Nekromanti Reflektion: Balansera upp nyskapade karaktärer

[Rickard]

denna tråd[/url]]
Tidigare var vi i gruppen ganska hårda på att den som dog med en RP fick börja om från scratch (level 1, 0 XP osv.). Men vad tiden har gått så har vi passerat ett otal olika system för utjämning när en RP dör och spelaren skapar en ny som introduceras i gruppen. Nu för tiden får praktiskt taget alltid någon som dött med sin RP eller pensionerat den börja på samma nivå som resten i gruppen (om han/hon så vill så klart).

Här vill jag höra era reflektioner, och inte vad som är "bäst" eller"sämst", utifrån era åsikter kring att låta spelare som har dött med sin rollperson få börja på ungefär samma nivå som de andra karaktärerna. Vad är det i ditt spelande som har dig att ta den ståndpunkten? Beror det på systemet (nya rollpersoner blir kräkdåliga) eller vill du ha rollpersonen som en insats (fast vi har ju personlighet, bakgrund och ägodelar som också förloras och inte bara värden)?

/Han som verkligen gillar sin rättstavningskontroll i Firefox

 

[Thermight]

Re: Reflektion: Balansera upp nyskapade karaktäre

Ok, låter som att vi har D&D som exempel:

D&D är ett levelbaserat spel, som bygger på att spelarna hela tiden ska bli effektivare, och en rollperson som samlat mycket xp har överlägset större effektivitet. Samtidigt som D&D's system är gjort för att vara opartiskt när det gäller liv och död för rollspersoner. Vilket är det som skapat hela frågeställningen du är inne på.

D&D är ofta fokuserat på individen. Att det man 'bygger up' under spelets gång endast är sin enstaka rollpersons effektivitet(i strid) med hjälp av resursen xp.

Man skulle kunna införa andra typer av resurser än xp som byggs upp under spelets gång och som inte är knutet till en individuell karaktär.

D&D är i grunden ett kriggspel, och i redan i första versionen fanns regler för att samla arméer, specialister och borgar. Spelarna var i grunden ett gäng warlords och heroer på slagfältet.

Om man skulle kunna utnyttja det tankesättet så skulle det bli att parallelt med rollpersonernas xp upptrappning, så bygger spelarna samtidigt upp sin riddar/magiker/cleric-orden, sin berömmelse, sin hemby, hemborg, stridsförband, sin hemstad, sitt kontaktnät, sin lista på allierade, sin community, sina hangarounds. Att man helt enkelt har byggt upp en samling resurser som inte är totalt fokuserade på en individs xp.

En spelare som är krigare t.ex., har byggt upp en riddarorden eller ett legosoldatsförband eller någon annan typ av grupp, ju bättre det har gått för spelaren ju fler och skickligare krigare har samlat ihop.
Om spelarens rollperson sedan skulle råka dö, kan han skapa en ny rollperson från den nya 'gruppen' som har storre effektivitet(xp) än en ursprunglig 'startkaraktär' tack vare den tidigare rollpersonen, och som redan har en koppling till denna. Även ägodelar, bakrund och en del av 'personligheten' kan på så sätt gå vidare till nästa rollperson.

Ofta har jag gillat DoD på så sätt eftersom det inte är lika stor kontrast mellan gamla och nya rollpersoner samt att det är lite svajjigare balans över karaktärskapande över huvud taget. Men det är väl en annan diskussion eftersom du började med D&D/levlar/xp.

 

[Rising]

Argument mot:
Det stora argumentet mot är - som du nämner - spelarens insats. En stor del av den fullständigt äkta och uppriktiga rädsla en spelare kan känna inför att förlora sin erfarna höglevelrollperson är för att det krävs tid och engagemang för att träna upp sig till den nivån. När man snabbstartar som högnivårollperson så försvinner en stor del av den insatsen och rollpersonen blir inte lika mycket värd för spelaren.

Ett annat motargument är ganska D&D-specifikt, och handlar om att man kan skapa sig en mycket starkare högnivårollperson om man får börja som högnivårollperson på en gång, än om man måste arbeta sig upp steg för steg och hela tiden se till att man är tillräckligt framgångsrik för att överleva. Många builds i D&D börjar väldigt dåliga - för att på senare levlar bli väldigt kraftfulla. Det kan betyda att en spelare till och med tjänar på att dö med sin gamla rollperson för att sedan kunna skaffa sig en ny höglevelrollperson från start.

Argument för:
Det viktigaste är att alla runt bordet har kul, och en stor del av glädjen i ett problemlösningsrollspel är känslan av delaktighet: Att man kan tillföra något i gruppen och att man kan hjälpa till på sätt som ingen annan klarar. Att få vara en lågnivårollperson i ett gäng med högnivårollpersoner kan förta den känslan, och göra att spelaren upplever sig vara de andra till last snarare än som en tillgång. Det här talar för att metoden att börja som lågnivårollperson är särskilt dålig i stora spelargrupper.

Dels är det så att nivåernas funktion i spel som D&D mer är att betrakta som en sorts avancemang för spelarnas del: På låga nivåer har rollpersonerna få resurser att använda och få val att välja bland - och de fiender som de kan möta är på samma sätt väldigt begränsade. Det betyder att på låga nivåer så är utmaningarna en sorts "nybörjarkurs" så att man skall kunna bekanta sig med systemet. På senare nivåer ökar möjligheterna och man får fler alternativ att välja bland, vilket alltså är ett sätt att kunna fortsätta stimulera spelarna efter att de blivit bekanta med utmaningarna på nybörjarnivån och när de vill ha fler avvägningar att sätta tänderna i. Det betyder att spelet bara blir tråkigare för spelaren när hon kastas tillbaka till inlärningsnivån. Hon bemästrar redan dess begränsade valmöjligheter och kan därför känna sig uttråkad. Enligt det här perspektivet så borde man -aldrig- gå tillbaka till nybörjarnivån, om man inte ska spela som en radikalt annorlunda klass än de man redan är van vid - utan bara avancera uppåt hela tiden så att man kan ge sig i kast med en ständigt ökande och föränderlig flora av utmaningar.

---

Det är hur jag ser på saken.

 

[Mogger]

Stava lätt! (OT)

Wow, tack för den add-onen! Klockren!

 

[lasergreger]

Rising, jag gillar verkligen ditt inlägg här. Som man brukar säga; "jag kunde inte sagt det bättre själv".
Du tar upp de punkter jag själv kunnat tänka skriva ner.

 

[Illern]

Re: Reflektion: Balansera upp nyskapade karaktäre

Jag tycker definitivt en spelare som får göra om sin roll ska få ersättning för den tid som gått i kampanjen, likaså en spelare som kommer in senare i kampanjen. Jag har precis hoppat in i en kampanj som pågått ett tag och lika träligt som att inte få fler poäng oavsett hur gammal och erfaren rollen är att vara sämre än de andra. För mig så är vad rollen kan åstadkomma i världen en del av grunden för rollspelandet och hur jag kan bete mig i spelvärlden.

 

[krank]

Re: Reflektion: Balansera upp nyskapade karaktäre

Hm.

I mina ögon är ett av de ytterst få egentliga anledningarna till att överhuvudtaget ha ett regelsystem balansfrågan, dvs att rollpersoner bör kunna balanseras ungefärligen mot varandra. Om man vill ha en rollperson som är sämre än övriga spelares, då köper man den s a s för färre poäng, och det är inte mer med det.

Sålunda blir det här intressant. Som "standardläge" skulle jag definitivt låta spelaren skapa en rollperson som ligger på samma nivå som övriga gruppen. Mycket tror jag att det har att göra med att jag verkligen inte bryr mig om det rent speltekniska kring en rollpersons död - med mig som SL dör en rollperson inte pga ett tärningsslag, utan enbart när spelaren antingen låter rollpersonen göra något helt sjukt uppenbart dumt, eller när spelaren själv väljer att "pensionera" sin rollperson och skapar en situation där detta sker genom avlivning. Döden blir en dramaturgisk pryl snarare än en regelteknisk.

Det är för mig oftast ointressant att ha en spelargrupp där en person sackar efter och är sämst på allting. Det blir inte en rolig gruppdynamik. Eller ja, det kan det bli - men då bör det vara spelarens val (dvs, spelaren skapar RP för färre poäng) snarare än systemets begränsning.

Å andra sidan brukar det inte spela så stor roll i mina kampanjer, eftersom jag är sjukt snål med både exp och loot, så att säga.

 

[Johan K]

Jag skulle nog göra som så att jag inte skulle göra personen toalt kräkdålig iaf, dock skulle jag nogkanske inte göraden lika bra som resdten av gruppen.
Föt det är inte roiligt att dels dö med en person som man spelat med länge & det är inte såvidare värst skoj att inte tillföra nått i gruppen pga attens rp är total überkass heller.

/ Johan K, som med litie tur får datans in vid 17-tiden idag.