Hej
Jag har funderat över mötet mellan människor på sistone och hur häftigt det är att lyckas skapa rum som uppmuntrar till genuin öppenhet. Ibland uppstår de här platserna i tiden spontant i sociala sammanhang, ibland kan de medvetet skapas, ibland sker det med ett rollspel som medium för kommunikationen. Det är platser där det är tillåtet att vara bräcklig, trevande, ärlig och okonstlad, där det viktiga kanske inte är vad som sägs explicit utan istället hur det sägs och hur det känns. Känner ni igen de här interaktionerna?
Jag vill hitta sätt att skapa förutsättningar för den här typen av personlig öppenhet där rollspelandet kan bli ett medel för att skala av lager av den egna "rollpersonen" snarare än att förstärka alibit att inte vara sig själv. Vet ni hur?
Oftast har det för mig varit trolska och drömlika fiktiva världar som gett upphov till den här typen av immersion i det personliga, där spelets setting och teman uppmuntrat till en lågmäld men rak berättarstil där det gemensamt skapade tillåts betyda något, där det hade gjort väldigt ont om någon trampat på det. Rickard Elimääs Imagine och Peter Fallesens Let the World Burn är de två spel jag på rak arm kan minnas har skapat det här på ett bra sätt, även väldigt osynliga egenskapade system byggda för att kommunicera något speciellt har fungerat. Men varför och hur?
Ser ni att det finns tekniker och spel som hjälper till att skapa ett mänskligt möte snarare än att få spelare att gömma sig bakom karaktärs-alibin? Hur? Vilka?
Tack på förhand!
Jag har funderat över mötet mellan människor på sistone och hur häftigt det är att lyckas skapa rum som uppmuntrar till genuin öppenhet. Ibland uppstår de här platserna i tiden spontant i sociala sammanhang, ibland kan de medvetet skapas, ibland sker det med ett rollspel som medium för kommunikationen. Det är platser där det är tillåtet att vara bräcklig, trevande, ärlig och okonstlad, där det viktiga kanske inte är vad som sägs explicit utan istället hur det sägs och hur det känns. Känner ni igen de här interaktionerna?
Jag vill hitta sätt att skapa förutsättningar för den här typen av personlig öppenhet där rollspelandet kan bli ett medel för att skala av lager av den egna "rollpersonen" snarare än att förstärka alibit att inte vara sig själv. Vet ni hur?
Oftast har det för mig varit trolska och drömlika fiktiva världar som gett upphov till den här typen av immersion i det personliga, där spelets setting och teman uppmuntrat till en lågmäld men rak berättarstil där det gemensamt skapade tillåts betyda något, där det hade gjort väldigt ont om någon trampat på det. Rickard Elimääs Imagine och Peter Fallesens Let the World Burn är de två spel jag på rak arm kan minnas har skapat det här på ett bra sätt, även väldigt osynliga egenskapade system byggda för att kommunicera något speciellt har fungerat. Men varför och hur?
Ser ni att det finns tekniker och spel som hjälper till att skapa ett mänskligt möte snarare än att få spelare att gömma sig bakom karaktärs-alibin? Hur? Vilka?
Tack på förhand!
