Nekromanti Rollpersonernas roll i det stora hela

Kaigon

Helmgast
Joined
14 Mar 2001
Messages
732
Location
Göteborg
Detta är frågor främst till spelledare, men spelarsvar uppskattas givetvis också.
Vilken betydelse har rollpersonernas roller i det stora hela i era kampanjer? Och vilken typ av kampanjer gillar ni att spelleda/spela?
Jag menar, pratar vi om en grupp på fem unga människor som försöker överleva vardagen, skaffa småjobb och festa loss på den lokala tavernan (social kampanj), eller en grupp där RPna ingår i det kungliga hovet och det konspireras hejvilt, arvingar förgiftas och vem tar tronen efter kungen (hovkampanj)? Kanske andra, mer episka kampanjer där RPna måste kämpa för 110% för att besegra den onde nekromantikern innan ritualen som åkallar demonfursten fullbordas (episka kampanjer) och där RPna är "klassiska" hjältar.
Det verkar i alla fall finnas någon typ av skala, från vardagshjältar till episka hjältar. Man kan även undersöka epik-faktorn genom att kolla på RPnas/SLPnas Färdighetsvärden eller mängde Hjältepoäng i kampanjen eller hur vanligt magiker och magiska varelser är (IMHO).
Själv föredrar jag (som spelledare) kampanjer som är mer jordnära, men ändå med måttligt många magiker (förutom när jag spelar utanför Chronopia, där de är få). Det genomgående temat för mina kampanjer är Ödets Ironi. Skulle fiende #1 fumla i början av "den slutgiltiga striden" (TM), låt det vara. Samma sak gäller för rollpersonerna, som då blir mycket mer vardagshjältar än episka hjältar.
 

Zire

Swashbuckler
Joined
18 May 2000
Messages
3,128
Location
Umeå
Det är väl bäst att visa med ett praktiskt exempel antar jag.
Den kampanj som jag börjar på nu (smyger igång med 1 spelare) så handlar det om Eerie. En krigare från något av de nomadiska ryttarfolken i Mittland.
Hans resa österut börjar då han får reda på att hans ursprung inte stammar hos ryttarfolket, utan att han var funnen som spädbarn en kall, dimmig vintermorgon då trollen hade överfallit ett följe.
Följet hade fört ett standar, med symbolen av en falk, vilken hade stor religiös innebörd för stammens mystiker. Denna hade tagit hand och fostrat Eerie till att bli en krigare i vindens stridskonster istället för i eldens (som de andra krigarna).

Tiden gick och det blev mer och mer knapert att leva av det marken gav. De drog vidare österut, mot skogarna och bergen. Så en dag fick mystikern en uppenbarelse. Falken skulle bringa hjälp åt hästens folk. Så sände han iväg Eerie, efter att ha givit honom det standar som Eeries folk förde. Hans uppdrag är att finna sitt eget folk och en dag återvända.

Detta är åtminstone den "introduktion" som spelaren fick. Jag vet inte riktigt hur jag vill lägga upp kampanjen, då starten inte är riktigt så sagolik som jag vill ha den.

Målet var att rollpersonen skulle vara "ny" i den österländska kulturen, då det brukar vara roligast att introducera en spelare till världen genom spel istället för genom pluggande.
Kampanjen kommer nog att bli ganska episk, då jag börjar utveckla den. Som jag har gjort nu har jag bara kört småäventyr (bl.a. vinterskogens hemlighet), men jag tänker plocka ner honom till Ejland, förhoppningsvis ansluter fler och fler karaktärer på vägen (annars vet jag inte riktigt vad jag ska göra), och kör Vildhjarta, och sedan ev. Snösaga.
Kampanjens utveckling är mycket beroende på de andra karaktärerna.

Jag gillar tvister, och kommer säkerligen att försöka mig på några sådana i den här kampanjen. Bl.a. så bär standaret på en hemlighet som spelaren nog inte har tänkt sig. Dessutom så är det folk han söker efter inte riktigt vad man kan tro. Som om inte det vore nog, så berättade mystikern inte hela sin dröm, och fick heller inte läge att berätta de drömmar han fick senare. De två svärden som fanns i Eeries följe, och som han nu använder, kommer att visa sig lite nyttigare än väntat. Slutligen så har hans känsla för vinden mer otäcka följder än att den berättar saker för honom, och för hans armar i strid.

- Zire
 

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,318
Location
Helsingborg
"Detta är frågor främst till spelledare, men spelarsvar uppskattas givetvis också."
Detta är intressant.. Jag skulle gärna vilja att spelarna svarade vad de trodde att de låg på "epic"-skalan.. Jag tror jag ska fråga mina spelare det, då de är på väg att ta första steget till hjältar, för de har nog ingen aning var de är egentligen..

I regel är det jag som väljer nivån på det episka spelandet och sedan får spelarna välja hur bra de lyckas med uppgiften.. Ponera att de spelar vanliga innevånare.. De kan då välja mellan att försöka vara luriga småskurkar eller till att intrigera i hovet.. Jag är relativt öppen för spelaralternativ och egna påhitt..

Saken är den att de inte hittar på något, utan vill att jag ska presentera allting som händer.. Om jag verkligen vill att de ska få välja episk nivå på spelandet så skulle jag få köra och presentera tre äventyr samtidigt, bara för att de skulle få ett utbud.. Jag har inte tid eller ork med det..

Normalt så spelleder jag på en jordnära nivå, typ som Greymouser (Gråkatt) och Fhrhrd (reserverar mig för alla stavningar, då det var 10-13 år sedan jag läste boken) i världen Lamkmar.. Det är rätt jordnära i den undre världen, om jag inte missminner mig.. "Just nu" så spelleder jag dock Mikael Grüns "Allt som glimmar är guld" som finns att hitta på SVEROKs <A HREF=http://bank.sverok.se>scenariobank</a> och den triologin skulle jag klassa som halvepisk (jag har dock inte läst slutet än).. Nog för att jag dragit ner på hjältepoängen och pengarna, men de kommer (och blir under spelandets gång) allt mer kända och omtalade.. De har bland annat mött en drake, vilket i min värld är väldigt episkt..

"Ja", jag har talat om denna triologi för ett år sedan (men den är bra) och "Ja", jag spelar inte rollspel så ofta..... längre... vilket gör att spelarna faktiskt knappt kommit någonvart jämfört med ett år sedan..

Uhm.. Det hade varit bra om du satt upp lite riktlinjer över den episka skalan, då jag tror alla har olika åsikter där.. Draken som episkt i mitt exempel behöver knappast vara det i någon annans DoD.. Själv föreslår jag tre grupper för att förenkla det.. "Grisodling", "halvepiskt" och "episkt".. Det blir nog enklast att känna var man ligger någonstans då (själv ligger jag på "halvepiskt")..

/[color:\\"green\\"]Han[/color] som hela tiden först skrev engelska epic istället för episk

<FONT SIZE=1>[edit] Lade till sista stycket</FONT>[color:"green"]
 

Warduke

Warrior
Joined
14 Jun 2000
Messages
297
Location
Enköping
Så många kampanjer, så många rollpersonskonstellationer.

Men vi kör:

Grupp 1: Rollpersonerna lärde känna varandra genom en gemensam uppdragsgivare och drar ut tillsammans när de anser det behövs. Deras egna göromål är det som tar upp den mesta tiden och går från att hålla koll på bekantas göromål till att forska om artefakter och brygga öl. Tillsammans så har deras åtaganden ändrat den politiska bilden i små delar av kontinenten, enat två länder, satt en marionett på tronen till ett tredje land.

Grupp 2: Rollpersonerna tillhör alla samma tjuvgille och har olika specialitéer. Som de allra lägst stående inom gillets hierarki så får de för tillfället arbeta tillsammans på uppdragen. Inga hjältedåd för fem öre utan bara skumraskgrejer och så småningom tjuvgillespolitik.

Grupp 3. Rollpersonerna möts under nyårsfirandet och slår följe, de arbetar tillsammans av vana och vissa gemensamma värderingar och är skeppskaptener så de är sina egna män. Långt från jordnära, men långt från heroiskt, det handlar mer om att göra det man själv vill.

Grupp 4. Gruppen var kända äventyrare när kampanjen började men hade mest lokala göromål bakom sig när de drogs in i ett kontinentomspännande, världsbildsändrande äventyr. Episkt på rädda-världen-nivå.

Grupp 5. Rollpersonerna är alla anställda av ett handelshus och tar order. Lyder de inte så kan de förvänta sig att kämpa otroligt hårt för sin överlevnad.

Grupp 6: Rollpersonerna är anställda av en liten grupp personer som reser mellan olika dimensioner och bekämpar ondska där den dyker upp. Blandar reparationsarbete och personfokus med det väldigt fantastiska.


Det var några av dem, det är typ 50 olika grupper totalt, men det flesta är ändå äventyrare som träffas i första äventyret.
När jag spelleder är det rollspersonerna som är i mitten av vanligen stora händelser, men de händelserna är mest stora för rollpersonerna, visst har jag rädda -världen-äventyr, men vanligen håller jag mig på rädda stad/land-nivå. I en del kampanjer ska inget räddas alls utan det är mest rollpersonernas göromål som är centralt.


Att spelleda kampanjer föredrar jag kampanjer med garnnystan av intriger och många SLP.

I spelade kampanjer gillar jag att kunna utföra hjältedåd, möta spännande kulturer och överhuvudtaget, upptäcka, och upptäcktsresande.
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,540
Location
Mölndal, Sverige
Den här frågan är så generell att den egentligen hör hemma på rollspelsforumet.

"Vilken betydelse har rollpersonernas roller i det stora hela i era kampanjer? Och vilken typ av kampanjer gillar ni att spelleda/spela?"

Jag gillar att spela kampanjer där rollpersonerna tar vågmästarrollen. De ska helt enkelt Spela Roll.

Om de kraven uppfylls så spelar det inte så stor roll huruvida det är hovintriger, jävelhjältande eller annat bjäfs. Dessutom tenderar sådana kampanjer att automatiskt bli rätt episka, och de behöver inte ha ärkehjältar som rollpersoner.
 

Magnus Seter

Ansvarig utgivare
Staff member
Joined
24 Nov 2000
Messages
12,769
Location
Stockholm
I Drakar och Demoner

Konstigt nog så gillar jag mest att spelleda "utforskar"-äventyr i DoD. Rollpersonerna driver omkring i vildmarken, på jakt efter jobb som äventyrare, gycklare eller nått annat, och snubblar över en bortglömd fasa i en mystisk ruin.

I andra spel av fantasytyp bli det andra varianter, men för DoD är det ovanstående som jag gillar. Har mest att göra med det första äventyren jag spelade, Sarkath Hans Gravvalv och Dimön, och Conan-känslan som jag tyckte att de första versionerna av DoD förmedlade. I och med Trudvang känns det rätt igen.

I detta upplägg är rollpersonerna inga speciella, och det enda de kan påverka är om de släpper ut ondskan eller inte. Så mycket kampanjer blir det inte, mest enstaka äventyr då och då. Men det är klart, på ett litet plan ska rollpersonerna påverka omgivningen, fast inget världsomstörtande.

Se även Vinterskogens hemlighet för min inställning till DoD! :gremgrin:

M.
 

neowyn

Swordsman
Joined
19 Sep 2003
Messages
637
Location
Stockholm
Hoppas att det är ok att jag svarar även fast jag inte kör DOD.
Jag gillar när äventyrarna får gå igenom stora förändringar men att det trots allt inte förändrar världen så mycket.
Just nu spelleder jag en kapanj där rollpersonerna tvingas utföra ett antal uppdrag då de skrivit på ett kontrakt. Deras världs bild är mycket begränsad då de levt i ett rike som varit issolerat i 600 år. Nu tvingas de lösa ett antal uppgifter ute i vida världen och de stöter på mycket nytt. Det blir en blandning av grisodlar äventyr och tämligen episka.
 

Johan K

Gammal & dryg
Joined
22 May 2000
Messages
12,401
Location
Lund
Skulle vilja att ju längre rollspersonerna spelar sina karaktärer, desto mer rykte & viktgare personer blir de. Är man ute & reser & råkar ut för diverse äventyr så får man ett visst rykte ju.
Så visst, klart att de har en ganska viktig roll i kampanjerna.

Vilka kampanjer jag gillar, gjärna de som sträckersig över ett rejält antal äventyr med en mer elelr mindre röd tråd genom kampanjen. Bra exempel är Svavelvinter-serien... En otroligt skön & välgjord kampanj
 

Kowalski

Veteran
Joined
3 Mar 2001
Messages
43
Location
Linköping
på ett ytligt plan så är det upp till spelarna själva, jag strör mängder av trådar omkring mig och så får dom följa den dom själva känner för. vilket också underlättar rollspelande då dom väljer utifrån vad deras karaktärer strävar efter.
Men på ett djupare plan (något spelarna än så länge är lyckligt ovetande om) så handlar det egntligen om att försöka hålla sig mentalt frisk i en under ytan riktigt j***a obehaglig värld, där det kan straffa sig att lägga näsan i blöt (vilket spelarna givetvis återigen lyckligt ovetande gör). Märkliga "sammanträffanden" staplas på varandra och paranoian sprider sig i samma takt som känslan av att någon, inte särskilt vänlig, håller ett öga på dom...även om dom nu skulle komma att överleva rent kroppsligt så har jag en känsla av att så inte kommer bli fallet med deras arma själar, eller ivart fall så kommer nog några av dom önska att dom blev födda utan en....
 

vandraren

Swordsman
Joined
17 May 2002
Messages
453
Location
stockholm
I vår spelgrupp brukar rollpersonerna få ganska fria händer att göra vad de vill. I vissa fall startar de små maffiagäng och bedriver indrivarverksamhet och i andra fall så går de på äventyr för att förgöra ondskan var den än dyker upp i världen. Men oftast brukar deras äventyr ligga på en vardagshjältenivå för att ytterst mer sällsynt gå över i mer episka äventyr. I dessa fall brukar de dock föregås av mindre äventyr för att bygga upp karaktärer och stämning. Hovkampanjer är det inte alltför gott om i vår spelgrupp, men det har förekommit, men då oftast i anslutning till ett mer storpolitiskt och episkt äventyr. Magiker och liknande brukar ej förekomma i större utsträckning.
 

Pom

Swashbuckler
Joined
23 Jun 2003
Messages
2,926
Location
Enskededalen
Makten och härligheten

Rollpersoner skall kunna göra åverkan på kampanjen. De skall med tiden bli mäktiga nog att kunna ta initiativ till skeenden som förändrar världen, inte bara när SL har planerat det.
 

Leguwai

Veteran
Joined
23 Jan 2004
Messages
35
Jag tror att man utvecklas lite allteftersom man spelar. I början är det enda man tänker på att hugga ner det största (eller första) man ser och bli så "häftig" (stark) som möjligt...
En kompis karaktärs grundegenskaper var något i stil med STY 110, INT 3, KAR 3 o.s.v. han hette förövrigt "Stille stark" :gremwink:.

Nuförtiden tycker jag dock att äventyr som man måste använda den där saken mellan öronen är roligast. Visst är det bra med lite action ibland men det är inte kul om man går från den ena demonen till den andra.

Angående vanliga eller episka hjältar så är det väl roligast med ett mellanting. Man vill ju trots allt lämna lite spår efter sig :gremsmile:
 

quisling

Warrior
Joined
24 Jan 2004
Messages
206
Location
Göteborg
Någon av de som svarat på denna tråd skrev att frågan var så generell att den hörde hemma på en annan diskussionssida. Nåväl, då låter jag svaret enbart beröra Drakar och Demoner.

Förutsatt att vi talar om det gamla hederliga Drakar (anno 1991 eller tidigare om någon är riktigt nostalgisk (och gammal)) så befinner sig rollpersonerna på Ereb Altor. Fantastisk plats. Endast där kan Dyng-Rolf gå för att hugga ved och någon kilometer från byn förirra sig över gränsen till ett närliggande land, varpå en mängd beväpnade och lustigt klädda män som talar ett okänt språk kidnappar honom och för honom till en djup fängelsehåla genom en labyrint fylld av otaliga faror. Dyng-Rolf som kände sig så hemma och trygg samma morgon. Men det är detta som är så trevligt för rollpersonerna, varndra över gränsen och nästa land skiljer sig garanterat som dag från natt från det man just lämnat. Ingen risk att bli uttråkad inte! Någon kontakt annat än i krigiska syften tycks aldrig ha förekommit mellan de flesta länderna, och gud förbjude att ett kulturellt utbyte skulle kunna äga rum!

Nej, Drakar är lämpat för svärssvingande fantasy där rollpersonerna står i centrum och medvetet eller ej bidrar till världens frälsning eller undergång (därmed inte sagt att de måste vara superhjältar, men FV:n på sådär 17 är väl rimligt, särskilt om man som vi inte tillämpar systemet med handlingar från Krigarens Handbok). Det är dock inte fråga om högt uppsatta peroner et.c. utan en grupp som håller samman (sådär) av skäl som antingen är fullständigt orimliga eller som helt enkelt inte nämns. Det är uppdraget, om det finns, som förenar dem. Resorna är stående inslag, och mötet med nya kulturer berikar rollpersonerna (men är förödande för kulturerna). Humor är också centralt, komiska situationer vanliga, och dungeons är inte tabu - problemlösning och odöda är ju ett måste. Ett visst mått av Hack n' Slay kan lätt smyga sig in, särskilt som det finns så många av de dära svartalferna, orcherna och allt va de nu heter...

Vilket rollspel! (synd att det är flera år sedan jag spelade det, därav den svammlande nostalgin ovan)
 

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,318
Location
Helsingborg
Hihi [NT]

/[color:\\"green\\"]Han[/color] som tyckte det var ett skönt ironiskt sätt att se på det (även om han inte håller med)
 
Top