Pendragon
Swashbuckler
Med hjälp av min trogna sidekick Malad har jag gett mig på äventyret att spela igenom xbox-spelet Resident Evil 5 i kooperativt läge. Ingen av oss är någon större RE-anhängare sen tidigare (jag spelade igenom ungefär halva tvåan nån gång då det var relativt nytt, och vi har bägge sett filmerna) så vi gav oss på det med relativt oförutfattade meningar utöver att det var dags att jävlarimig nacka zombies och springa utav bara faen med jämna mellanrum. Allt detta och lite genuint läskig stämning.
Den första obehagliga upplevelsen inträffar redan innan första nivån då vi upptäckte att den jättelånga och småkrystade introsekvensen inte gick att hoppa förbi. Vi insåg att något fasanfullt var möjligt. Cutscenes som inte gick att skippa? Oh the humanity!
Vi presenterades för huvudpersonerna som vi skulle få äran att spela. Jag spelade Chris Redfield, stenhård zombieveteran med dubbelsidiga cancersvulster i bicepsen och Malad spelade den mer normalt byggda (i datorspelssammanhang) Sheva Alema som bara hade de standardiserade heliumimplantaten i brösten. Chris klagar att han som vit amerikan inte känner sig välkommen i AFRIKA (ingen närmare beskrivning verkar ges exakt var i afrika de skulle vara, men eftersom det handlar om en hundraprocentigt homogen kontinent är det ju uppenbarligen inte viktigt. Framgent kommer platsen spelet utspelar sig benämnas AFRIKA för att skilja det från resten av kontinenten). Hans förvåning blir kul och lite trovärdig eftersom det skulle krävas en amerikan för att missa att de inte är universiellt populära i resten av världen.
Sheva presenteras som det lokala alibit, dvs hon är afrikan (eller möjligtvis AFRIKAN, det är svårt att säga), men av hennes utseende och dialekt att döma verkar hon snarare komma från en brittisk överklassfamilj där någon hade en pinsam affär med med inföding för ett par generationer sen. Hon må vara lite mörkare än Chris, men det är bara så länge han inte står i skuggan.
Första nivån av spelet känns lite som Black Hawk Down möter 28 dagar senare, med smygande genom gränderna i en kåkstad full med zombier man då och då får springa ifrån när de närmar sig i skock, eller ja, om man inte har fått tag i ett automatvapen eller hagelgevär, då man kan hålla borta lokalbefolkningen hur effektivt som helst. Detta tillsammans med det faktum att zombierna är ganska o-zombielika (de verkar inte vandöda, de är relativt raska etc) så börjar spelet få vaga och obehagliga undertoner av kolonialuppror snarare än heroisk zombieaction. Trots det är det fortfarande rätt kul.
Jag börjar känna mig lite smutsig vid det här laget.
Sen inser jag att vi gladeligen vänt upp och ned och slagit sönder allt som kunnat tänkas innehålla värdeförmål och plockat fickorna fulla med guld, antika klockor och annat smått och gott vi kan använda för att köpa fetare vapen att tukta negr.. eh.. ZOMBIERNA med.
Jag har fortfarande kul, men känner mig samtidigt inte helt moraliskt försvarbar längre.
Detta fortsätter vidare genom diamantgruvorna (gissa vad man betalar sina vapen uppgraderingar där?) och ut i träsken där zombierna bär masker och höftskynken, bor i trähyddor och kastar spjut på en när man slår sönder deras altare och kulturarv i allmänhet i jakten på mer rikedomar.
För oss har detta nått sin kulmen strax efteråt då man traskar ned i de underjordiska katakomberna (och hela spelet blir Tomb Raider) för att glatt plundra underjordiska tempel på gudabilder i solitt guld för att hålla sina ständidigt ökande vapenkostnader i schack.
Längre än så har vi inte spelat. Jag skäms lite när jag måste tillägga "än".
Spelet har förvisso en AFRIKANSK bikaraktär på hjältarnas sida som är både kompetent, jättemörkhyad och pratar engelska med någon slags standardiserad afrikansk brytning. Han visar alla tecken på att vara jätteinfödd.
Han heter... JOSH STONE.
/Joel
Den första obehagliga upplevelsen inträffar redan innan första nivån då vi upptäckte att den jättelånga och småkrystade introsekvensen inte gick att hoppa förbi. Vi insåg att något fasanfullt var möjligt. Cutscenes som inte gick att skippa? Oh the humanity!
Vi presenterades för huvudpersonerna som vi skulle få äran att spela. Jag spelade Chris Redfield, stenhård zombieveteran med dubbelsidiga cancersvulster i bicepsen och Malad spelade den mer normalt byggda (i datorspelssammanhang) Sheva Alema som bara hade de standardiserade heliumimplantaten i brösten. Chris klagar att han som vit amerikan inte känner sig välkommen i AFRIKA (ingen närmare beskrivning verkar ges exakt var i afrika de skulle vara, men eftersom det handlar om en hundraprocentigt homogen kontinent är det ju uppenbarligen inte viktigt. Framgent kommer platsen spelet utspelar sig benämnas AFRIKA för att skilja det från resten av kontinenten). Hans förvåning blir kul och lite trovärdig eftersom det skulle krävas en amerikan för att missa att de inte är universiellt populära i resten av världen.
Sheva presenteras som det lokala alibit, dvs hon är afrikan (eller möjligtvis AFRIKAN, det är svårt att säga), men av hennes utseende och dialekt att döma verkar hon snarare komma från en brittisk överklassfamilj där någon hade en pinsam affär med med inföding för ett par generationer sen. Hon må vara lite mörkare än Chris, men det är bara så länge han inte står i skuggan.
Första nivån av spelet känns lite som Black Hawk Down möter 28 dagar senare, med smygande genom gränderna i en kåkstad full med zombier man då och då får springa ifrån när de närmar sig i skock, eller ja, om man inte har fått tag i ett automatvapen eller hagelgevär, då man kan hålla borta lokalbefolkningen hur effektivt som helst. Detta tillsammans med det faktum att zombierna är ganska o-zombielika (de verkar inte vandöda, de är relativt raska etc) så börjar spelet få vaga och obehagliga undertoner av kolonialuppror snarare än heroisk zombieaction. Trots det är det fortfarande rätt kul.
Jag börjar känna mig lite smutsig vid det här laget.
Sen inser jag att vi gladeligen vänt upp och ned och slagit sönder allt som kunnat tänkas innehålla värdeförmål och plockat fickorna fulla med guld, antika klockor och annat smått och gott vi kan använda för att köpa fetare vapen att tukta negr.. eh.. ZOMBIERNA med.
Jag har fortfarande kul, men känner mig samtidigt inte helt moraliskt försvarbar längre.
Detta fortsätter vidare genom diamantgruvorna (gissa vad man betalar sina vapen uppgraderingar där?) och ut i träsken där zombierna bär masker och höftskynken, bor i trähyddor och kastar spjut på en när man slår sönder deras altare och kulturarv i allmänhet i jakten på mer rikedomar.
För oss har detta nått sin kulmen strax efteråt då man traskar ned i de underjordiska katakomberna (och hela spelet blir Tomb Raider) för att glatt plundra underjordiska tempel på gudabilder i solitt guld för att hålla sina ständidigt ökande vapenkostnader i schack.
Längre än så har vi inte spelat. Jag skäms lite när jag måste tillägga "än".
Spelet har förvisso en AFRIKANSK bikaraktär på hjältarnas sida som är både kompetent, jättemörkhyad och pratar engelska med någon slags standardiserad afrikansk brytning. Han visar alla tecken på att vara jätteinfödd.
Han heter... JOSH STONE.
/Joel