Nekromanti Rollpersonen som slagträ

[Sodivra]

Har ni varit med om att två rollpersoner börjar debattera med varandra, men att det inte kommer någonstans, och man nästan får intrycket av att det är spelarna som tjafsar med varandra?

Jag kallar det "rollpersonen som slagträ", och har upplevt det när jag spelat för inlevelse i rollpersonen: Minimum av metasnack, och rollpersoner som ibland agerar enligt sin personlighet även om det leder till tråkigt spel.

Olika spelare i ett rollspel har olika tolkning och vision om hur verkligheten i rollspelsvärlden ser ut, hurdana de och andras rollpersoner är. Om inte annat så vill alla spela den häftigaste.

Spelare har olika uppfattning om spelvärlden; Hur stämningen ska se ut, konsekvenser, vem som är smart/korkad/schysst/rövhål osv. De flesta rollpersonerna kommer argumentera utifrån spelarens uppfattningen om vad som gäller och inte backa – Det är ju helt naturligt, varför skulle ens rollperson backa när jag som spelare vet att denne har rätt?

Rollpersonen blir då slagträn i en debatt som egentligen pågår mellan spelarna och deras uppfattningar. Eftersom vi spelare inte konfronteras personligen så kan vi ”gömma oss” bakom rollpersonen, som vi vet har rätt. Resultatet blir en debatt som bara går på och på.

Någon annan som känner igen det?

Börjar rollpersonen användas som slagträ i en debatt så rekommenderar jag ett metasnack om vad spelarna tycker är rimligt off för att skilja off och in-perspektivet, samt tärningsslag för sociala färdigheter för att snabbare utse en vinnare.

 

[Mogger]

[ QUOTE ]
Någon annan som känner igen det?

[/ QUOTE ]

O, ja!

[ QUOTE ]
Börjar rollpersonen användas som slagträ i en debatt så rekommenderar jag ett metasnack om vad spelarna tycker är rimligt off för att skilja off och in-perspektivet, samt tärningsslag för sociala färdigheter för att snabbare utse en vinnare.

[/ QUOTE ]

O, ja!

Men var inte den dörren redan vidöppen?

 

[Nightowl]

Har ni varit med om att två rollpersoner börjar debattera med varandra, men att det inte kommer någonstans, och man nästan får intrycket av att det är spelarna som tjafsar med varandra?

Jo, men jag har aldrig varit med om det du verkar beskriva, som går ut på att de diskuterar, säg, politik i spelvärlden eller så. Tjafsande spelare brukar antingen ha beef med varandra i det sociala rummet i allmänhet och kunna ryka ihop när de diskar, eller så är det rollpersonernas handlingar de diskuterar. Dessa kan förvisso inkludera, säg, moraliska val ("Jag tycker vi ska förena oss med Hertig Hillebard, för han har rätten på sin sida!" "Näää, han är en kapitalistisk utsugare, vi slår följe med Stig Stigman istället!") men tenderar att oftare vara taktiska, men de har aldrig gällt att debattera spelvärlden?

Själv förespråkar jag att man slår ihop deras skallar som Fantomen och skickar ut dem på balkongen att röka en stund.

Erik, jag har säkert missuppfattat Skäggmiffot totalt

 

[Genesis]

Jag känner inte igen det. Däremot känner jag igen "rollpersoner som ibland agerar enligt sin personlighet även om det leder till tråkigt spel". Jag har en spelare som jag ibland får krupp på. Senast när vi i Mutant skulle ut i skogen på ett ärende, och han kommer fram till att eftersom hans rollperson är renlighetsfreak så måste han tvätta sig i två timmar först. Vi har naturligtvis inte tid att vänta, så vi ger oss av utan honom. Han följer två timmar senare efter och går vilse i skogen, och tar upp en timmes realspeltid med att jönsa runt och bli anfallen av trädiglar och försöka rånbögmörda en trubadur han möter på vägen. Gah!

Mer on topic, då. I det långa loppet är det metasnack som är lösningen. I det korta gäller den gamla slagdängan: "When in doubt, ninjas attack". Släng in något oväntat för att avbryta diskussionen. Utnyttja den eventuellt i ståryn och gör den till en intressant konflikt istället för en speldödande sådan. Sätt saker på spel och tvinga rollpersonerna att göra uppoffringar för sina övertygelser.

Det är i alla fall vad jag tror, men jag har som sagt inte upplevt problemet själv.

 

[krank]

Har ni varit med om att två rollpersoner börjar debattera med varandra, men att det inte kommer någonstans, och man nästan får intrycket av att det är spelarna som tjafsar med varandra?

Klart jag har; jag har själv haft några av mina allrta starkaste och skönaste djupimmersionistiska upplevelser på det sättet. När jag som spelare blivit min karaktär till såpass stor grad att rollpersonens åsikter blivit mina, liksom.

rollpersoner som ibland agerar enligt sin personlighet även om det leder till tråkigt spel.

"Tråkigt spel" är ganska subjektivt. Jag älskar långdragna diskussioner/argumentationer/gräl som förs helt in-character. Däremot, om man i gruppen har folk som ogärna tar för sig av det gemensamma utrymmet, så kan man ju låta bli att skapa stridbara rollpersoner.

Om inte annat så vill alla spela den häftigaste.

Prata för sig själv. "Alla", pytt.

Börjar rollpersonen användas som slagträ i en debatt så rekommenderar jag ett metasnack om vad spelarna tycker är rimligt off för att skilja off och in-perspektivet, samt tärningsslag för sociala färdigheter för att snabbare utse en vinnare.

Visst, men bara om spelare som inte är en del av debatten tycker att det är trist eller känner sig utestängda. Annars ser jag absolut inga problem att via något spelmöte åt en sådan diskussion. Metalösningar och spelmekanik på det viset är ju sånt jag brukar tycka att man helst bara ska använda i yttersta nödfall.


//Krank, ur det djupimmersionistiska perspektivet

 

[Guest]

Någon annan som känner igen det?

Visst, eftersom jag ska börja igen så var jag tvungen att synka bilden av Göteborg med den tråden för jag antar att du menar lajvet?

Iövrigt var det mest retoriska frågor du kom med som jag inte löser något med att svara på.
Jag tror dock att det vore bra med tipps om hur man i spelarposition kan förhålla sig till sådant här, jag har ju varit borta i typ ett halvår så jag är inte säker dock.

/Zorbeltuss som kommer ha lite gemensamt med Einar btw.

 

[thark]

Jag tycker som Traffaut att det är en vidöppen dörr, men problemet är väl just att den inte är det för alla.

Men å andra sidan, jag skulle kunna peka på samma vägran att backa ner och åsiktslåsning i vissa diskussioner här på forumet, så det är inte som att folk egentligen behöver en rollperson att ha som slagträ.

 

[Ymir]

Mjae, här håller jag inte med dig. Jag är också mycket av en immersionist, som alla mänskor vet, men jag känner likfullt starkt igen det Arvidos beskriver. Diskussioner mellan rollpersoner är bara intressanta så länge de på något sätt bidrar till en intressant immersionistisk upplevelse; tex genom att vara relevanta för handlingen, visa upp nya sidor hos min rollperson, sätta hennes ståndpunkter/känslor/handlande på prov somehow, ge de andra spelarna nya insikter ang. henne, eller whatnot.

Men ibland uppstår diskussioner som bara är ältande och tragglande, och aldrig verkar vilja ta slut. De handlar inte om något intressant, de utvecklar inte karaktärerna, de bidrar inte med något nytt ur -något- perspektiv, de är -bara- trista tuppfäktningar där spelarna lyser igenom lite väl mycket, och rollpersonerna inte får visa upp några intressanta sidor överhuvudtaget. Och de tar aaaaldrig slut.

Sedan finns spelgrupper där sådana situationer aldrig uppstår, den spelgrupp jag kört allra mest immersionistiskt med är helt befriad från dem...så vissa spelare är lugnt mer förfarna till dem än andra.

Men min poäng är alltså att immersionism på inga sätt utesluter det fenomen Arvidos beskriver.

- Ymir, hävdar

 

[thark]

Och nu kanske jag är helt ute och seglar, men jag föreställer mig i alla fall att även de mest hardcore av immersionister i grunden vill immersera sig i saker som är intressanta (på något plan; vad som sen "intressant" betyder är förstås individuellt); skillnaden varande att det mesta av grovjobbet för att se till att så sker måste göras i planeringsfasen (välja en rollperson som förhoppningsvis kommer att vara intressant att spela, etc) och av spelledare.

 

[Krille]

Klart jag har; jag har själv haft några av mina allrta starkaste och skönaste djupimmersionistiska upplevelser på det sättet. När jag som spelare blivit min karaktär till såpass stor grad att rollpersonens åsikter blivit mina, liksom.

Jag tror att Arvidos syftar på situationen där det inte är immersionism som ligger bakom käbblet. Det är alltså dina åsikter som ältas, inte din rollpersons - det kan till och med föreligga en klar skillnad mellan de två så att rollpersonen inte alls har samma åsikter som spelaren, men det är spelarens åsikter som kommer in i diskussionen.

Det vill säga, käbblet förekommer inte för att Krilles rollperson är liberal, utan för att Krille är liberal medan rollpersonen är ungefär så apolitisk som en elvahundratalsbondtös kan förväntas vara. Kass rollgestaltning, helt enkelt, där rollspelandet används som slagträ i spelarens debatt.

 

[Sodivra]

Klart jag har; jag har själv haft några av mina allrta starkaste och skönaste djupimmersionistiska upplevelser på det sättet. När jag som spelare blivit min karaktär till såpass stor grad att rollpersonens åsikter blivit mina, liksom.

Som Krille säger: Nu pratar jag om när rollpersonen tar spelarens uppfattning, antingen direkt (ideologier) eller indirekt (tolkning av spelvärlden färgad av ideologier eller psykologiska mekanismer) snarare än att spelaren tar rollpersonens uppfattning. Hur ser du på det?

Prata för sig själv. "Alla", pytt.

Ouuups.

Okej, det tar jag tillbaka. Jag copy-pastade texten från ett inlägg på ett lajvforum. När trettio pers träffas var tredje vecka och spelar rollspel så kan man inte spela huvudpersonerna i storyn på samma sätt som i ett bordsrollspel, men de flesta verkar vilja det ändå.

Visst, men bara om spelare som inte är en del av debatten tycker att det är trist eller känner sig utestängda.

Ja, självklart är lösningen skriven för de som upplever det som ett problem.

 

[Sodivra]

Men var inte den dörren redan vidöppen?

Tja...

Jag hade kunnat behöva någon som sa det till mig för fem-sex år sedan, kanske. Varför skulle det inte finnas någon på forumet som finner det hjälpsamt?

 

[Foggmock]

Semantics intermission! Alla vill spela den som de själva tycker är häftigast, inte nödvändigtvis den som är objektivt 'häftigast' i gruppen.

Eller är du så förbannat knepig att du spånar fram fem karaktärskoncept och väljer det minst intressanta?

 

[Sodivra]

Nej, krank tolkade mig rätt. [NT]

NT = No Text (Ingen text)

 

[Foggmock]

Re: Nej, krank tolkade mig rätt. [NT]

Det var inte ett svar till någon av er, utan en kommentar på hur jag tycker verkligheter ser ut.

Damn, ni skäggmiffon är så fulla av er själva!

 

[MrG]

Känner igen det, även om jag ibland har haft svårt att skilja på om det är spelarnas debatt eller om det faktiskt är rollpersonernas. Jag har ett par olika lösningar beroende på läget:

1. Låt dem käbbla klart, även om det tar ett möte, framförallt om alla spelare är med på det, då kan det få ventileras oavsett egentligt motiv

2. Ha en plottfaktor som gör att de måste komma till beslut och inte låta metatiden vara längre än speltiden, typ "ni måste enats innan tåget lämnar plattformen och det är om tjugo minuter" - timer och en kopp te åt mig som spelledare

3. Slå en tärning

4. Konstatera att de inte enas, ibland enklare än tärningen, men har man ett schysst system kan man också komma fram till det här resultatet (så det skulle kunna vara punkt 3.1)

5. Göra en "Moliere", dvs farbrodern från landet kommar in i scenen och förklarar vem som har rätt eller distraherar dem

-Gunnar (som säkert har fler sätt att ta hand om det som jag inte tänker på, brukar alltid främst bero på vad spelarna verkar gilla)

 

[Mogger]

Jo, alltså goda råd kan man väl inte ge för ofta, men jag trodde att tråden hade ett djupare syfte eller nått.

Jag tror ju att du är outsinligt vis, men det kanske bara är skägget?

 

[thark]

Får tillägga förresten att jag gillar "rollpersonen som slagträ" som beskrivning av My Guy Syndrome. Kommer förmodligen att använda det i framtiden.

 

[Sodivra]

Visst, eftersom jag ska börja igen så var jag tvungen att synka bilden av Göteborg med den tråden för jag antar att du menar lajvet?

Du menar att du läste debattråden och kände igen vad jag skrev om?

Jag tror dock att det vore bra med tipps om hur man i spelarposition kan förhålla sig till sådant här, jag har ju varit borta i typ ett halvår så jag är inte säker dock.

Hum

Jag tror att medvetenhet om det och att man kan ta upp det i metasnack goes a long way. Den där tråden på uratha verkade många vara missnöjda med kom det fram sen.

/Zorbeltuss som kommer ha lite gemensamt med Einar btw.

Ny rollperson?

 

[krank]

Som Krille säger: Nu pratar jag om när rollpersonen tar spelarens uppfattning, antingen direkt (ideologier) eller indirekt (tolkning av spelvärlden färgad av ideologier eller psykologiska mekanismer) snarare än att spelaren tar rollpersonens uppfattning. Hur ser du på det?

Alltså... Om det är något jag projicerar (jag får för mig att Krilles karaktär är lika liberal som krille) är det givetvis något hemskt knepigt, men om däremot Krille själv låter sin karaktär vara liberal ser jag inga egentliga problem. Jag har haft en hel del intressanta politiska diskussioner inom ramarna för rollspel, där min rollpersons åsikt i väldigt hög grad är min egen. Det är som jag ser det ett spännande sätt att föra in något roligt och engagerande (politisk diskussion) i rollspel samtidigt som man får möjlighet att ha en "buffert" som gör det möjligt att överdriva de egna åsikterna lite extra.

Egentligen handlar det nog om huruvida man tycker att det är roligt med politiska/filosofiska/religiösa debatter. Jag tycker att det är givande och roligt, och ser ingen anledning att hålla sig ifrån dem i rollspel, oavsett om det är mina egna åsikter min rollperson har eller ej.

Fast jag känner att det låter som att jag försöker få diskussionen att handla om diskussioner i allmänhet snarare än "rollpersonen som slagträ". För mig handlar det helt enkelt om huruvida det bryter immersionen eller ej. Om en bondjänta som inte vet ett jota plötsligt börjar häva ur sig avancerad politisk eller ekonomisk teori är något fel.

Ur ett djupimmersionistiskt perspektiv är ju målet med rollspelandet att nå den punkt där rollpersonen och spelaren "är ett"; dvs där det nästan inte finns någon skillnad mellan dem alls. Där är det inte ett dugg konstigt att det sker läckage åt det ena eller det andra hållet.