Jag har kollat på
Lilo & Stitch och jävlar vad bra den är! Jag tänker till och med berätta *varför* den är så bra.
Det här är utan tvivel en av, om inte den, bästa av Disneys filmer. Men låt oss kolla på lite andra av Disneys filmer först:
Sleeping Beauty
Ok, jag fattar att den här filmen är
gammal, men vi kan väl belysa problemen ändå och se hur Disney klarar sig i modernare filmer? Så, without further ado... Den första gåvan hon får är skönhet -- alltså inte intelligens, agency eller något annat, utan skönhet. Kungen introduceras som "King Stefan and his Queen" (jag kollar uteslutande på filmer på originalspråk, så ni får ursäkta), och...
Alltså. Jag kan recensera varje film för sig egentligen, för jag är en Disney junkie av enorma mått, men för att göra det här kort så: passivt liggande i en glaskista och bli kysst (för sånt är okej i sagor) känns ju knappast som en bra förebild.
Aladdin
Jasmine är ganska ok som karaktär. Hon sticker hemifrån för hon vägrar giftas bort; hon är fast besluten att bestämma över sitt eget öde. Hon är dock den enda kvinnliga rösten i filmen. Vidare så är det lite lustigt sätt att visa arabiska länder på när hjälten ser någorlunda "väst" ut och alla skurkar ser mer "arabiska" ut (ni fattar vad jag menar); filmen stärker ofta synen att araber är våldsamma. Vi kanske ska nämna att Gulfkriget hände ungefär samtidigt som filmen producerades. Såatteh... ras-stereotyper är väl ett av filmens största problem. Och Jasmines kläder då.
Pocahontas
Ja herre jösses. Måste jag? Nej,
nån har redan sagt en hel del.
Beauty and the Beast
Stockholmssyndromet. Beaten wife-syndromet. Och ett återkommande tema med att huvudkaraktären oftast inte gillar Prinsen i början (den här filmen, Tangled, Princess and the Frog, Aladdin...). Den här filmen är problematisk på många sätt. Och den har den skurkigaste skurken någonsin i Japanska dubbningen: Gaston. Men kanske nån annan gång.
The Lion King
Hmm. Njae. Det känns lustigt att se en intelligent och kunnig karaktär helt plötsligt bli totalt beroende av en man på det sättet.
Cinderella
Ja just det.
The Jungle Book
Heh. Nå, den är också jättegammal.
The Treasure Planet
Har den ens kvinnliga karaktärer? Jag ser två namn på listan. Niiiice. En helt ny värld (haha, see what I did there) och den är också befolkad av män.
Nåväl. Jag kan fortsätta, men you gets the picture: Disney har varit (är?) härkedåliga på det här med positiva karaktärer för kvinnor, och vi kanske inte ska prata så mycket om racial diversity heller. Såatteh...
Lilo and Stitch
Det här är den enda Disney-filmen jag är bekväm med att min dotter -- om hon nu gillade Disneyfilmer/kunde sitta still så länge -- kollar på. Jag inser att jag inte kan förhindra min dotter från att ta del av "prinsess-kulturen" (tyvärr), men hade jag kunnat skulle jag. Nå. Hur lyckas då Lilo & Stitch, när Disneys track record är så sjukt dåligt?
Mycket, mycket bra. En snabb summering av plotten: en utomjording (experiment 626) hamnar på Hawaii där hen blir adopterad av Lilo, en liten flicka vars föräldrar dött i en olycka. Lilo är omhändertagen av Nani, hennes storasyster, och filmen är nog en av de första (enda?) av Disneyfilmerna som vågar visa ett "trasigt" eller icke-standard-hushåll. Socialen håller koll på familjen, och tja...
Alltså.
Disney sätter en films handling på Hawaii... och lyckas med det. Problemet med många (nästan alla) av Prinsess-filmerna är att alla prinsessor är vita och de är satta i en västerländsk (nästan alltid, iaf) bakgrund. Deras personliga problem är också plotten. Men när det handlat om färgade personer så sätts de i väldigt historiska/kulturella bakgrunder/platser. Och det är så jävulskt färg-kodat, så "färgade människor kan inte vara huvudkaraktärer om vi inte lär dem om historia eller om andra kulturer, för deras personliga liv är inte tillräckligt viktiga att visas", ungefär. Inte så i Lilo & Stitch. Huvudkaraktären är färgad och hennes (och hennes familjs) personliga liv är i fokus. Väldigt uppfriskande. Och nästan alla är mörkhåriga!
Kroppsbilderna/karaktärsdesignen är också mycket mer realistisk än vad den är i andra (nästan alla?) Disneyfilmer. Nani är visserligen smal, men inte så sjukligt smal som Ariel eller Jasmine -- hon har en faktisk höft (och ganska kraftiga lår, vilket är helt okej och jättebra att visa)! Lilo är en liten flicka, och
ser ut som en liten flicka, inte som en liten vuxen. Det är utan tvivel den mest naturliga lilla flicka jag sett Disney göra.
Problemet med det här? Det är inte så mycket att det gjordes, vilket är jättebäst, utan att det är ett
undantag. Det var något som Chris Sanders beslutade om, för att Disney då hade fått mycket kritik för deras orealistiska kroppsbilder. Så det är lite tråkigt att det var ett personligt beslut som han tog, och inte ett företagsbeslut. Det hade ju varit underbart om Disney hade bestämt sig för att börja arbeta för en hälsosammare kroppsbild (vilket de inte gjorde, se: Rapunzel
).
Att huvudkaraktärens familj är "trasig" är också kul att se. Det är inte så många filmer som visar annat än "the nuclear family"*, så den variationen är välkommen.
Till och med skurkarna är realistiska i den här filmen. Det finns ingen genomonding i den här filmen.
Nani och Davids förhållande finns med i bilden, men det lyfts aldrig fram som något speciellt. Sjukt bra! Man behöver inte en pojkvän! De flesta Disneyfilmer är "skaffa pojkvän eller ditt liv är över", men inte den här.
Så, efter en veritabel
vägg av ord, och inte ens vidare vettigt skrivna ord...
Det här är den perfekta Disneyfilmen. De har inte lyckats göra en bättre film före eller efter den här**. Goddamn. Man blir ju nästan lite ledsen när man tänker på det. 100 galna experiment av 100 möjliga.
(Och sen följer de upp Lilo & Stitch med sånt dravel som Tangled. Hurra?)
*När familjen över huvud taget visas. Inte ett lika starkt argument som Disneyprinsessors kroppar/agency, men likväl.
**Ok, Brave är väl
tekniskt sett en Disneyfilm, men let's be honest here: det är en Pixarfilm, även om Disney äger Pixar.
Edit: som sagt. Jag kanske ska hålla käften om Disney i fortsättningen. Om ni gillar sånt här, fast bättre skrivet, så tycker jag att ni ska läsa
Mouse Morality: The Rhetoric of Disney Animated Film; den är visserligen från slutet av 2002, men väl värd läsningen ändå.
Edit 2: Alltså. Man
får tycka om problematiska saker -- jag gillar TV-spel (inte så många, förvisso) och anime, till exempel -- men det är bra om man är medveten om problemen med vad man gillar. Det är lugnt att gilla Cinderella för det är en trogen bild av den klassiska sagan (nåja), men man ska samtidigt komma ihåg att kvinnobilden i den är problematisk, och ens dotter kanske inte bör se till just den (eller någon annan, med undantaget Lilo & Stitch) för förebilder.