Nekromanti Rollspel i Yu-Gi-Oh

[Rising]

Yu-Gi-Oh är mest känd för kortspelet med samma namn. Vad inte lika många känner till är att serien faktiskt var riktigt smart i början; och då handlade om spel i största allmänhet.

Svenska Shonen Jump hoppade snabbt in så sent i handlingen att allt bara handlade om kortspelet, men nu så har pocketversionen hunnit ifatt där Shonen Jump började, och i det senaste numret av pocketarna (det som går att köpa i din välsorterade mangapocketaffär idag) så dras Yu-Gi-Oh in i ett rollspel.

Det var alltså Yu-Gi-Oh's senaste speläventyr innan handlingen fokuserade på kortspelet.

Rätt kul för alla som vill se hur en mangaförfattare försökt göra rollspel så attraktivt som möjligt för barn. Där kan man notera:

Spelplan och figurer.
Det verkar vara the shit. Det är förmodligen rätt få spelledare i verkligheten som har en spelplan som kan vikas ihop och fällas ut, dock, på det sätt som det görs i serien. I Yu-Gi-Oh så är rollspel oerhört hitech.

Sköna spelledarkommentarer
När man ser den galne spelledaren säga att spelledarens vilja är lag, så är det nog många lirare här på forumet som ryser. Men han säger också att spelledarens uppgift är att vara spelarna till lags.

Rent spel
Det är inte så mycket gestaltande eller samberättande i Yu-Gi-Oh's spel. Inget alls, faktiskt. Förutom kanske på ett magiskt sätt. En spelare ska slå tärningarna för att se om hans karaktär är rädd, och när han misslyckas så säger han till sina vänner "jag lovar, jag är inte alls rädd!". Och tydligen slår man bättre om man som spelare är uppfylld av raseri mot ens fiende...

Häftiga tärningar
Eksem sade i en tråd på rollspelsmakande att en stor behållning för rollspelsnybörjaren var de häftiga tärningarna, och det verkar författaren bakom Yu-Gi-Oh hålla med om. Här är det två T10:or som rullas för att simulera T100. I Japan är det dock tydligen så att 00 är noll och inte hundra; det är nämligen det bästa man kan få i Yu-Gi-Oh's spel.

De visar ett asballt trix också: Skurken radar upp 00 på löpande band, och till sist lyckas Yu-Gi-Oh också få det. Han förklarar att det är enkelt om man bara slår tärningarna på ett särskilt sätt: Man snurrar tärningarna på den spets så att de jämna siffrorna hamnar överst, sedan spinner man den ena tärningen snabbare än den andra, så att när den långsamma stannat så kan man knuffa till bordet så att den snabbspinnande tärningen slår in i den långsamma och knuffar den till en ny, bättre siffra, tills man har fått en nolla på tiotalstärningen.

Yeah, right, men det låter trovärdigt när Yu-Gi-Oh berättar om tricket för oss...

Asballa klasser
Förutom en krigare och en magiker så har de också en magisk revolverman och en monstertämjare. Det känns väldigt japanskt och bra...

---

I övrigt rekommenderar jag pocketen. Den är faktiskt helt okej, även om den är långt sämre än de första avsnitten, som jag tycker är utpräglade Shonen-serier av högsta kvalitet.

 

[Rickard]

"Yu-Gi-Oh är mest känd för kortspelet med samma namn. Vad inte lika många känner till är att serien faktiskt var riktigt smart i början; och då handlade om spel i största allmänhet."
Stötte på "fenomenet" för första gången igår, när jag satt och zappade mellan kanalerna och kom till 4:an som visade animeserien Yu-Gi-Oh. Det jag såg i slutet (en strid) var typ endast en lång reklam för kortspelet. "Aha, men nu drar jag fram alla mina rares som ska förgöra ditt superduperkort spellkortet Silicon Mox". Jag vet dock inte hur nära serien kommer kortspelet. Alltså, om alla de där korten med de där namnen finns med de effekterna.

Jag fattar inte att det kommer igenom den lilla svenska cencuren... eller vad man ska säga att det är. Böcker kan jag förstå att man gör för att pusha för sitt spel, men tecknad serie är för mig lite att gå över gränsen. Reklam mot barn är förbjudet (i Sverige). Smygreklam är (väl?) förbjudet. Det här har båda delarna.

Sorry för avvikandet från ämnet, men hade tänkt att starta en tråd om detta när jag såg det. Nöjer mig mest med att nämna det på sidan om.

/Han är tydligen en moralmamma också

 

[Rising]

Det jag såg i slutet (en strid) var typ endast en lång reklam för kortspelet. "Aha, men nu drar jag fram alla mina rares som ska förgöra ditt superduperkort spellkortet Silicon Mox". Jag vet dock inte hur nära serien kommer kortspelet. Alltså, om alla de där korten med de där namnen finns med de effekterna.

Nej, det är inte så farligt, faktiskt. Det här är ett helt eget kapitel.

Det roliga med kortspelet så som det fungerar i serien är att det inte har ett skit med spelbarhet att göra. Det är rena rama samberättarspelet, faktiskt. Ett exempel:

I en strid möter YGO en snubbe som spelar på en särskild "vattenspelplan" där man kan dölja vattenvarelser under vattenytan så att de dels blir starkare och så att de dels inte går att angripa. (Någon sådan husregel finns absolut inte på riktigt) YGO åker inledningsvis på storstryk, trots alla hans trix. Han lägger bland annat ut en varg och spelar ut ett fullmåne-kort som gör vargen till en förstärkt varulv, men en bläckfisk drar ner den i havet. Allt ser skitigt ut, och till slut spelar YGO ut en rätt vek stenstaty som inte verkar ha något att sätta upp emot vattenvarelserna, men vad gör YGO då? Jo, med stenvarelsen så anfaller han månen han har spelat ut, så att det inte längre är flod utan ebb, och då blir alla vattenvarelser strandsatta och blir så försvagade att de kan dödas med en enda smäll.

Alltså... Det här har ingenting med några regler som helst att göra. Det går förstås inte att angripa ett "enchantment"-kort med en varelse, och om man nu ändå skulle göra det, vem skulle bestämma vad som hände? Så här är serien YGO hela tiden. Folk spelar med kort som passar deras personlighet (en brud spelar exempelvis med vackra harpyor), och så kan man tydligen göra lite vad man vill i spelet.

Det tycker jag (som spelfreak) är lite synd, för i början så hade tecknaren faktiskt rätt god koll på vilken dramatik som finns i spelens värld. (I första avsnittet spelade YGO ett spel där man satte en bunt sedlar på ens handrygg och högg ned mot dem med en kniv för att nagla fast så många sedlar som möjligt på knivsudden. Det illustrerade en spelprincip riktigt väl; man vill hugga hårt för att få många sedlar, men inte så hårt att man spetsar sin egen hand.) I serien har varelser i stort sett bara ett stridsvärde (inte sant - det är två stycken värden) som talar om hur bra de är. Där är en 2400-2000-varelse helt och hållet bättre än en 1200-1000-varelse, och det verkar mest handla om att få de bra varelserna på handen så att man kan röja.

I det riktiga spelet finns många kort som dykt upp i serien, men de fungerar sällan på samma sätt. De stora powervarelserna har blivit rejält mycket sämre tack vare generella balanseringsregler (de är tydligen inte så heta i turneringssammanhang) och många mindre varelser har kompenserats med förmågor som gjort dem rejält mycket hetare. Så även om det ser häftigt ut när YGO spelar ut Blue Eyes White Dragon eller Dark Magician (två feta varelser) i serien och de tecknade avsnittem, så är dessa kort rätt pudas i verkligheten.

Det är som med pikachu, med andra ord. I animen så spöar pikachu vad som helst bara för att Ash har uppfostrat honom med hjärtat och så vidare... I verkligheten är Pikachu inte närmelsevis lika het som den uppdaterade versionen Raichu eller Electabuss. Man gillar pikachu ändå, bara för att han är så söt.

Så, de kort som det pushas för i YGO-animen är inte nödvändigtvis bra i verkligheten, de är bara coola.

 

[Nightowl]

Böcker kan jag förstå att man gör för att pusha för sitt spel, men tecknad serie är för mig lite att gå över gränsen.

Varför då? Om smygreklam är fel är väl all smygreklam fel?

Varför är det mer omoraliskt att pusha med serier än mer böcker, menar jag?

Erik

 

[Rickard]

"Varför är det mer omoraliskt att pusha med serier än mer böcker, menar jag?"
Mer åtkomligt. Jag har aldrig heller gillat exempelvis Transformers, kan sägas, för att inte bara beskylla anime.

/Han som till och med förstod att det var ett säljknep även när han var 9-10 år

 

[Nightowl]

Mer åtkomligt. Jag har aldrig heller gillat exempelvis Transformers, kan sägas, för att inte bara beskylla anime.

OK. Jag tycker fortfarande inte att det är ett särskilt logiskt argument, men nu hänger jag med.

Erik

 

[MrG]

Re: Smygreklam

Läste ni också det så här?

Varför då? Om smygreklam är fel <font size="1"> Drick Coca-Cola </font size> är väl all smygreklam fel?