Re: Vampajjer!!!
Alltså, grejen är ju, att jag är inte mycket för att låta reglerna och tärningarna ta hand om sociala situationer överhuvudtaget. Därför funkar romantisk ångest för mig egentligen i vilket rollspel som helst. Vissa settingar är ju klart mer lämpade för det, dock - jag tänker särskilt på Vampire* här. Gamla Vampire har en intressant kontinuitet från Dark Ages-settingen till den moderna, och ihop med vampyrernas odödlighet och att det är 'vår' värld det hela tilldrar sig i kan man lätt få till en storslaget romantisk och bitterljuv känsla av tidens oundvikliga vingslag. Lägg där till White Wolfs egen förkärlek för romantik; trots den oförlåtande, onda värld som skildras har de alltid haft med en merit som heter "True Love" ('Dark Fate' är en flaw den med fördel kan kombineras med
). Skulle jag gå in helhjärtat för att spelleda något verkligt romantiskt, skulle det otvivelaktigt bli i Vampire. Jag skulle börja i någon romantisk, vacker era - renässansen, den kinesiska Tangdynastin, 1700-talet, västeuropeisk medeltid om man är lagd åt det hållet, whatever, och låtit kärleken löpa som en röd tråd genom seklerna medan rollpersonerna plågas och pinas av en mörk, obarmhärtig värld. Vad själva det romantiska elementet skulle bestå i vet jag inte riktigt, för mig är romantik lika mycket en svårdefinierad, övergripande
känsla som något annat, men WW har många inspirerande situationer i sina egna moduler. I WoD: Hongkong finner vi tex Lang Shan, en kvinnlig piratkapten som blev hängd av britterna på 1800-talet, och återföddes som vampyr. Hennes älskare, matrosen Da Nan, hade redan dessförinnan kastat sig i havet då deras skepp bordades av britterna. Vad Lang Shan än idag inte vet, är att Da Nan levde vidare som wraith, och ända sedan dess har försökt kontakta henne utan framgång (wraithar har ju 'vissa' problem att interagera med den vanliga världen). Nu är det ju dessutom så extra romantiskt att wraithar lever vidare pga känslor och fysiska ting med affektionsvärde för dem, och Da Nans sådana är tex 'Love (Lang Shan)', och 'Wodden carving given to Lang Shan as a present (now in a museum'). Passionerna hos Da Nans onda sida är dock tex 'Destroy Lang Shan (Twisted Love)', etc. Lang Shan själv, har hamnat i klorna på en ond ärkevampyr som utnyttjar hennes skills som sjökapten för att forsla en massa mänskliga slavar mellan olika hamnar i Fjärran Östern, medan Da Nan är havens väktare i Hongkongs wraithhierarki, och maktlös tvingas åse hur Lang Shan får allt mer dåligt samvete av sin verksamhet.. Det är helt enkelt jävligt fint och sorgligt alltihop. I love it.
Sire/childe-förhållandet i vanliga västerländska Vampire är också en sån där grej man kan bygga tusen romantiska/perversa scenarier på, och blood bond-grejen, där den som dricker av andra vampyrers blod för många gånger upplever allt starkare känslor av...kärlek till dem. Jaja, jag har babblat en massa om vampyrkärlek förr, den intresserade kan titta
här och
här , förslagsvis. Eller så kan man studera fenomenet i dess mest basala form; läsa Anne Rice eller se 'Underworld'
En stundtals negativ grej med Vampire är dock möjligheten att embrejsa folk. Det omintetgör den kvintessentiella sorgligheten i Arwen-Aragorn-grejen, där den ena är odödlig och den andra inte. I Vampire: Kindred of the East finns inget embrejs dock, så där är det lugna puckar - enda sättet att bli en österländsk vampyr är att dra på sig en karmisk skuld, dö våldsamt och plågsamt, gå igenom helvetet och av ren viljekraft slita sig tillbaka till världen. Däremot finns en reell möjlighet att hoppa ned i Dödsriket och Helvetena och leta efter sin döde älskares själ, men det är ju ett klassiskt scenario i mytologin, med direkt osannolik potential för romantisk ångest.
Sedan, vill man ha komedifaktor, är det egentligen heller inga problem i Vampire; med alla skruvade, tematiska fraktioner och bisarra superkrafter urartar det lätt i surrealistisk humor ändå så. Men, som trådstartaren själv sade, så är det minsann inte mitt bord, så jag
förnekar all kännedom om humorfaktorn i Vampire.
- Ymir, blev plötsligt sugen på att spelleda ett Romeo & Julia-scenario i östeuropeisk medeltid, med en Tremere och en Tzimisce...
P.S. Sedan finns ju då förstås Krilles 'Aki', som är typ skräddarsytt för romantik-ändamålet.
*När Ymir refererar till Vampire, är det i regel den bra versionen som avses, dvs Vampire: The Masquerade, företrädelsevis 3rd edition.