Krille
Super Moderator
Förlag: Kaleidoskop
Författare: Andreas Williamsson, Svante Landgraf, Olle Linge, Martin Ackerfors
Illustrationer: Tobias Radesäter
Tryck: lulu.com
Pris: €14
Format: 118 sidor, limbunden, svartvit inlaga, mjuka pärmar, 10,7x17,4 cm
Det var svårt att recensera Haragada. På gott och ont så följer det inte den vanliga dyrka-dörrar-och-slå-ihjäl-goblins-soppan. Det är en frisk fläkt i rollspelshobbyn, men å andra sidan så går det inte att bara titta på Haragada och få en uppfattning om huruvida det funkar eller inte. Det måste speltestas. Långtomsider så har jag äntligen fått möjlighet att speltesta Haragada, och här kommer en (av utgivarna) efterlängtad recension.
Formatmässigt är det en lulu-produktion i form av en liten tunn pocketbok med laminerade limbundna mjuka pärmar. Det är den biten jag tycker minst om - det lilla formatet gjorde att det var svårt att få en överblick på innehållet. Givet det kan man inte heller ta ut svängarna vad gäller formen särskilt mycket, så det är en föredömligt enkel och prydlig layout. Det känns som att man har gjort det bästa man har kunnat av formatet.
Innehållet är en annan sak: boken inleds med en rundvandring i staden Haragada, en sword&sorcery-fantasystad i ett ökenlandskap, med gamle Hadi som guide. Det är hans ord som beskriver staden. Det finns inte mycket utanför Haragada, men det är inte poängen heller. Spelet handlar om staden Haragada, och det är bara naturligt att berättelsen handlar om den. Efter rundvandringen kommer en uppslagsbit med personer och organisationer, och efter det kommer ett avsnitt med regler och hur man faktiskt spelar spelet.
Grunden är ett blackjack-system: man ska slå under ett värde med en tolvsidig tärning, men samtidigt så högt som möjligt. Det är ett konfliktsystem, det vill säga att när tärningarna har rullat så är konflikten över och man har en vinnare och förlorare, till skillnad från handlingssystem där man bara vet att en handling har gått bra eller inte. Spelet har en poängekonomi: man får poäng för att aktivera egenskaper hos personer och föremål, och man spenderar poäng genom att köpa egenskaper, scener, objekt och motstånd.
Så långt är allt klart (utom att författarna inte är direkt lysande pedagoger). Problemet är att omsätta det där i praktiken, för det går inte att läsa sig till hur spelet funkar. Man måste spela det.
Haragada är ett samberättande spel. Alla deltagare har makt eller kan ta makt över ståryn, och de kan även lägga sig i andras berättande. Så fort det händer uppstår konflikter, som avgörs med regler. Och här är mitt personliga problem med Haragada - det är inte bara så att ståryn avbryts av regler, utan man börjar dessutom förhandla om möjliga utgångar. Det gör att reglerna inte känns som en del av ståryn, utan ligger på en helt annan nivå och gör att berättelsen känns upphuggen och stympad.
Ska man kunna spela Haragada helt tillfredsställande så krävs det förmodligen att man kan hantera berättelsen och arbetet med berättelsen på två helt separata plan. Det kunde inte jag. Det är ett paradigmskifte, och det krävs att spelarna är inne på det. Om de inte är det så lär Haragada bli en rätt platt och otillfredsställande upplevelse. Det gör att det inte bara är svårt att recensera Haragada, utan det blir även svårt att sätta betyg, eftersom det alltid blir orättvist. Sätter jag betyg enligt min upplevelse så är det orättvist lågt för dem som köper spelstilen och paradigmet; sätter jag betyg så som paradigmet avser så blir det orättvist högt för alla andra. Medelbetyg blir förstås orättvist mot båda.
Så nedanstående betygsrad ska läsas som min upplevelse av Haragada, det vill säga en mer subjektiv betygsrad än vanligt.
Text - texten är jättemysig, relativt korrekt och lättläst. Den är tämligen opedagogisk i regelavsnittet, så det blir inte toppbetyg.
Utseende - jag gillar verkligen inte formatet. Givet formatet så är formgivningen prydlig och ren, men... näe.
Innehåll - och här är problemet: jag gillade inte upphuggningen av narrationen. Kan man hålla isär dem och hantera dem var för sig så kan jag mycket väl tänka mig att det här betyget skulle bli högre, men inte för mig.
Författare: Andreas Williamsson, Svante Landgraf, Olle Linge, Martin Ackerfors
Illustrationer: Tobias Radesäter
Tryck: lulu.com
Pris: €14
Format: 118 sidor, limbunden, svartvit inlaga, mjuka pärmar, 10,7x17,4 cm
Det var svårt att recensera Haragada. På gott och ont så följer det inte den vanliga dyrka-dörrar-och-slå-ihjäl-goblins-soppan. Det är en frisk fläkt i rollspelshobbyn, men å andra sidan så går det inte att bara titta på Haragada och få en uppfattning om huruvida det funkar eller inte. Det måste speltestas. Långtomsider så har jag äntligen fått möjlighet att speltesta Haragada, och här kommer en (av utgivarna) efterlängtad recension.
Formatmässigt är det en lulu-produktion i form av en liten tunn pocketbok med laminerade limbundna mjuka pärmar. Det är den biten jag tycker minst om - det lilla formatet gjorde att det var svårt att få en överblick på innehållet. Givet det kan man inte heller ta ut svängarna vad gäller formen särskilt mycket, så det är en föredömligt enkel och prydlig layout. Det känns som att man har gjort det bästa man har kunnat av formatet.
Innehållet är en annan sak: boken inleds med en rundvandring i staden Haragada, en sword&sorcery-fantasystad i ett ökenlandskap, med gamle Hadi som guide. Det är hans ord som beskriver staden. Det finns inte mycket utanför Haragada, men det är inte poängen heller. Spelet handlar om staden Haragada, och det är bara naturligt att berättelsen handlar om den. Efter rundvandringen kommer en uppslagsbit med personer och organisationer, och efter det kommer ett avsnitt med regler och hur man faktiskt spelar spelet.
Grunden är ett blackjack-system: man ska slå under ett värde med en tolvsidig tärning, men samtidigt så högt som möjligt. Det är ett konfliktsystem, det vill säga att när tärningarna har rullat så är konflikten över och man har en vinnare och förlorare, till skillnad från handlingssystem där man bara vet att en handling har gått bra eller inte. Spelet har en poängekonomi: man får poäng för att aktivera egenskaper hos personer och föremål, och man spenderar poäng genom att köpa egenskaper, scener, objekt och motstånd.
Så långt är allt klart (utom att författarna inte är direkt lysande pedagoger). Problemet är att omsätta det där i praktiken, för det går inte att läsa sig till hur spelet funkar. Man måste spela det.
Haragada är ett samberättande spel. Alla deltagare har makt eller kan ta makt över ståryn, och de kan även lägga sig i andras berättande. Så fort det händer uppstår konflikter, som avgörs med regler. Och här är mitt personliga problem med Haragada - det är inte bara så att ståryn avbryts av regler, utan man börjar dessutom förhandla om möjliga utgångar. Det gör att reglerna inte känns som en del av ståryn, utan ligger på en helt annan nivå och gör att berättelsen känns upphuggen och stympad.
Ska man kunna spela Haragada helt tillfredsställande så krävs det förmodligen att man kan hantera berättelsen och arbetet med berättelsen på två helt separata plan. Det kunde inte jag. Det är ett paradigmskifte, och det krävs att spelarna är inne på det. Om de inte är det så lär Haragada bli en rätt platt och otillfredsställande upplevelse. Det gör att det inte bara är svårt att recensera Haragada, utan det blir även svårt att sätta betyg, eftersom det alltid blir orättvist. Sätter jag betyg enligt min upplevelse så är det orättvist lågt för dem som köper spelstilen och paradigmet; sätter jag betyg så som paradigmet avser så blir det orättvist högt för alla andra. Medelbetyg blir förstås orättvist mot båda.
Så nedanstående betygsrad ska läsas som min upplevelse av Haragada, det vill säga en mer subjektiv betygsrad än vanligt.
Text - texten är jättemysig, relativt korrekt och lättläst. Den är tämligen opedagogisk i regelavsnittet, så det blir inte toppbetyg. Utseende - jag gillar verkligen inte formatet. Givet formatet så är formgivningen prydlig och ren, men... näe. Innehåll - och här är problemet: jag gillade inte upphuggningen av narrationen. Kan man hålla isär dem och hantera dem var för sig så kan jag mycket väl tänka mig att det här betyget skulle bli högre, men inte för mig.
