Jag har också sett The Living Daylights.
Vi börjar med The Walk, pistol, rött klägg, och kickern. Och det här är en riktigt skön kicker, när 00-sektionen ska försöka infiltrera Gibraltars radarstation som en övning. Kruxet är att ryssarna lägger sig i och har ihjäl en av tre dubbelnollor - en annan diskvalificerar sig från övningen, men sen kommer Timothy Dalton inhoppande och fixar biffen. För den här gången är det Timothy Dalton som spelar Bond, och han sätter tonen som en farlig agent igen, snarare än en skrynklig gubbsjuk busig överklasskolpojke. Kickern avslutas med att Bond visar att han är en Riktig Man, och därefter kommer introsången av norske gutterne A-ha.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/Eo9uXd48HME"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/Eo9uXd48HME" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
Så, rysk general Koskov (Jeroen Krabbé) vill hoppa av. När Bond är där för insatsprickskytte så anar han oråd och skjuter inte ihjäl prickskytten som ska mörda Koskov, Kara Milovy (Maryam d'Abo), cellist och Koskovs flickvän. Bond tar också över avhoppsoperationen och låter Koskov åka berg-och-dalbana i pipeline.
Sen matar Koskov britterna fulla med skit som har med kickern att göra varefter han "fritas" av "KGB", vilket i själva verket är Koskovs utsända. Bond skickas ut för att göra något åt skiten i form av att skjuta general Pusjkin (Gimli, eh, John Rhys-Davies), men han drar till Prag och hämtar ut Kara Milovy istället. En jakt senare med en Aston Martin fullspäckad med finesser och en Stradivarius så är Kara och Bond i Vien, där Bond lägger på sitt smiligaste förföriska jag och försöker få ut något ur Kara. Och lite hjälper det: off till Tanger.
I Tanger låtsas Bond skjuta ihjäl Pusjkin och jagas av marockanerna över hustak tills han hämtas in av en helt ny Felix Leiter (John Terry), den sjätte i ordningen. Koskov och Brad Whitaker (Joe Don Baker), den slemmige amerikanske vapensmugglaren, mår rätt bra av Pusjkins död fram tills Kara ringer upp. Kara drogar ner Bond och Koskov släpar iväg både Bond och Kara till Afghanistan.
Bond och Kara flyr och passar på att bli bundis med Kamran Shah (Art Malik), Mujaheddin-ledare, och bevittnar ett byte av diamanter mot opium, som Pusjkin tänker sälja vidare. Bond, Kara och Mujaheddin bombar sovjetisk flygbas, själ en Hercules lätt förklädd till sovjetiskt transportplan, klättrar i nät, släpper skurkar, desarmerar bomber, bombar broar, utför bilstunt, kraschar flygplan och drar iväg till Pakistan.
Tillbaks till Marocko, där Bond ser till att Whitaker möter sitt Waterloo. Pusjkin, livs levande och frisk, dyker upp och skrockar över hans lik och tar en gruvlig hämnd på Koskov. Kara spelar cello och får tillstånd att spela i Moskva av en högst nöjd general Gogol (Walter Kotell).
---
Som sagt var, ny Moneypenny (Caroline Bliss), samma M (Robert Brown), samma Q (Desmond Llewelyn), samma försvarsminister Fredrick Gray (Geoffrey Keen). Och förstås ny Bond.
Timothy Dalton gör en mycket mer iskall Bond. Det här är nästan en återgång till Sean Connerys rovdjurslika Bond, aningen mer soldatlik och fullkomligt livsfarlig. Den här tolkningen är en Bond som fullständigt iskallt och målmedvetet förför sina offer för att utnyttja dem, och inte bara har en skön natt, exemplifierat av kvällen i Vien med Kara. Jag har sällan sett en så obehagligt målmedveten förförelse med ett så explicit syfte. Det här är en Bond som jag gillar klart mer än Roger Moores.
Kara Milovy känns som en rätt våpig Bond-brud som visserligen vågar göra saker, men är lite väl fjantigt känslostyrd och mentalt blond. Det är lite "uwaaa, min pojkvän är i fara, nu snor jag en jeep och gör livsfarliga stunts och vrålar 'Jaaaaaaames!'" över henne. Det är en utveckling bakåt från Carole Bouquets roll som Melina Havelock i mina ögon, men bättre än exempelvis Britt Ekland.
Ståryn är rätt komplex, med flertalet vändningar. Det handlar inte om världsdominans eller nya ordningar eller superraser, utan om personlig vinning i kalla krigets slutskede och avspänningen mellan öst och väst. Den berör Sovjets krig i Afghanistan, och det finns lite av Reagan-erans bundisskap med mujaheddin med i filmen. Det är en rätt intelligent ståry som ändå lyckas få in ett antal högkvalitetsactionscener. Det är några få scener där det är lite övertydligt med back projection, men på det stora hela så är det få effekter man märker av.
Musiken är från John Barrys taktpinne med intro av A-ha. Titellåten gillade jag, men titelsekvensen börjar kännas lite gjord nu. Jag lade inte märke till John Barrys musik, vilket förmodligen betyder att den var rätt medel och fyllde sitt syfte.
Filmen innehåller också Bond-fordon-som-Krille-har-färdats-med #3, #4 och #5: en C130 Hercules (Tp 84), en Audi 200 Quattro och en Chevrolet Impala, i ungefär den ordningen.
---
Bond är tillbaka i nästa vecka i License to Kill.