Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2013 v47

[krank]

Ny vecka!

Riktlinjer för filmklubben:

1) Tanken är att du ska se minst en film i veckan. Du måste inte, men det är grundtanken.
2) Det behöver inte vara samma film som nån annan, men det får vara det.
3) När du ser en film, skriv något om den. Svara på det här inlägget, och skriv titeln i fetstil.
4) Undvik att skriva om samma film fler än en gång.
5) Du måste inte skriva långt, men skriv om den var bra eller dålig, kanske nån rad om varför. Man FÅR skriva längre.
6) Sätt gärna ett betyg, men du måste inte. Dina betyg måste inte vara konsekventa. Här har du ett exempel på betygsystem du kan använda om du vill.
7) Du har på dig från måndag morgon till natten mellan söndag och måndag. Ser du en film efter det, hör den till efterkommande vecka.
8 ) Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.
9) Skriv gärna glada tillrop, komplettera med roliga länkar - men har du något kritiskt att säga: Knip igen, se filmen själv, och skriv en egen recension.

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om jag missat någon, säg till! Eller kryssa in er själva.

I kalkylbladets andra flik kan man föra in sina betyg också, om man vill. Hittills är det bara jag som gjort det, men ni är välkomna.

Teman och gemensamt tittande
En del av oss gillar att ha teman i vårt tittande; tidigare har till exempel jag och Krille tittat på alla James Bondfilmer, en i veckan. Vill man deklarera ett tema är det inte svårare än att göra det i ett svar någonstans i en sådan här veckotråd. Om andra hänger på är det kul, om inte så hindrar inget att du fortsätter själv.

Ibland kan det vara kul att se film tillsammans. Om du vill bjuda in andra att se samma film som dig den här veckan, skriv gärna en rad om det!

 

[Rymdhamster]

The Name of the Rose (1986)

Jag tycker det här är en jäkligt bra film, och det har jag tyckt sen första gången jag såg den. Sean Connery är skön Sherlock Holmes (i form av en gammal munk), Christian Slater är förvånansvärt bra som en ung munk som är Connerys lärling.

Stämningen är tryckt och lite läskig. Snön och leran bidrar verkligen till att göra att klostret känns så där lagom otrevligt. Sköna roller som var och en är rätt unik och minnesvärd, så den undviker fällan av att man inte kan hålla isär de olika personerna.

Kvinnosynen ska vi inte tala högt om.

Den här filmen är för mig ypperlig inspiration till flera olika rollspel så som Warhammer, CoC, Götterdämerung och till och med Mutant.

Den här filmen har en självklar plats i min filmhylla.

Betyg: 5/5

 

[krank]

Jag har sett Harry Potter and the Order of the Phoenix, eller Dolores Umbridge should Chill the Fuck Out, Man, alltså den femte Harry Potterfilmen.

Jag är inte en sämre människa än att jag kan ändra mig. Den här var mycket bättre än när jag såg den senast. Det är möjligt att det beror på att jag förra gången dels var dödstrött och dels nyss läst boken, så jag missade säkert grejer samtidigt som jag saknade grejer jag visste "egentligen" skulle varit med.

Men den håller faktiskt anmärkningsvärt väl som egen film, trots massiv klippning i storyn. Det här är den tjockaste boken, nämligen. Författarinnan gav filmskaparna fria händer att skriva om som de ville, och det var en riktigt bra grej.

Men, enough about that. Jag vet ju att ni sitter och väntar på min analys av hur filmerna blir vuxnare och mörkare:

Mörkare. Det finns två ljusa partier; i början ute i verkligheten hos Dursleys (kommer till det straxt) och i slutet när allt är över. Annars är det här en film som går i en mycket, mycket dov och mörk färgskala.

Dursleys. Vi får se Dudley som töntig mobbargängledare; klart äldre än när vi såg honom senast. Men en sak är ganska intressant: I den här filmen är tiden hos Dursleys den tid där Harry är säker. Där han har tid att bara sitta och tycka synd om sig själv, inte krävs på konstant action. Visst mår han skit över Cedrics död, men det är ändå så att den verkliga världen nu blivit den värld man tar semester i. Förhållandevis trygg, liksom. Medan den magiska världen ganska uniformt är farlig, jobbig och ångestfylld på tusen olika sätt. Perspektivet är förändrat.

Inget är egentligen säkert. Mugglarvärlden är inte säker; Voldemort kan skicka dementorer dit. Hogwarts är inte säkert. Man kan definitivt inte lita på att Dumbledore är närvarande, eller att Hagrid alltid kommer att ha sitt jobb, eller att det finns någon stabilitet överhuvudtaget, egentligen.

Harry är en kompetent trollkarl. Det etableras tidigt, när han drar fram en Patronus för att rädda Dudley - han gör det like it aint no thang. Bara swish, flick, expecto patronum och så presto, klart.

Det här fördjupas naturligtvis när Harry dessutom får en stor ansvarsroll som inofficiell lärare i "Defense against the Dark Arts". Han visar sig vara både väldigt kompetent i de magier han kan; han är dessutom en god lärare och naturlig ledare. Han kan hålla inspirerande tal och fånga en publik, ge positiv respons och så vidare. Harry är inte bara en elev längre.

Vuxna gör saker. Harry är faktiskt inte centrum för alla samtidiga händelser. Vuxna gör saker även när Harry inte är i närheten. Viktiga saker. Som kanske inte ens angår honom. Det här är också ganska nytt.

Världen växer. I den här återkommande kategorin hamnar såklart Fenixordens lägenhet, men framför allt blir "The Ministry of Magic" en riktig plats. Inte bara ett ställe där vuxna sägs jobba medan man inte är i närheten.

Hela grejen med Dolores Umbridge. Det här är en helt ny sorts fiende för serien. Tidigare har de onda varit, you know, onda. Umbridge får huden att krypa på mig på ett helt annat sätt. Jag vill bara slå henne, och då vet ni att jag är en extremt snäll och pacifistisk person. Hon är frustrerande, orättvis, och samtidigt finns det liksom inget man kan säga eller göra. Och så har hon den där lätt nedlåtande dagismamma-tonen, och det där leendet... Hon är en fascist av en typ jag tror många av oss stött på under vår uppväxt eller senare. Ett självgott as man inte kan göra något åt.

Harry har rejäl ångest och är arg hela tiden. Utifrån min egna erfarenhet av att vara i hans ålder så är det såklart helt normalt att gå runt och känna att ingen förstår en, ha en massa ångest och vara stingslig och arg mest hela tiden. Han har mått skit i perioder innan, men det är värre i den här filmen.

Han är dessutom återigen lite av outsidern, åtminstone i början. Ingen tror på honom. Precis som jag kände det i hans ålder så sitter han på en massa viktiga sanningar ingen verkar vilja lyssna på. Skillnaden är väl möjligen att han faktiskt har rätt. Men det här är riktigt välgjort, det här återskapandet av tonårsångesten via magisk story.

Dumbledore har fel och är frånvarande. Han har varit borta förut, men inte emotionellt frånvarande på det här sättet. Vi ser knappt till honom, och när vi gör det favoriserar han inte Harry som han gjort tidigare. Dessutom visar det sig att han haft tokfel, vilket får dåliga konsekvenser. Vilket ytterligare tar ner honom ett par pinnsteg; han börjar också bli människa, snarare än bara surrogatmorfar.

Harrys pappa visar sig ha varit en rätt obehaglig mobbare. Jag har nämnt förmänskligandet av föräldrarna förut, och det här är en bra utveckling som verkligen krossar Harrys idolisering av pappan.

PUSS. I bakgrunden finns skärvor av en kärlekshistoria. Den får nästan inget utrymme alls. Men komplexa känslor berörs, och Harry får hångla. See? Vuxet.

Sirius Black. Öh ja... Han ges mer karaktär i och med hans svarta familjeträd och så. Och sen... Ja. Hrrrm. Spoilers.

Spoiler

Han dör, alltså. I förra filmen dog Cedrik, som vi och Harry knappt kände. I den här dör Sirius, som vi och harry känt i tre filmer och tyckte ganska bra om. Det eskalerar.

Men han säger till Harry att vi både har ljusa och mörka sidor inom oss, att allt inte bara är svart och vitt. Det här bryter ju av mot filmernas tidigare ganska svartvita moral.



Vad ska man säga mer? Grawp och Dolores funkade inte vad gäller specialeffekter, men nästan allt annat funkade utmärkt. Bellatrix LeStrange skådespelas horribelt dåligt och over-the-top på ett mycket oövertygande sätt av en av mina favoritskådespelerskor.

Överlag tycker jag att den här filmen var riktigt bra. Stark röd tråd, även om den offrade skitmycket. Mest "hackigt" känns det när Neville hittar the Room of Requirement; det händer lite väl hipp som happ... Filmen jobbar också bra med att få in de nya rollfigurerna, framför allt då Luna. Och den eskalerar vuxenheten/mörkret på flera viktiga punkter.

Det var nog allt jag kommer på just nu, faktiskt.


BETYG: 4/5

 

[kloptok]

Jag har bestämt mig för att se hela Star Wars-sagan i rätt ordning, dvs. de nyaste filmerna först. Igår såg jag Star Wars episod 1 - det mörka hotet. Det är alltså den första filmen i hela sagan, men förvirrande nog den fjärde som gjordes. Detta kan ni så klart utan och innan vid det här laget.

Filmen startar på den fredliga handelsplaneten Naboo som försatts i handelsblockad av den ondskefulla Handelsfederationen (som visar sig lyda under betydligt mörkare krafter). Drottning Amidala lyckas fly planeten med bland annat två jedi-riddare, varav den ena är Obi-Wan Kenobi, samt en grodliknande varelse vid namn Jar Jar Binks. Målet är att försöka förhandla i senaten om Naboos prekära situation. Tyvärr tvingas de stanna på ökenplaneten Tatooine där de träffar en liten pojke vid namn Anakin Skywalker, som ju har en minst sagt betydande roll senare i sagan. Jag tror det får räcka som handlingssammanfattning, förmodligen är det något ni alla känner till ändå.

Några saker jag tänkte på under filmen:

Jar Jar Binks: Star Wars är familjefilm så någon sorts comic relief får man räkna med. Med Jar Jar Binks har det dock urartat och blivit comic relief on crack. Stämningen punkteras ständigt av Jar Jars oförståeliga repliker och konstanta dumheter. När han drar något om sin "morning munchin" (frukost för oss vanliga dödliga) drar man inte på smilbanden - man önskar honom samma smärta som man önskar Dolores Umbridge i Harry Potter. För min del hade det för humorns skull räckt gott med robotarna R2-D2 och C-3PO.

Anakin Skywalker: Tidvis blir det tydligt att jag inte tillhör den huvudsakliga målgruppen eftersom jag inte är tio år och drömmer om att blir rymdskeppspilot. Jag kan inte engagera mig i den lille Anakin som är så klyschigt gullig utan tycker mer synd om modern (bra spelad av Pernilla August).

Teknologi och annat: Har ni följt mina inlägg i en annan tråd vet ni att jag inte är ett jättefan av omotiverad användning av superteknologi. Nu har Star Wars verkligen inga pretentioner på att vara vetenskapligt korrekt utan är väldigt soft sci-fi. Teknologi och tonvis med knasiga aliens bara finns där. Ingen håller en föreläsning om hyperdrive-generatorns teknologiska detaljer och eftersom jag är smått allergisk mot teknobabbel är det enbart positivt i mina ögon. Star Wars är helt enkelt ett annat universum som vi inte på något sätt behöver koppla till vår civilisation.

Galaxens politik: Det här är nog det jag gillar mest med filmen. Coruscant, där republikens senat håller till, är en fascinerande planet och jag hade önskat att få se mer av det. Men i slutändan är Star Wars ett drama som fokuserar på ett fåtal personer i händelsernas centrum och politiken runtomkring har inte så mycket värde i sig utan fungerar mest som ett ramverk som huvudpersonernas liv sätts in i.

Bechdeltest och annat: Bechdel tror jag inte fixas. Visserligen vet vi inte könet på alla olika utomjordingar som figurerar men jag tror de är tänkta att representera män i de flesta fall. Drottning Amidala spelad av Natalie Portman är dock en frisk fläkt på den här fronten, en självständig kvinna som har en egen vilja och kan fatta egna beslut. I allmänhet är det inte direkt en normbrytande film.

Sammanfattning: En familjefilm som visar början på den episka saga som Star Wars är. För mycket comic relief för min smak och för lite fokus på den "stora handlingen" i galaxen men i slutändan är det ju trots allt Star Wars och det i sig räcker långt.

Betyg: 4/5 enligt kranks skala.

EDIT: lade till Bechdeltest och annat.

 

[krank]

Jag har bestämt mig för att se hela Star Wars-sagan i rätt ordning, dvs. de nyaste filmerna först. Igår såg jag Star Wars episod 1 - det mörka hotet. Det är alltså den första filmen i hela sagan, men förvirrande nog den fjärde som gjordes. Detta kan ni så klart utan och innan vid det här laget.

Jag är lite sugen på att skaffa mig en rejäl Starwarsbox och kolla igenom dem jag också, men isåfall blir det i Machete order, alltså 4-5-2-3-6, där man av uppenbara skäl (barn, jar-jar) hoppar över ettan. Då blir 2-3 i princip en lång tillbakablick. Fördelen blir att man bibehåller alla plot twists och så; det mesta flyter - tydligen - mycket bättre.

 

[kloptok]

Intressant! Det borde jag gjort istället. Jag som i min enfald inte kände till att det fanns olika föreslagna ordningar att se filmerna i. Trodde det var 1-6 som gällde.

 

[Lukas]

Intressant! Det borde jag gjort istället. Jag som i min enfald inte kände till att det fanns olika föreslagna ordningar att se filmerna i. Trodde det var 1-6 som gällde.

Jag tycker att den korrakta ordningen att se filmerna är

4-5-6 sedan slutar man
Om man nu känner att man bara måste se mer så kan man se trean och fantisera om hur filmen skulle varit om de valt någon kompetent skådespelare i huvudrollen.

För allvarligt vad för vettigt får man ut av att se ettan och tvåan?

 

[Arfert]

Jag vet att alla gnäller på ettan, men kassast är ändå den totalröriga tvåan. Helt utan någon som helst engagerande intrig.

Jag kör The Arfert order: 4, 5, 3, 6.

 

[krank]

För allvarligt vad för vettigt får man ut av att se ettan och tvåan?

Tja, tvåan minns jag som helt OK om man blundar genom alla scener där Hayden Christensen ska försöka skådespela...

 

[kloptok]

Meh, nu får ni mig ju att känna mig som värsta losern för att jag satte en fyra i betyg. Jag följer mobbens vilja och reviderar mitt betyg till en trea istället!

Har sett tvåan nu också och visst, den var inte heller så värst bra. Förvirrande intrig. Bäst var Christopher Lee bara för att han är Christopher Lee. Jag minns att jag tyckte det var otroligt episkt första gången jag såg den och man fick se Yoda slåss men nu hände det inget speciellt i kroppen. Har jag blivit vuxen?!

För övrigt tycker jag det verkar som att dessa alternativa ordningsföljder går mer och mer mot "skippa de tre nya filmerna, kolla på de tre gamla" (kallas det för "The Old Order"?).

 

[Arfert]

För allvarligt vad för vettigt får man ut av att se ettan och tvåan?

Tja, tvåan minns jag som helt OK om man blundar genom alla scener där Hayden Christensen ska försöka skådespela...

....vilket är typ halva filmen. Med bland annat kanske världshistoriens sämsta kärleksscener.

 

[Jocke]

jag kör The empire order.

Det är bara Empire Strikes Back, den bästa filmen där allt det tuffa händer.

 

[Arfert]

jag kör The empire order.

Det är bara Empire Strikes Back, den bästa filmen där allt det tuffa händer.

Puritan.

 

[krank]

Jag råkade av en slump på filmen Last days on Mars, och eftersom jag sett marsfilm tidigare i filmklubben tänkte jag att jag väl kunde ge den här en chans.

Det här är en mars-zombiefilm. Det finns ingenting i den här filmens handling som ni inte kan räkna ut baserat på den beskrivningen. Ni fattar; forskare som snart ska få åka därifrån, man hittar bakterier...

Turligt nog behöver man egentligen inte en jätteunik plot för att göra en schysst film. Marszombiefilm är lite av en egen genre, och den här är faktiskt rätt välgjort. Genomgående snygg design; det märks vilka klassiker man lärt sig av. Allt känns sådär nasa-om-tio-år, så det blir en väldigt najs "hard SF"-känsla.

Och ja, jag vet att filmen har en hel del inte helt vetenskapliga saker för sig, men den gör tillräckligt mycket rätt (accelerationskrafter, inga ljud i rymden, hyfsat trovärdig död när man utsätts för marsatmosfär...) för att känslan ska infinna sig.

Och för mig är det en viktig komponent i genren; ska marszombies funka så måste nästan allt i övrigt vara rätt så hårt i sin vetenskaplighet. Det är ju där känslan av utsatthet kommer; man vet att man befinner sig i en sannerligen oförlåtande miljö långt hemifrån och kan inte bara beamas hem om det går snett.

Men ja; det här är en helt kompetent film, trots att den vad jag kunde utläsa av förtexterna är skapad som ett samarbete mellan två filmstudios och minst fem eller sex olika organisationer. Jag skulle inte klassa den som ett mästerverk direkt, men den gör sitt jobb. Och så är det lite kul att se han som spelade Creed i Wolverine göra en annan roll.

Jag har liiiite svårt att sätta betyg här. En stark trea eller en svag fyra. Jag lutar åt det senare; jag kan trots allt rekommendera filmen till den som är intresserad av genren.

BETYG: 4/5


EDIT: Och för övrigt; om nån nu tycker att jag delar ut en helvittes massa fyror:

Jag har inte tid att se dålig film, och jag kan min egen filmsmak ganska väl. När jag ska se en film till filmklubben så är det antingen för att jag hört om en film som enligt trailer/recensioner/etc verkar vara bra, eller för att jag sett den förut. Därmed blir det ganska få ettor, tvåor och treor. Det är inte det att jag gillar alla filmer; men de dåliga sorteras bort i tidigt stadium =)

 

[krank]

Jag råkade av en slump på filmen Last days on Mars, och eftersom jag sett marsfilm tidigare i filmklubben tänkte jag att jag väl kunde ge den här en chans.

Jag gjorde just misstaget att läsa lite på IMDB's forum om filmen. Vilka mähän folk är.

Den centrala kritiken som riktas mot filmen är typ: "personerna i filmen agerade inte rationellt". Well no shit, skulle jag plötsligt få en massa snabba, vansinniga zombies efter mig i en utsatt situation skulle nog jag också fatta dumma beslut. Det är ju liksom vad Iain M Banks kallat ett "outside context problem", helt utanför allt man skulle kunna tänkas förvänta sig i situationen.

Also: Folk, även välutbildade personer som gått igenom tester, är ibland helt enkelt dumma i huvudet.

 

[Gurgeh]

För allvarligt vad för vettigt får man ut av att se ettan och tvåan?

Jag skulle vilja se en "lightsaber edition" av ettan och tvåan. I den skulle alla bildrutor som inte innehåller en utfälld ljussabel klippas bort. Som en bonus skulle det mesta av det dåliga skådespeleriet försvinna.

För övrigt tror jag att det dåliga skådespeleriet nästan helt är George Lucas fel. Det beror mer på ett dåligt manus och dålig regi än på dålig insats från aktörerna. Till och med Samuel L Jackson låter som om han var en av scenteknikerna som tvingats hoppa in för att den ordinarie skådisen blivit matförgiftad.

/tobias

 

[Krille]

För övrigt tror jag att det dåliga skådespeleriet nästan helt är George Lucas fel. Det beror mer på ett dåligt manus och dålig regi än på dålig insats från aktörerna.

Det var ett stående skämt från originaltrilogiskådespelarna att George Lucas regiinstruktioner var antingen "faster" eller "more feeling".

 

[krank]

För övrigt tror jag att det dåliga skådespeleriet nästan helt är George Lucas fel.

Inte Haydens. Jag har sett honom i andra filmer, som t.ex. Jumper... Han funkar inte där heller.

 

[Lukas]

För övrigt tror jag att det dåliga skådespeleriet nästan helt är George Lucas fel.

Inte Haydens. Jag har sett honom i andra filmer, som t.ex. Jumper... Han funkar inte där heller.

hmm ide för nästa tema att se alla Haydens filmer

 

[Arfert]

För övrigt tror jag att det dåliga skådespeleriet nästan helt är George Lucas fel. Det beror mer på ett dåligt manus och dålig regi än på dålig insats från aktörerna.

Det var ett stående skämt från originaltrilogiskådespelarna att George Lucas regiinstruktioner var antingen "faster" eller "more feeling".

Av de första filmerna regisserade ju Lucas bara den första, och på den tiden var han hyfsat (kanske tog goda råd)... så det var nog bra råd, uppenbarligen.

I de sena filmerna glömde han visst det där med feeling.
Men framför allt engagerande huvudpersoner och en bra intrig.