Nekromanti Roliga och extremt osannolika händelser

[Craygh]

Den Consabriske riddaren Claymon och hans vän, lönnmördaren(?) Chale befinner sig i samoriordens kloster i tiban (återigen ?). Chale ger sig ut för att skaffa mat, han har tidigare varit mycket oförskämd mot allt och alla i sin närhet (15 i AGG) han springer genom korridoren med sin träskål och springer efter ett tag in i en enorm gestalt, en Thrukk-Frakk, en av klostrets heligaste män(?). Svinet utropar "lillplutt gå tillbaka till rum", "lillplutten" vill inte till rummet, lillplutten hävdar bestämt att den ska ha mat, Frakken plockar upp lillplutten, lillplutten blir sur och dänger till frakken i skallen med träskålen, frakken blir sur han också och välter omkull Chale. Nu blir Chale återigen förbannad och daskar till frakken på foten med skålen. Frakken plockar upp Chale och förbereder sig på att krossa honom. Chale är extremt förbannad och daskar till honom i huvudet med skålen igen! LO AND BEHOLD! han krossar skallen på honom och Thruken faller till golvet, död innan ljudet av hans kroppshyddas tunga fall hunnit ljuda! till saken hör att frakken var 2,5 meter hög med 22/23 i STY TÅL och chale gjorde 2T6 med sin träskål.

Någon som ser något absurbt i det hela?

PS. Chale blev hängd på fläcken av vredgade samorimän DS.

 

[Sum_3]

Kraftig skål....stackars Chale blev hängd...men han får skylla sig själv! Själv har jag inte spelat EON (än, ska köpa det i helgen) men har hört lite konstiga grejer på Trad, ni kan ju kolla det här till exempel *försöker få till en länk*
http://www.tradition.se/klotterplank/Forum4/HTML/001937.html
Ni kan också kolla Värsta döden och Sjukaste saken ni...
De finns nog på nästa sida...

...fast med tanke på de jag kommer spelleda kommer det nog bli en hel del dumheter...så ni kommer nog få höra av mig om nån vecka eller så...

 

[Frixeray]

Ja, några saker:

Sabrisk riddare vän med lönnmördare? Inte helt unikt i en grupp kanske, men knappast vänner om lönnmördarens yrke är känt...

Samoriordens kloster i Tiban? Ööööhhh... visst, det var ett tag sedan jag läste igenom Eon och alla dess böcker, men, Samorikloster i Tiban. Du kanske menar Tibara (Fast det hade ju å andra sidan varit än värre)...

Frakktrukh som helig man inom samoriska läran? Knappast troligt egentligen...

Eller menar du kanske att trukhen dog? Åh, det är väl kanppast något märkvärdigt...

 

[GlueBall_UBBT]

En dansande inbrottstjuv

I min spelgrupp har vi en kille som bara slår sexor när han slår mot färdigheter och bara ettor när han slår skadeverkan. Det roligaste är att se hur besviken han blir och sedan tittar oförstående på sina händer. Senaste gången hände det här...

"Ut ur skuggornas mörker smyger inbrottstjuven. Han tar sig smidigt över palisaden som temporärt är uppsat kring godset. Där inne någonstans finns den. Solstenen, en samorisk relik med högt värde för prästerskapet. Lyckas han stjäla den kan han vänta sig en hög summa på svarta marknaden. Han landar mjukt på benen och sätter sig på huk bakom ett träd. Det patrullerar vakter runt godset och han har sett ett par zorianriddare som agerar personliga vakter åt reliken och dess bärare. Var kan den vara gömd? Inbrottstjuven smyger försiktigt runt det större husets hörn och spanar ut över gårdplanen. Den är upplyst av facklor och utanför huvudentrén står det två vakter. Att ta sig in den vägen är omöjligt. Han glider snabbt in i skuggorna när en patrullerande vakt går förbi. Vakten missade honom. Snart måste han agera, ju längre han sitter kvar, destu större risk är det att han blir upptäckt. Hjärtat bultar snabbt och han torkar bort svettet från pannan med tröjärmen. Verkar som om han måste oskadliggöra en eller flera vakter. Det var inget bra alternativ, de skulle snabbt upptäcka att någon saknades. När inget förutom det näst bästa duger, tänkte inbrottstjuven och tog försiktigt fram sin kortbåge. Han gick bakom huset igen, dit där facklorna inte nådde. Han väntade, strax kom vakten igen. Han lade an och avfyrade en pil från sin gömmplats. Den satte sig djupt i kroppen på vakten som föll ihop i en jämrande hög. Hörde någon det. Inbrottstjuven satt och lyssnade, men endast nattens vanliga ljud och det avlägsna knastret från facklorna hördes. Han smyger runt till husets andra sida. Då händer det! Utav ren otur springer han rakt in i en zorianriddare som utför ett utav sina mänskliga behov. Aurias vete vem som blev mest förvånad. Den sluge tjuven eller den nyvakne, precis färdigpissade riddaren. Inbrottstjuven ser hur riddaren fumlar efter sin yxa och lägger an en pil på bågen. Det går snabbt nu och han avfyrar ett illa riktat skott, som dock träffar och sårar riddaren så att blodet rinner ur såret. Riddaren anfaller bryskt trots skadan och tjuven duckar smidigt som en katt undan från utfallet. Han släpper bågen för att dra sitt kortsvärd och ska precis till att parera ett nytt utfall från riddaren då han märker att han aldrig fick upp svärdet ur skidan. Riktigt häpen hann tjuven aldrig bli för han blev tvingad att sidsteppa riddarens i månljusets glänsande bila. Tyvärr var han inte tillräckligt snabb och det brann i han arm när yxan högg djupt i köttet. Han biter ihop och gör ett nytt försök att dra sitt svärd, men stridsbältets spänne lossnar och skidan med svärdet faller till marken med en duns. Riddaren måtter ett kraftfullt hugg och tjuven rullar åt sidan för att undvika ytterligare skada. Striden har nu uppmärksammats av övriga vakter och tiden börjar bli knapp för vår tjuv. Han bestämmer sig för att fly, men inte utan sitt svärd och först måste han ta sig förbi riddaren. Tjuven störtar modigt framåt och plockar upp sitt vapen från marken. Riddaren tackar för det gyllenetillfället och dänger till med yxan så att blodet sprutar. Trots den nyliga grova träffen lyckas nu tjuven dra sitt svärd men riddaren slår honom till marken med en kraftfull sving. Han ber en snabb bön om nåd till gudarna då riddaren ställer sig bredbent över honom, yxxan fattad i ett tvåhandsgrepp och redo att göra slut på den neslige nattvandraren. Inbrottstjuven bågar inte möta döden med blicken och blundar. Inget händer. Han öppnar ögonen och ser hur riddaren faller ihop medvetslös på marken. Vilken tur, pilen hade träffat bra trots allt och blodförlusten hade tagit ut sin verkan, i grevens tid dessutom. Plågat reser tjuven sig upp och flyr över palisaden med vakterna hack i häl. Men det är en annan historia..."

Så kan det gå

 

[DarkMystic]

Äventyret som avslutades på 10 minuter...

Jag minns när våran gamla spelgrupp var ute på Ashaslätten sökandes på nya äventyr. Gruppen bestog av en galen alv som fick snabbt ett 16 i rykte som "den galne blodtörstige alven"(det var jag ), en snobbig baron som vara allmänt snobbig, en till alv som inte var helt klok i huvudet hon heller och till slut en missla som brukade rida på en ko(tills dem andra åt upp den. Vi gick i många dagar tills vi kom fram till några extremt torra åkrar. Inte ens en tomte sågs till men en by sågs längre fram och vi började traska dit. På vägen dit träffade vi en fågelskrämma som stog där och va allmänt fågelskrämming. Jag började fråga den hur vädret va och andra trevligheter. Mystiskt nog fick jag ingen svar och blev snabbt förbannad(ni minns ryktet) och drog min Lyfalie(som folk undrade varför en idiot som jag hade fått) och kapade den på mitten. Ur fågelskrämman hoppade en Undin(ni vet vattenelementaren) som snabbt svalde hälften av oss. Till slut dog den och det började regna. Vi fortsatte förrvirrade och fick veta av byns invånare att det hade varit en mystisk torka men ingen brydde sig längre för det hade ju regnat. Detta hände på 10minuter och vår gamle SL Erik har fortfarande inte förlåtat mig för att löst knicke dixen så förbaskat fort.

/DarkMystic som minns att alven med ryktet kallades Tosh

 

[haltageten]

Re: En dansande inbrottstjuv

Måste säga att det var en oerhört spännande historia. Lite välinpackad humor, livligfantasi och godberättarglädje.

Just rubriken påminner mig om mitt senaste rollspelmöte. Det där med dansande. Så jag skall härmed berätta om denna lilla tripp ut i skogen.
Jag kallar det otur när man förlorar två fingrar och dör av smärtan...

"Alven och den väldiga kraggbarbaren stod i det dunkla skenet av månen, som nu börjat försvinna bland de tunga molnen. De hade just blivit överfallna av de rövare som de jagat in i skogen. Varför de hade jagat efter dem är en helt annan historia. Deras hästar hade blivit illa sargade av rövarnas pilar, som de avfyrat från de enorma trädkronorna. Den ena hästen hade fått en pil i sitt högra framben och den andra hade fått ett köttsår på baken. Alven, som fortfarande såg relativt klart i nattmörkret viskade till kraggbarbaren att han skulle stanna och vakta hästarna. Alven hade hört tysta fotsteg ledas bortfrån dem och han försvann sakta in i nattmörkret. Kraggbarbaren stod kvar vid hästarna och försökte se över deras skador, men det tjänade inget till, alvens häst var så illa däran att den troligtvis skulle bli nattmat år de ylande vargarna. Alven smögsakta genom skogen med sinnena på högvarv. Han hörde hur fler och fler varelser började sluta sig upp runt honnom. Han visste att detta inte var några vanliga rövare. Han skärpte sina sinnen till det yttersta och hans värsta farhågor besannades, det var verkligen en förbannelse som följde honnom, inte nog med att hans älskade skall tas ifrån han. Nu skulle han bli vargmat, han rynkade på näsan och drog upp sitt carwelan, han var en svärdsdansare och det skulle han vara tills han mötte sitt öde. Morrande ljud och glittrande ögon trädde fram ur mörkret. Han började den vackra svärdsdansen och det enda som kunde urskiljas av de suddiga konturerna vad klingan från hans carwelan och ishani. Han höll stånd mot vargarna en stund tills han fick ett allvarligt sår i armen. Han bestämde sig för att fly. Han sprang genom skogen, var visste han inte, bara att han var tvungen att komma bort från bestarna.
Undertiden hade kraggbarbaren börjat vandra in mot skogen då han hörde ljudet av strid. Plötsligt så rusar någon förbi han i en hisklig fart. Sekunden senare blir han nedtacklad av en varg och ger ifrån sig ett morrande. Vid hans försök att stoppa vargen från att bita honom så förlorar han två fingrar. Alven som nu märkt att han hittat tillbaka till hästarna vänder sig om och börjar rusa tillbaka till barbaren ser genom de glest uppväxta träden att kraggbarbaren ligger livlös. Han sväljer den klump som samlat sig i hans hals och rusar mot kraggbarbarens häst. Han slänger sig upp i sadeln och sätter av i fullfart. Tankarna på hans döde vän susar genom hans sinnen och han känner en sådan ånger att lämna han där, men hans liv står på spel. Fast det skulle vara befriande för han att dö, men han skall hedra sin vän i de sånger och ballader som han komma skapa. Han reser i månader innan han når fram till sitt mål, sitt hem, Sunariskogen. Där han i den resterande evigheten vände sig innåt och hedrade sin vän med musiken han skrev.