Den här tråden är tänkt att handla om integration. Till en början skrev jag denna trådstart som ett svar till det här inlägget av Anders Blixt i tråden om Sveriges nya regering. När jag upptäckte hur pass gammalt inlägget var insåg jag att möjligheten till att få bredare respons var att bredda dess fokus och låta det starta en ny tråd. Här kommer hela det inlägg jag reagerade på:
<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="green">/images/hr.gif</td></tr></table>
Det var inte förvånande att jag kvickt fann något att bli upprörd över i den här tråden. Jag försöker förtvivlat att slippa läsa i media om svensk inrikespolitik efter valet, mest för att kunna undvika magsår under de kommande fyra åren, men i forumsammanhang är jag tydligen mer naiv.
Det är inget nytt att den jag replikerar uttrycker sig nyanslöst, det är ingen annan skribent på detta forum som låter sin politiska åskådning lysa igenom lika mycket som honom, men att han uttalar sig så kategoriskt dumt och enkelspårigt som i detta inlägg förvånar till och med en luttrad forumit som mig.
Så, herr Blixt, nu tror jag att du fått en föraning av vad som är att vänta av mitt inlägg. Jag hoppas att du uppskattar att jag försöker vara så lite undfallande som möjligt i min argumentation.
"Eftersom jag är en komponent i en invandrarfamilj och min utlandsfödda hustru är socialsekreterare har jag sett integrationspolitikens misslyckande från undersidan."
Det tror inte jag. Jag tror inte du är speciellt trovärdig i någon slags analys av integrationspolitikens undersida. Att du använder din egna familjesituation som exempel och grund för ditt påstående gör att jag, som kritisk läsare, gärna vill särskåda denna. De erfarenheter du här och tidigare redogjort för ger absolut inga indikationer på någon djupare personlig insatthet. Däremot har du erfarenheter av ett etniskt blandäktenskap med en kvinna från en etablerad demokrati med en akademisk yrkesutbildning i bagaget*. Nej, att integreras in i det svenska samhället genom att giftas in i den svenska normen kan knappast kallas att uppleva integrationens undersida. Du är en vit, medelålders, svensk man med akademisk utbildning och liberal åskådning, Anders Blixt. Du kan väl åtminstone uppbåda en så pass stor medvetenhet om detta att du förstår att integrationens undersida inte sker på din bakgård, hos den svenska medelklassen, hos normen. Nej, det du hävdar i citatet ovan har du hittills absolut inte gett någon kredibilitet.
När jag letar efter undersidan möter jag den aldrig i den blågula medelklassen. Jag möter den istället i den förort jag växte upp, hos de jag har haft förmånen att lära känna där och runt om i Sverige - alla de som, från erfarenheter av krig och förtryck, kommit till ett Sverige där ojämlikheten finns i en ny form, där deras kultur och identitet beläggs med stigma, där de diskrimineras i skolan och i arbetslivet. Vissa tvingas leva här illegalt, vissa tvingas arbeta svart, vissa flyr in i kriminalitet, droger eller religiös ortodoxi. De är mina vänner, syskon och flickvänner.
Det ligger i normens natur att förklara det som är annorlunda som oönskvärt. Det är en omedveten marginaliseringsprocess. Liberalismen fungerar här som den västerländska mannens språk, den förklarar det främmande som kulturbundet, patrialkalt och ofritt, samt kvinnan i dessa sammanhang som passiv och svag. Att samma tendenser går att finna i dagens moderna, liberala, svenska samhälle blundar man för - det ligger nämligen i människans natur att söka trygghet i det familjära och se hot i det som är främmande. Det är en naturlig del av hur vi formar våran identitet och vår världsbild.
Samma behov till en stabil identitet finns hos den marginaliserade och utsatte, men liberala argument av idag tycks förvägra henne detta (och därigenom förvägra individen rätten till fria val). Att en kvinna från en främmande kultur av fri vilja, om en sådan verkligen existerar, väljer att stanna kvar i en "patrarkal och ofri" kulturell kontext tycks istället framstå för den liberale som otänkbart. Men det sker. Åter och åter igen väljer starka och medvetna kvinnor och män i min närhet att ty sig till den kultur de föddes och växte upp i, istället för att ta de val som normen anser som mest lämpliga. Där finns ett behov till kulturell förankring som inga liberala frihets-floskler kan rå på, och där gör de deras val. Att utifrån och uppifrån attackera dessa "patriarkala kulturer" gör att dess individer sluter sig samman, marginaliseras och förtrycks. Samhället kan inte tvinga någon att vara "fri", det vore höjden av förtryck.
Att kunna lagstifta bort oönskade "kulturyttringar" är en liberal önsketanke, då det är idén bakom handlingen som är potentiellt patriarkal och förtryckande. Förändringen mot ett friare, svenskt, mångkulturellt samhälle sker genom att låta minoritetskulturerna förändras inifrån, och är en betydligt mer komplex process än att vifta med pekpinnen.
Nyamko Sabuni är en liberal moralist, och dessa tenderar alltid att se problem i svart och vitt. Hon vill låta staten ta sig friheten att tvinga tonåriga flickor till gynekologbordet, med den utsagda målsättningen att upptäcka uttryck för patriarkalt förtryck hos nysvenskar med icke-europeisk kulturell bakgrund. Detta vill hon oavsett hur vidrig en sådan undersökning ter sig i andra kulturers ögon, oberoende av om de omskär eller inte. Likaså vill hon införa slöjförbud i svenska skolor, och stärker därmed bilden att bärandet av slöja, oavsett om det sker av "fri vilja" eller ej, är ytterligare ett uttryck av manligt förtryck - som om det vore ett vedertaget faktum. Där lever även bilden av den passiva och svaga invandrarkvinnan kvar, hon (som i bjärt kontrast med den moderna, fria och självständiga svenska kvinnan) behöver beskydd och hjälp för att ta sig ut ur sitt "förtryck". Alla den svenska normens ideal - jämstäldhet, frihet, självständighet - har ett motsatspar - ojämlikhet, ofrihet, traditionsbundenhet - som ständigt okritiskt tillåts tillskrivas den svagare parten i det mångkulturella samhället - minoritetskulturen. Det är där de marginaliserade och förtryckta rör sig, det är där integrationspolitikens undersida finns.
Jag håller således med Kurdo Baksi om att Nyamko Sabuni är högst olämplig som integrationsminister. Jag håller med om att hennes idéer bär islamofobiska drag. Att hon är invandrare och kvinna ger den politik hon företräder ingen som helst legitimitet. Att avskriva Kurdo Baksis invändningar mot hennes utnämning som en form av manlig härskarteknik är lågt och, för en person som läst mycket av hans skrifter, rent av löjeväckande. Sabuni ter sig som en duvunge i jämförelse med Baksis medvetenhet i frågor rörande rasism, utanförskap och invandrarnas situation.
<font size="1">*det är absolut inte meningen att bli allt för personlig; jag försöker endast sammanfatta en del av vad du berättat om din hustru tidigare, så har jag gjort något kardinalfel rörande din hustrus bakgrund rätta mig gärna.</font size>
En målsättning är även att komma åt tänkbara motsatser - som ett mångkulturellt kontra ett liberalt ideal, eller mångkulturellt kontra ett feministiskt. Kan målsättningen med ett mångkulturellt samhälle kombineras med det liberala idealet med varje individs rätt till självförverkligande.Jag blev väldigt glad över att se Nyamko Sabuni få sin post. Eftersom jag är en komponent i en invandrarfamilj och min utlandsfödda hustru är socialsekreterare har jag sett integrationspolitikens misslyckande från undersidan. Detta har Sabuni också gjort. Hon har dessutom sett det patriarkala förtrycket ur samma ogynnsamma vinkel. Hennes vassa kritik av mellanöstriskt/afrikanskt kvinnoförtryck har givit henne många manliga antagonister från den delen av världen.
Ett av hennes första mål är att rycka upp svenskaundervisningen för invandrare (SFI). Min familj vet av egen erfarenhet hur usel den är, så här är det bara att önska: "kör hårt!"
Värt att notera att Kurdo Baksi omedelbart poppade upp och fördömde Sabuni som en inkompetent islamofob. Hans agerande utgör ett praktexempel på manlig härskarteknik.
<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="green">/images/hr.gif</td></tr></table>
Det var inte förvånande att jag kvickt fann något att bli upprörd över i den här tråden. Jag försöker förtvivlat att slippa läsa i media om svensk inrikespolitik efter valet, mest för att kunna undvika magsår under de kommande fyra åren, men i forumsammanhang är jag tydligen mer naiv.
Det är inget nytt att den jag replikerar uttrycker sig nyanslöst, det är ingen annan skribent på detta forum som låter sin politiska åskådning lysa igenom lika mycket som honom, men att han uttalar sig så kategoriskt dumt och enkelspårigt som i detta inlägg förvånar till och med en luttrad forumit som mig.
Så, herr Blixt, nu tror jag att du fått en föraning av vad som är att vänta av mitt inlägg. Jag hoppas att du uppskattar att jag försöker vara så lite undfallande som möjligt i min argumentation.
"Eftersom jag är en komponent i en invandrarfamilj och min utlandsfödda hustru är socialsekreterare har jag sett integrationspolitikens misslyckande från undersidan."
Det tror inte jag. Jag tror inte du är speciellt trovärdig i någon slags analys av integrationspolitikens undersida. Att du använder din egna familjesituation som exempel och grund för ditt påstående gör att jag, som kritisk läsare, gärna vill särskåda denna. De erfarenheter du här och tidigare redogjort för ger absolut inga indikationer på någon djupare personlig insatthet. Däremot har du erfarenheter av ett etniskt blandäktenskap med en kvinna från en etablerad demokrati med en akademisk yrkesutbildning i bagaget*. Nej, att integreras in i det svenska samhället genom att giftas in i den svenska normen kan knappast kallas att uppleva integrationens undersida. Du är en vit, medelålders, svensk man med akademisk utbildning och liberal åskådning, Anders Blixt. Du kan väl åtminstone uppbåda en så pass stor medvetenhet om detta att du förstår att integrationens undersida inte sker på din bakgård, hos den svenska medelklassen, hos normen. Nej, det du hävdar i citatet ovan har du hittills absolut inte gett någon kredibilitet.
När jag letar efter undersidan möter jag den aldrig i den blågula medelklassen. Jag möter den istället i den förort jag växte upp, hos de jag har haft förmånen att lära känna där och runt om i Sverige - alla de som, från erfarenheter av krig och förtryck, kommit till ett Sverige där ojämlikheten finns i en ny form, där deras kultur och identitet beläggs med stigma, där de diskrimineras i skolan och i arbetslivet. Vissa tvingas leva här illegalt, vissa tvingas arbeta svart, vissa flyr in i kriminalitet, droger eller religiös ortodoxi. De är mina vänner, syskon och flickvänner.
Det ligger i normens natur att förklara det som är annorlunda som oönskvärt. Det är en omedveten marginaliseringsprocess. Liberalismen fungerar här som den västerländska mannens språk, den förklarar det främmande som kulturbundet, patrialkalt och ofritt, samt kvinnan i dessa sammanhang som passiv och svag. Att samma tendenser går att finna i dagens moderna, liberala, svenska samhälle blundar man för - det ligger nämligen i människans natur att söka trygghet i det familjära och se hot i det som är främmande. Det är en naturlig del av hur vi formar våran identitet och vår världsbild.
Samma behov till en stabil identitet finns hos den marginaliserade och utsatte, men liberala argument av idag tycks förvägra henne detta (och därigenom förvägra individen rätten till fria val). Att en kvinna från en främmande kultur av fri vilja, om en sådan verkligen existerar, väljer att stanna kvar i en "patrarkal och ofri" kulturell kontext tycks istället framstå för den liberale som otänkbart. Men det sker. Åter och åter igen väljer starka och medvetna kvinnor och män i min närhet att ty sig till den kultur de föddes och växte upp i, istället för att ta de val som normen anser som mest lämpliga. Där finns ett behov till kulturell förankring som inga liberala frihets-floskler kan rå på, och där gör de deras val. Att utifrån och uppifrån attackera dessa "patriarkala kulturer" gör att dess individer sluter sig samman, marginaliseras och förtrycks. Samhället kan inte tvinga någon att vara "fri", det vore höjden av förtryck.
Att kunna lagstifta bort oönskade "kulturyttringar" är en liberal önsketanke, då det är idén bakom handlingen som är potentiellt patriarkal och förtryckande. Förändringen mot ett friare, svenskt, mångkulturellt samhälle sker genom att låta minoritetskulturerna förändras inifrån, och är en betydligt mer komplex process än att vifta med pekpinnen.
Nyamko Sabuni är en liberal moralist, och dessa tenderar alltid att se problem i svart och vitt. Hon vill låta staten ta sig friheten att tvinga tonåriga flickor till gynekologbordet, med den utsagda målsättningen att upptäcka uttryck för patriarkalt förtryck hos nysvenskar med icke-europeisk kulturell bakgrund. Detta vill hon oavsett hur vidrig en sådan undersökning ter sig i andra kulturers ögon, oberoende av om de omskär eller inte. Likaså vill hon införa slöjförbud i svenska skolor, och stärker därmed bilden att bärandet av slöja, oavsett om det sker av "fri vilja" eller ej, är ytterligare ett uttryck av manligt förtryck - som om det vore ett vedertaget faktum. Där lever även bilden av den passiva och svaga invandrarkvinnan kvar, hon (som i bjärt kontrast med den moderna, fria och självständiga svenska kvinnan) behöver beskydd och hjälp för att ta sig ut ur sitt "förtryck". Alla den svenska normens ideal - jämstäldhet, frihet, självständighet - har ett motsatspar - ojämlikhet, ofrihet, traditionsbundenhet - som ständigt okritiskt tillåts tillskrivas den svagare parten i det mångkulturella samhället - minoritetskulturen. Det är där de marginaliserade och förtryckta rör sig, det är där integrationspolitikens undersida finns.
Jag håller således med Kurdo Baksi om att Nyamko Sabuni är högst olämplig som integrationsminister. Jag håller med om att hennes idéer bär islamofobiska drag. Att hon är invandrare och kvinna ger den politik hon företräder ingen som helst legitimitet. Att avskriva Kurdo Baksis invändningar mot hennes utnämning som en form av manlig härskarteknik är lågt och, för en person som läst mycket av hans skrifter, rent av löjeväckande. Sabuni ter sig som en duvunge i jämförelse med Baksis medvetenhet i frågor rörande rasism, utanförskap och invandrarnas situation.
<font size="1">*det är absolut inte meningen att bli allt för personlig; jag försöker endast sammanfatta en del av vad du berättat om din hustru tidigare, så har jag gjort något kardinalfel rörande din hustrus bakgrund rätta mig gärna.</font size>