"Som sagt, det är ju du som känner din son bäst! Världen förändras ju och inga regler varar för evigt, men jag tycker ändå att LOTR inte är för barn. Det är mycket sorg och smärta i filmen, vänner som dör, ondska och frestelser och jag tror inte att man förstår det när man är sju."
Jag vet inte hur jag ska ställa mig till att visa filmerna till så små barn - det otäcka i böckerna visualiseras på ett helt annat sätt, dessutom gör filmmusik, skådespel och annat som hör filmmediumet till att det hela blir mer påtagbart. Däremot måste jag rekommendera att ni läser Sagan om Ringen-böckerna för era barn. Min morfar började läsa Sagan om Ringen för mig när jag gick i ettan (vid 7 års ålder) - någongång under andra klass och i början av andra boken tog jag över för att läsa resten själv. Trilogin var då, och är fortfarande, den mest fantastiska av sagor i mitt liv. Att läsa böckerna själv var en utmaning - det hjälpte mig att ta mig över tröskeln till att läsa böcker på allvar (innan var det mest seriealbum), och det var en skön eskapad för min fantasi. Min morfar gav mig då en puff i rätt riktning som har varit väldigt viktig för mig i mitt liv. På flera plan.
För att fortsätta att relatera till min egna uppväxt så var det även under lågstadiet som jag kom i kontakt med rollspel för första gången. Jag fick en hastig introduktion av min äldre kusin i Danmark. Det var D&D den gången (jag kommer ihåg att jag tyckte regelsystemet var buggigt...), och introduktionen gjorde mig till något av rollspelsexpert i förhållande till mina vänner. Vi i kompisgänget testade på storebrorsornas rollspel (jag har ingen storebror - grym prestigeförlust) - Sagan om Ringen MERPS, Mutant (RYMD tror jag att det var) och DoD -91. Mest var det dock friform på rasterna som gällde. Då var det mest superhjältar som gällde - helst X-men eftersom de redan hade inbördes relationer och dynamik. Det var alltid en tävlan över att få vara Magneto - han var ju mäktigast!
Jag fick min inkörsport till rollspelshobbyn genom mina vänner, och knappast mina föräldrar (de var, är och förblir oupplysta när det gäller våran hobby). Jag ska dock ge mig på att försöka resonera lite. Våra tidiga scenarion var väldigt enkelt uppbyggda. Det säger sig självt egentligen. Det var mycket "dit och hem igen" över det hela, då "dit" bestod av en grotta, en borg eller ett slott. Vad rollpersonerna presterade var väldigt viktigt när vi värderade dem sinnsimellan - att få tur med tärningarna och döda tre fiender på tre hugg var så mycket mer imponerande än vad rollgestaltning någonsin skulle kunna bli. Det är också dags att bryta eventuella illusioner om oskuldsfulla barnafantasier:
Våra tidiga scenarion fulkomligen frossade i ondska och våld. Det var inget vi drog oss för. Inte heller att spela "ond" själv (drar paralleller till exemplet med Magneto ovan). Bli inte förskräkta nu, och döm inte ut idén med rollspel av unga för unga, för våran bild då av ondska och kamp skiljer sig något kapitalt från den vi har nu. Vi var redan då väldigt färgade av den kristna etiken som genomsyrar vårat samhälle. Det fanns någonting som kallades gott och någonting som kallades ont, men vi drog inte det hela längre än till ett slags nemesisförhållande mellan de båda - eventuella slutsatser vad denna ondska egentligen innebar kom först senare. Onda var de som skrattade rått, sa elaka saker och började slåss utan anledning. Goda var de som var schyssta, hjälpsamma och som började slåss utan anledning. Alla slogs, och vi reflekterade inte över vem det var vi slog ner - de var per definition dumma. Det var så enkelt att om spelledaren sa "det står en vakt utanför borgporten" så var det fienden, annars skuller inte spelledaren placerat honom där! Ju! Vi behövde inga anledningar, vi kämpade för kampens skull och inget annat.
Så över till vad ni talar om. När det gäller rollspel av vuxna och för barn så kommer genast det pedagogiska, etiska och moraliska aspekter in i det hela. Att bara köra onyanserad Hack n' Slash med sina barn tror jag många drar sig för. När jag var på en tråkig cykelsemester på sommaren mellan klass 4 och 5, tog jag mig för att spelleda ett rollspelsscenario för min far. Han skulle in i en grotta där det fanns orcher (jepp, det skulle han, jag minns inte varför, troligtvis fanns det ingen anledning). Redan vid första orchen märkte jag dock vilken oerhört dålig rollspelare han var. När det bara var att klubba ner orchen bakifrån frågade pappa om det fanns något annat sätt att ta sig runt honom - som att tala med honom eller smyga sig förbi. Så urbota dumt! Orchvakten vände sig om, tjöt ett stridsjut och klöv pappa med sitt orchersvärd. Slut på det scenariot. Efteråt frågade pappa (som då inte blivit klyvd på riktigt) varför det behövde vara så våldsamt. Jag mumlade något obegripligt och bestämde mig för att hädanefter endast spela med folk i min egen ålder. Det är alltså mycket bättre om ni föräldrar sätter förutsättningarna.
Bamse är sjukt bra inspiration. Jag läste om min Bamsesamling när jag flyttade från barndomshememt för två år sedan, och slogs av hur stilfullt Rune A lindar in sina sensmoraler i scenarion där det aldrig lönar sig med våld. Jag anpassade och skrev om ett äventyr för min dåvarande spelgrupp, men fick inte chans att spela det för dem. Jag tror det hade gjort succé bland all den grisodlarångest vi spelade då. Sensmoralen var solklar för ett barn, men det skulle vara väldigt intressant hur några stöddiga ungdomar på ångesttripp skulle uppfatta den. Det skulle nog ha rubbat deras dåvarande syn på rollspel något.
Återigen hamnar jag något ur spår. Säg till nästa gång det händer. Jag antar att tråden väckt en nostalgisk ådra i mig, och jag associerar fritt. Jag vill dock rekommendera att ni läser barnens Bamsetidningar (vilket ni säkert redan gör) och analyserar uppbyggnaden - den är oftast väldigt pedagogisk. Ta och låna de element ni gillar bäst, släng dem i cementblandaren och ta ut - vips har ni ett trevligt scenario som även barnen kan känna igen sig i. Se där, ett konkret tips. Interaktiviteten kan ni som erfarna rollspelare säkert införa själva. Dessutom så tror jag att det ska finnas något kallat "Bamserollspelet" någonstans på nätet, även fast andra världar också skulle passa för dessa scenarion.