Krille
Super Moderator
Förlag: Kaleidoskop
Författare: Olle Linge, Martin Ackerfors
Illustration: Owe Lundquist
Tryck: lulu.com
Pris: €12
Format: 54 sidor, limbunden, svartvit inlaga, mjuka pärmar, 6"x9"
Nostalgi säljer sig som ett berättarspel. Det handlar om gamla äventyrare som sitter och berättar om sina äventyr för barnbarnen, med valfri grad av överdrivenhet för att belysa sin egen roll i äventyren ifråga. Äventyret har alltså redan inträffat, och nu gäller det bara att framställa sin egen roll i så god dager som möjligt.
De gamla äventyrarna beskrivs med en Bakgrund, ett Särdrag och ett Föremål. Äventyret ifråga bestämd med ett Slut och ett Tillvägagångssätt; äventyret har ju redan inträffat, så vi vet ju hur det slutade. Slut och tillvägagångssätt, samt genre och tema, kommer spelarna överens om innan de börjar spela. Dessutom hittar de på sina äventyrare.
Sedan börjar någon berätta sagan. Han kan berätta hur länge han vill, tills någon avbryter och förklarar hur det egentligen gick till. De andra spelarna får sedan lägga fram andra alternativ till hur det gick till, tills man har minst två och max tre alternativ om vad som hände. I alternativen läggs även in Särdrag, Bakgrund och Föremål, och/eller en egenskap från en annan spelare, och det ger tärningar till det kommande slaget. Dessutom röstar de som inte har några alternativ om vem som har ballast ståry, och varje röst ger en tärning till. Därefter rullar man tärningarna, och den som slår högsta tärningen vinner och får fortsätta ståryn.
Inte nog med det - det sitter barn runtomkring äventyrarna och lyssnar på sagan (representerade av ploppar, pokermarker, eller något annat). Det sitter fem barn framför varje äventyrare. Vinner man så flyttar ett barn över från dem som hade andra alternativ över till vinnaren, och ett barn från dem som röstade på någon annan än vinnaren.
Så småningom tar sagan slut, när man har lyckats föra sagan till det Slut på det Tillvägagångssätt som man kom överens om i början. Då vinner den äventyrare som har flest barn.
Nostalgi är ett trevligt tidsfördriv. Det tar någon timme att spela och är dessutom trevligt att lyssna på. Till skillnad från Haragada så fungerar avbrotten i berättelsen, eftersom det verkligen är de gamla gubbarna som avbryter varandra även i berättelsen om berättelsen.
Boken börjar med att förklara hur spelet spelas, och fortsätter sedan med att beskriva olika genrer och hur de fungerar, och listar förslag på slut, tillvägagångssät, bakgrund, särdrag och föremål. En del genrer är rätt lökiga ihop med Nostalgi - det är svårt att tänka sig en avdankad Humphrey Bogart berätta om sina äventyr i Chicago när han hela tiden avbryts av en rynkig Katherine Hepburn som gnäller "näminsann, Humpe, så var det inte alls!". Men okej, vi accepterar det som en kul avstickare. Spelet i sig passar nog bättre i sagornas och lägereldarnas tid än i noir-Chicago.
Formmässigt gillar jag Nostalgi. Det är en lulu-produktion, vilket begränsar vad man kan göra med det; det är inte illustrerat annat än framsidan som är helmysig, men formgivningen är i övrigt prydlig och ren.
...när jag tänker efter så gillar jag Nostalgi rent generellt.
Text - jobba lite på pedagogiken, pojkar! Annars är det bra.
Utseende - mysigt och enkelt formgivet givet begränsningarna.
Innehåll - ett trevligt och kul spel som borde provas!
Författare: Olle Linge, Martin Ackerfors
Illustration: Owe Lundquist
Tryck: lulu.com
Pris: €12
Format: 54 sidor, limbunden, svartvit inlaga, mjuka pärmar, 6"x9"
Nostalgi säljer sig som ett berättarspel. Det handlar om gamla äventyrare som sitter och berättar om sina äventyr för barnbarnen, med valfri grad av överdrivenhet för att belysa sin egen roll i äventyren ifråga. Äventyret har alltså redan inträffat, och nu gäller det bara att framställa sin egen roll i så god dager som möjligt.
De gamla äventyrarna beskrivs med en Bakgrund, ett Särdrag och ett Föremål. Äventyret ifråga bestämd med ett Slut och ett Tillvägagångssätt; äventyret har ju redan inträffat, så vi vet ju hur det slutade. Slut och tillvägagångssätt, samt genre och tema, kommer spelarna överens om innan de börjar spela. Dessutom hittar de på sina äventyrare.
Sedan börjar någon berätta sagan. Han kan berätta hur länge han vill, tills någon avbryter och förklarar hur det egentligen gick till. De andra spelarna får sedan lägga fram andra alternativ till hur det gick till, tills man har minst två och max tre alternativ om vad som hände. I alternativen läggs även in Särdrag, Bakgrund och Föremål, och/eller en egenskap från en annan spelare, och det ger tärningar till det kommande slaget. Dessutom röstar de som inte har några alternativ om vem som har ballast ståry, och varje röst ger en tärning till. Därefter rullar man tärningarna, och den som slår högsta tärningen vinner och får fortsätta ståryn.
Inte nog med det - det sitter barn runtomkring äventyrarna och lyssnar på sagan (representerade av ploppar, pokermarker, eller något annat). Det sitter fem barn framför varje äventyrare. Vinner man så flyttar ett barn över från dem som hade andra alternativ över till vinnaren, och ett barn från dem som röstade på någon annan än vinnaren.
Så småningom tar sagan slut, när man har lyckats föra sagan till det Slut på det Tillvägagångssätt som man kom överens om i början. Då vinner den äventyrare som har flest barn.
Nostalgi är ett trevligt tidsfördriv. Det tar någon timme att spela och är dessutom trevligt att lyssna på. Till skillnad från Haragada så fungerar avbrotten i berättelsen, eftersom det verkligen är de gamla gubbarna som avbryter varandra även i berättelsen om berättelsen.
Boken börjar med att förklara hur spelet spelas, och fortsätter sedan med att beskriva olika genrer och hur de fungerar, och listar förslag på slut, tillvägagångssät, bakgrund, särdrag och föremål. En del genrer är rätt lökiga ihop med Nostalgi - det är svårt att tänka sig en avdankad Humphrey Bogart berätta om sina äventyr i Chicago när han hela tiden avbryts av en rynkig Katherine Hepburn som gnäller "näminsann, Humpe, så var det inte alls!". Men okej, vi accepterar det som en kul avstickare. Spelet i sig passar nog bättre i sagornas och lägereldarnas tid än i noir-Chicago.
Formmässigt gillar jag Nostalgi. Det är en lulu-produktion, vilket begränsar vad man kan göra med det; det är inte illustrerat annat än framsidan som är helmysig, men formgivningen är i övrigt prydlig och ren.
...när jag tänker efter så gillar jag Nostalgi rent generellt.
Text - jobba lite på pedagogiken, pojkar! Annars är det bra.
Utseende - mysigt och enkelt formgivet givet begränsningarna.
Innehåll - ett trevligt och kul spel som borde provas!