The_Gorger
Hero
Okej, det här inlägget har faktiskt Gondicarelevans, så vänta med att trycka på meddela moderatorknappen.
Jag utgår naivt från att de flesta forumiters kunskap om afrika söder om sahara sträcker sig till safari eller svält och AIDS, och således kan behöva lite bildning/inspiration. Gondica innehåller ju ett pseudoafrika (Wantale), men eftersom Tellus inte är Gondica, så föreslår jag inte att sugna skribenter placerar sitt pseudoetiopien i Wantale, utan högt uppe på Miraks högplatå. Varför detta? Jo, för att Etiopien består av en frodig högplatå, som under varje genomsoliga år utsätts för 2-3 månader av störtskurar som sliter upp den bördiga jorden, släpar ner den i den flera stora floder (huvudsakligen den blå nilen) och gödde den Egyptiska högkulturen och dess nilstränder. Därför kallas landet också ibland omväxlande Afrikas tak och Afrikas vattentorn.
Det är alltså ett väldigt bergigt land och... just det. Jag borde tillägga att jag alltså just rest runt där, men då landet är stort som tre sverige, så har jag bara rest runt i Amara och Tigrayregionen, som tilllsammans är ungefär lika stora som de väsentliga delarna av Sverige ;-) (Götaland och svealand). Så allt som står baserar sig på en en månaders vistelse i en del, plus en dag i huvudstaden Addis Abbeba.
Landskapet är alltså väldigt bergigt och totalt uppodlat med allvarlig erosion som följd. Detta har dock hänt under de senaste 20 åren. Innan dess fanns förutom stora jordbruksområden även skogar. Det som odlas är opraktiskt nog för en svältfödd befolkning betesgrödor, dvs djurmat. De är väldigt förstjusta i kött. Som tur var finns dock religionen med och bromsar. Varje onsdag och fredag är de nämnligen fasta, så man inte äter kött eller fågel, utan vegetariskt och fisk. Dessutom finns ytterligare en handfull fastedagar, samt två fastemånader och någon fastevecka. Då etiopierna är väldigt kristna håller alla på detta. Två av de vanligare rätterna heter Kidfo och Zil Zil Tups (uttalas z'l z'l [klick-T slutande i ett nästan ohörbart u]bs). Större delen av alla mat kryddas förutom andra kryddor med nationalkryddblandningen Berberi. Vitlök i ofattbara mängder är också vanligt. Ofta inkluderar en rätt varken sallad eller grönsaker. ALLA rätter äts på Injerra, ett pankaksliknande bröd bakat på sädesslaget Teff, som bara växer på hög höjd. Man äter med högerhanden. (Vi talar inte om vad man gör med vänstern) Kidfo består av ett halvt kilo rå köttfärs blandat med Berberi uppslängd på Injerra punkt. Inga grönsaker, ingen sallad. Detta såg jag en man slänga i sig på några minuter på ett Kidfo Beat, motsvarande snabbmatsställe i Etiopien. Man går in, de slänger fram kött, man kastar i sig och går. Zil Zil Tubs består av en köttgryta på Injerra. All mat där var väldigt god, men de västerländska maten var dock inget vidare, så de blev bara lokal mat. Ons- och fredagar sågs mkt fram imot av en som knappt äter kött hemma. Man kunde beställa fasting food när det inte var det och omvänt, men den var oftast inte så god, eftersom det inte var så fräsht den dagen.
Eftersom de är så förtjusta i kött finns det naturligt nog en hel massa djur, överallt. Får såg jag i två modeller. Dels en med en väldigt tjock svans, dels en (som var mycket ovanligare) som var tjockare, mer päls och grova svängda horn. Det som det fanns mest av var dock kossor, även om fåren kom på god tvåa. Kossor såg jag i kanske åtta olika modeller att dömma av hornformen. Det fanns den med "vanliga" horn, små krumma framåtböjda horn, smala u-formade horn, gigantiska uppforstorade jättehorn, smala frammåtböjda horn m.m. Dessutom kom de i två kroppsformer, med den första mycket vanligare. Den första var oxlik, med puckel på nacken, mycket hängskinn under hakan o dyl. Den andra modellen såg ut som vanlig svenskt boskap. I städer och där det inte var så bergigt användes hästar till att dra tunga lass, samt till viss del agera taxis som sulkys. Mulor och mulåsnor var också vanligt. Den ena har ju hästpappa, och den andra hästmamma, men vilken är vilken och hur skiljer man på utseendet och har de olika användningsområden innombördes? Frågor som jag funderat mycket på. Det jag fick veta var att de kunde gå brantare än hästar och bära mer än åsnor, så deras huvudsakliga område var där det var för bergigt för hästar, men inte lika bergigt som där man fick hålla sig till åsnor. Åsnor fanns fö lite varstans, men vanligast var de i bergen och där det var varmt. Åsnan är lätt det djur som imponerat mest på mig under resan. De ser så jäkla balla ut. Hästar har inget mot dem. Mulor och mulåsnor är fö bara fula. Getter fanns lite grann av, mest där det var som bergigast. Där det var varmt fanns det inga hästar eller mulor, bara åsnor och dromedarer. Detta är också ett riktigt ballt djur. Det liknar inget annat! Det har ett mäktigt bröl. Stämmningen där det bara fanns åsnor och dromedarer var närmast biblisk, då jag endast sett dem tillsammans i julkrubbor tidigare. Dromedarerna var också skickliga klättarare. En tragisk sak var att åsnor och hästar inte åts, och inte heller dromedaren( utom av muhammedanderna) åts. När de blivit gamla och utslitna lämnades de helt sonika på vägen för att dö. Dessa tragiska indvider såg man ibland...
Då Etiopien är så uppodlat finns inte mycket spännande vilddjur att se, men två värda att berätta om såg jag: Walia Ibexen och lejonbabianen. Lejonbabianen såg ut som ett lejon, fast litet. Inget mer med det. De levde i jätteflockar.
Walia Ibexen var en get/antilopliknande varelse med enorma imopnerande horn, och en fantastisk förmåga att klättra i berg. Det kan komma ett inlägg om ibexfauner bland kordi i framtiden.
En sak om mentalitet kan också påpekas. Många har fotografiskt minne. Detta gör att universitetsproffesorer jag talade med berömde deras kunskaper, men de saknade färdigheter.
Etiopiens huvudspråk är Amariska, vilket alla talade i den ena regionen jag var i. I den andra talade de tigrinska, vilket förhåller sig till amariskan som svenska till ... tyska eller danska, jag fick inte riktigt klarhet i detta. Berodde på vem man frågade. Jag vet iallafall att de hade olika ord för tack(amariska: Amusagenallu), men ett liknade för ok(ishi och uishi). Dessutom fanns det uråldriga språket Ge'ez, som inte skrivs eller talas längre, utom av prästerskapet. Det är en förgångare till amariska, tänk Latin, Italien, Italienska. Jag träffade en tysk proffessor i Semitiska språk, som berättade massa spännande om en sten jag sett dagen innan. Den innehöll samma text på Sabriska, Klassisk grekiska och Ge'ez trodde jag. Han berättade att den dock inte innehöll texten på Sabriska, utan att det var Ge'ez, med sabriska bokstäver. Det var nämnligen så att kungen som rest den hade varit kung över södra arabiska halvön (där sabriska talades), då det ingåttt i han rike.
Vilket för oss till Axum (hans rike). Denna fantastiska stad var huvudstad i det Axumitiska kungariket, som gör Etiopien till ett av värlens äldsta länder som fortfarande existerar, med konkurens bara av Kina. Där bodde drottningen av Saba, och den av de tre vise männen som var en afrikansk kung (baltasar tror jag) Här fanns mäktiga gravkammare och ruiner av palats och omöljiga att förglömma, de axumitiska monoliterna, större än någon i Rom eller Egypten. Med undantag av den som Italienarna stal på 30-talet, som de nu skickat tillbaka. Den största monoliten är 50meter hög, väger 180 ton, är rikt dekorerad och huggen ur ett stycke! Hur de flyttat och rest den är för mig ett mysterium.
Sedan har vi Gondar, staden med fantastiska borgar, blandningar mellan camelot och Sands of Time. Allt för att beskydda sig mot araberna.
Sist med deffinitivt inte minst, Lalibela! Vilket också för oss till alla kyrkor. Det fanns massvis av dem! Och kloster, tusentals! Klostren låg dessutom ofta på balla och otillgängliga ställen, som på pytteöar i sjöar fulla med faror, i grottor djupt inne i bergen eller på små platåer dit man var tvungen att klättra rep i 15 meter för att komma till. Nå, Lalibela, världsarvet, afrikas första. I staden finns elva kyrkor, alla uthuggna ur berget, i ett stycke! Alltså det går inte att beskriva! Runt kyrkorna fanns dessutom pyttesmå hål uthuggna där det satt erimiter ihopkrupna så att de precis fick plats. Där levde de.
Jag lämnar Etiopien full av intryck. Jag jag orkar inte skriva allt, och ni orkar inte läsa allt, så håll till godo, jag hoppas att någon har nytta av texten.
/Kalle Palm
PS Vet någon ett lätt och gratis ställe att lägga upp bilder, så kan ni få se hur det såg ut? DS
Jag utgår naivt från att de flesta forumiters kunskap om afrika söder om sahara sträcker sig till safari eller svält och AIDS, och således kan behöva lite bildning/inspiration. Gondica innehåller ju ett pseudoafrika (Wantale), men eftersom Tellus inte är Gondica, så föreslår jag inte att sugna skribenter placerar sitt pseudoetiopien i Wantale, utan högt uppe på Miraks högplatå. Varför detta? Jo, för att Etiopien består av en frodig högplatå, som under varje genomsoliga år utsätts för 2-3 månader av störtskurar som sliter upp den bördiga jorden, släpar ner den i den flera stora floder (huvudsakligen den blå nilen) och gödde den Egyptiska högkulturen och dess nilstränder. Därför kallas landet också ibland omväxlande Afrikas tak och Afrikas vattentorn.
Det är alltså ett väldigt bergigt land och... just det. Jag borde tillägga att jag alltså just rest runt där, men då landet är stort som tre sverige, så har jag bara rest runt i Amara och Tigrayregionen, som tilllsammans är ungefär lika stora som de väsentliga delarna av Sverige ;-) (Götaland och svealand). Så allt som står baserar sig på en en månaders vistelse i en del, plus en dag i huvudstaden Addis Abbeba.
Landskapet är alltså väldigt bergigt och totalt uppodlat med allvarlig erosion som följd. Detta har dock hänt under de senaste 20 åren. Innan dess fanns förutom stora jordbruksområden även skogar. Det som odlas är opraktiskt nog för en svältfödd befolkning betesgrödor, dvs djurmat. De är väldigt förstjusta i kött. Som tur var finns dock religionen med och bromsar. Varje onsdag och fredag är de nämnligen fasta, så man inte äter kött eller fågel, utan vegetariskt och fisk. Dessutom finns ytterligare en handfull fastedagar, samt två fastemånader och någon fastevecka. Då etiopierna är väldigt kristna håller alla på detta. Två av de vanligare rätterna heter Kidfo och Zil Zil Tups (uttalas z'l z'l [klick-T slutande i ett nästan ohörbart u]bs). Större delen av alla mat kryddas förutom andra kryddor med nationalkryddblandningen Berberi. Vitlök i ofattbara mängder är också vanligt. Ofta inkluderar en rätt varken sallad eller grönsaker. ALLA rätter äts på Injerra, ett pankaksliknande bröd bakat på sädesslaget Teff, som bara växer på hög höjd. Man äter med högerhanden. (Vi talar inte om vad man gör med vänstern) Kidfo består av ett halvt kilo rå köttfärs blandat med Berberi uppslängd på Injerra punkt. Inga grönsaker, ingen sallad. Detta såg jag en man slänga i sig på några minuter på ett Kidfo Beat, motsvarande snabbmatsställe i Etiopien. Man går in, de slänger fram kött, man kastar i sig och går. Zil Zil Tubs består av en köttgryta på Injerra. All mat där var väldigt god, men de västerländska maten var dock inget vidare, så de blev bara lokal mat. Ons- och fredagar sågs mkt fram imot av en som knappt äter kött hemma. Man kunde beställa fasting food när det inte var det och omvänt, men den var oftast inte så god, eftersom det inte var så fräsht den dagen.
Eftersom de är så förtjusta i kött finns det naturligt nog en hel massa djur, överallt. Får såg jag i två modeller. Dels en med en väldigt tjock svans, dels en (som var mycket ovanligare) som var tjockare, mer päls och grova svängda horn. Det som det fanns mest av var dock kossor, även om fåren kom på god tvåa. Kossor såg jag i kanske åtta olika modeller att dömma av hornformen. Det fanns den med "vanliga" horn, små krumma framåtböjda horn, smala u-formade horn, gigantiska uppforstorade jättehorn, smala frammåtböjda horn m.m. Dessutom kom de i två kroppsformer, med den första mycket vanligare. Den första var oxlik, med puckel på nacken, mycket hängskinn under hakan o dyl. Den andra modellen såg ut som vanlig svenskt boskap. I städer och där det inte var så bergigt användes hästar till att dra tunga lass, samt till viss del agera taxis som sulkys. Mulor och mulåsnor var också vanligt. Den ena har ju hästpappa, och den andra hästmamma, men vilken är vilken och hur skiljer man på utseendet och har de olika användningsområden innombördes? Frågor som jag funderat mycket på. Det jag fick veta var att de kunde gå brantare än hästar och bära mer än åsnor, så deras huvudsakliga område var där det var för bergigt för hästar, men inte lika bergigt som där man fick hålla sig till åsnor. Åsnor fanns fö lite varstans, men vanligast var de i bergen och där det var varmt. Åsnan är lätt det djur som imponerat mest på mig under resan. De ser så jäkla balla ut. Hästar har inget mot dem. Mulor och mulåsnor är fö bara fula. Getter fanns lite grann av, mest där det var som bergigast. Där det var varmt fanns det inga hästar eller mulor, bara åsnor och dromedarer. Detta är också ett riktigt ballt djur. Det liknar inget annat! Det har ett mäktigt bröl. Stämmningen där det bara fanns åsnor och dromedarer var närmast biblisk, då jag endast sett dem tillsammans i julkrubbor tidigare. Dromedarerna var också skickliga klättarare. En tragisk sak var att åsnor och hästar inte åts, och inte heller dromedaren( utom av muhammedanderna) åts. När de blivit gamla och utslitna lämnades de helt sonika på vägen för att dö. Dessa tragiska indvider såg man ibland...
Då Etiopien är så uppodlat finns inte mycket spännande vilddjur att se, men två värda att berätta om såg jag: Walia Ibexen och lejonbabianen. Lejonbabianen såg ut som ett lejon, fast litet. Inget mer med det. De levde i jätteflockar.
Walia Ibexen var en get/antilopliknande varelse med enorma imopnerande horn, och en fantastisk förmåga att klättra i berg. Det kan komma ett inlägg om ibexfauner bland kordi i framtiden.
En sak om mentalitet kan också påpekas. Många har fotografiskt minne. Detta gör att universitetsproffesorer jag talade med berömde deras kunskaper, men de saknade färdigheter.
Etiopiens huvudspråk är Amariska, vilket alla talade i den ena regionen jag var i. I den andra talade de tigrinska, vilket förhåller sig till amariskan som svenska till ... tyska eller danska, jag fick inte riktigt klarhet i detta. Berodde på vem man frågade. Jag vet iallafall att de hade olika ord för tack(amariska: Amusagenallu), men ett liknade för ok(ishi och uishi). Dessutom fanns det uråldriga språket Ge'ez, som inte skrivs eller talas längre, utom av prästerskapet. Det är en förgångare till amariska, tänk Latin, Italien, Italienska. Jag träffade en tysk proffessor i Semitiska språk, som berättade massa spännande om en sten jag sett dagen innan. Den innehöll samma text på Sabriska, Klassisk grekiska och Ge'ez trodde jag. Han berättade att den dock inte innehöll texten på Sabriska, utan att det var Ge'ez, med sabriska bokstäver. Det var nämnligen så att kungen som rest den hade varit kung över södra arabiska halvön (där sabriska talades), då det ingåttt i han rike.
Vilket för oss till Axum (hans rike). Denna fantastiska stad var huvudstad i det Axumitiska kungariket, som gör Etiopien till ett av värlens äldsta länder som fortfarande existerar, med konkurens bara av Kina. Där bodde drottningen av Saba, och den av de tre vise männen som var en afrikansk kung (baltasar tror jag) Här fanns mäktiga gravkammare och ruiner av palats och omöljiga att förglömma, de axumitiska monoliterna, större än någon i Rom eller Egypten. Med undantag av den som Italienarna stal på 30-talet, som de nu skickat tillbaka. Den största monoliten är 50meter hög, väger 180 ton, är rikt dekorerad och huggen ur ett stycke! Hur de flyttat och rest den är för mig ett mysterium.
Sedan har vi Gondar, staden med fantastiska borgar, blandningar mellan camelot och Sands of Time. Allt för att beskydda sig mot araberna.
Sist med deffinitivt inte minst, Lalibela! Vilket också för oss till alla kyrkor. Det fanns massvis av dem! Och kloster, tusentals! Klostren låg dessutom ofta på balla och otillgängliga ställen, som på pytteöar i sjöar fulla med faror, i grottor djupt inne i bergen eller på små platåer dit man var tvungen att klättra rep i 15 meter för att komma till. Nå, Lalibela, världsarvet, afrikas första. I staden finns elva kyrkor, alla uthuggna ur berget, i ett stycke! Alltså det går inte att beskriva! Runt kyrkorna fanns dessutom pyttesmå hål uthuggna där det satt erimiter ihopkrupna så att de precis fick plats. Där levde de.
Jag lämnar Etiopien full av intryck. Jag jag orkar inte skriva allt, och ni orkar inte läsa allt, så håll till godo, jag hoppas att någon har nytta av texten.
/Kalle Palm
PS Vet någon ett lätt och gratis ställe att lägga upp bilder, så kan ni få se hur det såg ut? DS