Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2013 v49

[krank]

Ny vecka!

Riktlinjer för filmklubben:

1) Tanken är att du ska se minst en film i veckan. Du måste inte, men det är grundtanken.
2) Det behöver inte vara samma film som nån annan, men det får vara det.
3) När du ser en film, skriv något om den. Svara på det här inlägget, och skriv titeln i fetstil.
4) Undvik att skriva om samma film fler än en gång.
5) Du måste inte skriva långt, men skriv om den var bra eller dålig, kanske nån rad om varför. Man FÅR skriva längre.
6) Sätt gärna ett betyg, men du måste inte. Dina betyg måste inte vara konsekventa. Här har du ett exempel på betygsystem du kan använda om du vill.
7) Du har på dig från måndag morgon till natten mellan söndag och måndag. Ser du en film efter det, hör den till efterkommande vecka.
8 ) Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.
9) Skriv gärna glada tillrop, komplettera med roliga länkar - men har du något kritiskt att säga: Knip igen, se filmen själv, och skriv en egen recension.

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om jag missat någon, säg till! Eller kryssa in er själva.

I kalkylbladets andra flik kan man föra in sina betyg också, om man vill. Hittills är det bara jag som gjort det, men ni är välkomna.

Teman och gemensamt tittande
En del av oss gillar att ha teman i vårt tittande; tidigare har till exempel jag och Krille tittat på alla James Bondfilmer, en i veckan. Vill man deklarera ett tema är det inte svårare än att göra det i ett svar någonstans i en sådan här veckotråd. Om andra hänger på är det kul, om inte så hindrar inget att du fortsätter själv.

Ibland kan det vara kul att se film tillsammans. Om du vill bjuda in andra att se samma film som dig den här veckan, skriv gärna en rad om det!

 

[Rymdhamster]

Toy Soldiers (1991)

Det har börjat poppa upp en massa "lista över världens mest sedda filmer" från IMDB nu och osäker filmnörd som man är så går man ju självfallet igenom allihopa och gottar sig åt att man tydligen slösat bort så mycket tid i TVsoffan att man sett de flesta av dem.

Det här har påmint mig om en del gamla filmer som jag helt glömt bort existerade, och nu har detta varit ett mycket kärt återförenande med filmen Toy Soldiers med skådisar som Louis Gossett Jr och R. Lee Ermy och de väldigt unga Sean Astin och Wil Wheaton.

Det här lyckas vara allt det som Red Dawn försökte vara (har bara sett remaken) men misslyckades med i min mening. Premissen känns inte helt befängd och med något enstaka undantag känns skurkarna inte allt för onda utan de känns bara motiverade att driva igenom sina mål.

Det här är lågbudgetvarianten av action där man använder paintballs fylda med fejkblod men det är jag ärligt talat helt okej med för det innebär att man inte frossar i extrema närbilder av när folk blir skjutna (även om det är ett par sådana).

Jag ÄLSKAR Sean Astin som den busiga bråkstaken till elev kontra Louis Gossett Jrs hårdförda men sympatiska rektor.

Betyg 5/5

 

[Lukas]

Jag har sett den spanska filmen Agnosia (2010).
Filmen handlar om Joana Prats(Bárbara Goenaga) som är dotter till linstillverkaren Artur Prats(Sergi Mateu). Joana lider av en neuropsykisk sjukdom som gör att hennes hjärna inte filtrerar intryck, det gör att hon har svårt att känna igen människor på deras utseende och röster, däremot uppfattar hon färger, så alla människor runt om henne bar om kring på rosetter i specifika färger så att hon skall känna igen dem. Hennes far har utvecklat ett kikarsikte som han råkade förstöra, och vägrar tillverka igen, så en av hans konkurrenter väljer att försöka komma över formeln …

Jag visste inte riktigt vad jag hade att förvänta mig när jag gav mig in i den här filmen, lite orolig blev jag när dvd lådan skrev saker som ”Från producenterna bakom Pans labyrint” och ”Av manusförfattaren till Guillermo Del Toros The devils Backbone” för det gav mig signaler av två saker: att Regissören inte var värd att nämna , och att den här filmen verkligen försöker vara som en Guillermo Del Toros film. Och kanske färgades mina åsikter av att jag misttänkte det, men jag tycker att jag hade rätt. För tyvärr så verkar inte Regissören (Eugenio Mira) besitta kompetensen för att klara av en sådan här komplex film. Hans känsla för tempo skapar ett av filmens stora problem genom att delar får dras ut alldeles för länge men andra mer viktiga saker skyndas förbi. Mest tydligt blir det här akt 1 som är på tok för oengagerade för att lyckas få en intresserad av filmen. Sedan så misslyckas han med att fånga Guillermo nästan magiska känsla genom att låta alla skådespelare leverera onödigt torra skådespelarinsatser.

Filmens komplexitet gör den besvärlig att placera i de klassiska genrefacken, och jag finner det nästan förståeligt att DVD boxen kallar det för en thriller. Jag hade nog kallat det för en romantiskt drama eftersom när det kommer till kritan så är det som filmens stora konflikt handlar om.

Kortfattat: en medioker Romantiskt drama, som tyvärr inte lyckas leverera trots intressanta idéer.

 

[Rymdhamster]

Mean Guns (1997)

Föregångare till både Hunger Games och Battle Royal är den här extremlågbudgetfilmen där 100 gangsters måste mörda varandra för att själva överleva.

Den här filmen är förvånansvärt bra för att vara så enkel. Den handlar om ett gäng rätt sköna karaktärer som helt plötsligt befinner sig i en livsfarlig situation.

Effekterna är i princip obefintliga, men det tycker jag faktiskt är en bra sak. Hade den här filmen gjorts idag hade den varit överpackad med blodsplatter och extrema närbilder, vilket inte alls intresserar mig lika mycket.

Som det är skulle jag säga att det är en rätt underhållande actionfilm.

Betyg 3/5

 

[slanfan]

Jag har kollat på Surviving Progress/Framgångsfällan från 2011.
(På svtplay såg jag den)

Det här är en dokumentär om människans förmåga att göra framsteg som leder in i återvändsgränder. En samling sympatiska "vetare" pratar om för och nackdelar med ekonomisk och teknologisk utveckling. För många kommer den här filmen kännas som skåpmat, man har ju babblat fram och tillbaka om detta hela jävla livet, oavsett vilken "sida" man står på. Men med tanke på mängden material och vinklar som presenteras så borde alla kunna hitta en sak de inte har hört förut.

Jag känne instinktivt att den här filmen håller med mig. Men den kanske talar till dem som har "FEL" på samma sätt. Jag vet verkligen inte.

Aja, den är minsan spännande, deppig och inspirerande. Så jag är nöjd med att ha spenderat tiden.

Mitt favoritord från filmen (som förmodligen kommer spöka i många jävla år) är externalitet. Fu*k! på riktigt!

Den får 3 steriliserade jordklot av 5.

 

[Lukas]

Jag har sett veckans Riccifilm Prozac Nation från 2001.

Filmen handlar om en depressiv tjej som tappar kontrollen över sitt liv.

Man inser ganska snabbt att den här filmen vill vara mörk, fyra minuter in i filmen så får vi se en 12årings skära sig med ett rakblad och sedan så bara fortsätter hemskheterna.

Den här filmen är lite svår att bedöma kvalitén på, efter som nästa alla scener i filmen är bra scener, men att sammanhanget inte fungerar när man satt ihop allt.

Den här filmen gör en sak väldigt bra och det är att den visar en depressiv karaktär som inte bara sitter tysta i ett hörn, utan här får vi se en explosiv, känslosam tjej som vill må bra, men ständigt kämpar mot sitt eget psyke. Det mest sorgliga med filmen är hur mycket folk som inte klarar att se det, till exempel skrev kritiken Todd McCarthy

"The self-centered brat at the center of Prozac Nation spends most of her time making life miserable for everyone around her,"

vilket nästan gör en illamående. att en "riktig" kritiker får gå ut och förolämpa en person med en sjukdom såhär.

Veckans Ricci recension: Ricci levererar en av sina bästa roller, det är känslosamt och bra. Hon bär filmen.



Sedan så måste jag bara posta den här fruktansvärt romantiska monologen vi hör från Ricci samtidigt som hennes karaktär har sex

I understand now why people sometimes want to kill their lovers… Eat their lovers… Inhale the ashes of their lovers… It’s the only way to truly posses another person…

Nu kanske det är jag som är oromantisk, men jag tycker det här låter creepy, inte vackert

 

[God45]

Sedan så måste jag bara posta den här fruktansvärt romantiska monologen vi hör från Ricci samtidigt som hennes karaktär har sex

I understand now why people sometimes want to kill their lovers… Eat their lovers… Inhale the ashes of their lovers… It’s the only way to truly posses another person…

Nu kanske det är jag som är oromantisk, men jag tycker det här låter creepy, inte vackert

Lika mycket som jag avskyr resten av filmen (som är, let`s face it, lidande porr) så ÄLSKAR jag den där monologen. Den är ju superromantisk och intensiv! Den känns som när man riktigt förälskad i någon.

 

[Jocke]

Jag har försökt kolla på RED 2, men det går fan inte. Ointressantare film med så bra cast får man leta efter. Och då höll de ändå på att bryta sig in i Kreml när jag gav upp nu idag...

1 av 5

 

[Robban]

Idag så kollade jag och en kompis på... Thor 2: Something something manflesh. Ok, det var kanske inte namnet, men eh.

Ganska korkad. Ganska (väldigt) löjlig. Det finns en intressant karaktär, resten är väldigt platta. Plotten har hål stora som Enterprise självt och nä. En genomkorkad film, helt enkelt. Bättre än Thor 1: Manflesh Arrives on Earth, men inte bra. Lite fanservice för dem som gillar killar, och sånt gillar vi (det är alldeles för mycket riktat till hetero-killar i övriga filmer). Jag tror inte ens det fanns nån fanservice för hetero dudes? Osäker, lade inte märke till nån. Men Thor abdomen var rätt nice i alla fall, den kan ni alltid se fram mot

Sen, för att tvätta hjärnorna, så kollade vi på Invictus som är en mycket bättre film över huvud taget. Filmen är baserad på sanna händelser, och väl värd att se, med solida skådespelarinsatser genom allt. Den gillar vi starkt. Pallar inte skriva så mycket mer, faktiskt.

Betyg: Thor 2: Manflesh Abound får 2 av 5 asagudar, som stapplar omkring och inte riktigt vet vad de håller på med. Invictus får starka fem röster för ett enat Sydafrika av fem möjliga.

 

[Krille]

Jag har sett Harry Potter and the Deatlhy Hallows part 1.

<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/YzfEH0UPEBo"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/YzfEH0UPEBo" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>

Min hjärna kan inte riktigt analysera den. Den är komplex, så att förutom att spoila så skulle en sammanfattning av storyn bli rätt lång. Så jag hoppar över den.

Därtill är det något med strukturen som jag inte kan sätta fingret på. Det känns som att det är en hel serie med småbitar av story som inte hänger ihop, från jakten på de Sju Harrysarna i början, som inte riktigt hänger ihop med anfallet på bröllopet, som inte riktigt hänger ihop med jakten på horcruxen, som inte riktigt hänger ihop med jakten på dödsrelikerna, som nästan hänger ihop med flykten i vildmarken som så småningom leder till Malfoys källare.

Det sagt så har filmen den vackraste och blekaste natur som England kan uppbåda! Miljöer och kulisser och effekter är så vackra att rent estetiskt är Dödsrelikerna del 1 ett litet mästerverk!

Välspelad är den också. I all dess tonåriga ångest och missuppfattning av precis allt så gör Daniel Radcliffe, Emma Watson och Rubert Grint fantastiskt väl ifrån sig, och det är egentligen inte någon som gör dåligt ifrån sig. Det skulle väl vara Helena Bonham Carter som spelar över som vanligt. Och jag saknar Maggie Smith som professor McGonnagall.

Jag älskar verkligen Lucius och Draco Malfoy. De tycker inte om var de är, och tycker att det har gått för långt, men de ser ingen väg ut. Men Lucius verkar ha tagit rätt mycket stryk under sin vistelse, och Draco visar att det fortfarande finns hopp.

 

[Krille]

Jag passade på att se The Wolverine också.

<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/cmcBOIfhHQY"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/cmcBOIfhHQY" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>

Och... det är rätt mycket trista saker som händer.

Inte trista som att de är tråkiga, utan som i att filmskaparna skjuter sig själva i foten genom att offa en massa balla Marvel-karaktärer.

Spoiler

Texempel så gör man sig av med Viper aka Madame Hydra, vilket stoppar en massa coola möjligheter för Hydra. Och Silver Samurai has ihjäl, inte en gång utan två: först då Hiroyuki Harada splättas, han som har namnet Silver Samurai i marvel-serierna, och sedan en gång till när Yashida has ihjäl i adamantium-dräkten.

Filmen verkar mest ha tre syften:

1) Japan är coolt.
2) Wolverine är badass!
3) X-Men: The Last Stand var en skitfilm som behöver suddas ut från verkligheten.

Det räcker inte riktigt för att bygga en action-film på, och det räcker definitivt inte för att göra en Marvel-film på - i synnerhet inte som man har den vanliga Hollywood-mängden respekt för en massa bakgrundsståry.

Sen händer förstås en massa balla saker. Man slåss på en hel massa skitcoola ställen, inklusive på taket på ett kanonkuletåg i full speta (komplett med omotiverade reklamskyltar - vem faen ser en reklamskylt ovanför tåget, utom möjligen föraren som susar förbi den i fyrahundra knyck? - som man kan råka slå i om man sticker upp huvudet). Man flyr genom tokyos mindre hitech-aktiga områden. Yukio och Shingen Yashida har en ashäftig fajt medan Wolverine tar en lur. Det finns en hel japansk småstad med ninjor! Wolverine har balla oneliners! Och skurkarna har omotiverat helhäftiga laboratorier!

Men i vanlig ordning hänger de inte ihop. Det är en massa coola element utan ståry, men det är väl så det går till i Hollywood post-Michael Bay: man tar ett existerande verk och manglar det genom en kommitté marknadsanalytiker tills man hittar en klase coola scener som man med hjälp av en större mängd effekter och stunts kan sy ihop till en film av. Sen stoppar man in hundrafemtio miljoner dollar och ett par affischnamn, och vips har man en sommarblockbuster.

Är det nånting jag gillar? Tja, Japan är coolt, Wolverine är badass och X-Men: The Last Stand är faktiskt en skitfilm. Och jag gillar faktiskt hur Wolverine har svårt att leva med all smärta och förlust i sitt liv - det gör honom sårbar på ett djupare sätt än hans läkefaktor (som de tar bort) kan stoppa. Men jag kan inte riktigt ge den här filmen mitt hjärta.

Visst känner man igen element från Chris Claremonts och Frank Millers gamla Wolverine-miniserie, men det enda som är riktigt kvar är Wolverines kamp med sig själv, samt några namn på personer som råkar vara med.

Och ninjor.

---

Mid-credits-scenen är också fett cool, men nu har jag bara blivit ännu mer pepp på Days of Future Past och kommer bara bli ännu mer besviken på den.

 

[krank]

Nu har jag också sett Hermione Granger and the Deathly Hallows Part 1.

Det är en ruskigt bra film. Skådespelarna har verkligen hittat rätt nerv för de svåra känslosamma scenerna, minspelet sitter som en smäck.

Sen hjälper det att effekterna är grymt snygga också. Plus att jag såg den i 3D, vilket alltid är ett plus.

Men okej, mörker och vuxenhet var det:

Spoiler

Färgtoner
Den här filmen tycker jag är helt mästerlig, eftersom den lyckas skapa en enorm känsla av hopplöshet, desperation och mörker - utan att det faktiskt är mörkt. Visst finns det mörka scener rent bokstavligt, men det är betydligt oftare kallt, grått, dimmigt. Och när det är sol och grönt så finns mörkret med även där.

Det här känns också vuxnare, för mig. Jag skulle vilja dra jämförelsen mellan den rätt inåtvända typiska högstadie/gymnasieangsten, och den mer själakrossande vardagsångest som kommer efter. Framför allt om man inte har något att göra efter skola, till exempel för att man hoppat av... Men okej, den delen av analysen hör inte riktigt 100% hit.

Skurkar
Här är jag liksom Krille mycket imponerad av Lucius och Draco Malfoy. Precis som honom tycker jag nämligen att de spelas mycket övertygande, och att det är tydligt att de inte är några entusiastiska dödsätare - Draco tvekar att ange Potter, till exempel. De har grävt sig en grop och vet inte hur man tar sig upp. Det här såg vi hos Draco i förra filmen också.

Trygghet
Nej. Ingen alls. Eftersom Dumblydore dog i slutet av förra filmen finns ingen vänlig farfar i bakgrunden som man kan be om hjälp när allt skiter sig. Nej, man får klara sig själv.

Hogwarts finns med enbart som bakgrundstjatter; det nämns att skolan fått en ny rektor och det var väl ungefär det. Filmen utspelar sig i stort sett helt på fientlig mark - Ministry of Magic ska infiltreras, Harrys födelseort blir man anfallen på, och i övrigt teleporterar man i princip bara mellan olika ödsliga men vackra platser där man sitter och mår dåligt. Och där det också är ganska farligt, trots att man har trolleri och tält.

Vuxnas förmänskligande
Efter sin död får vi några små inblickar i Dumbledores historia; att han är halvblod, att pappan dödat mugglare, och så vidare. Dumbledore vandrar samma väg som övriga vuxna gjort tidigare i serien.

Sedan älskar jag Lucius; han visas verkligen som tärd och nervös, pressad... och mänsklig. Inte bara ett drygt överlägset as, så att säga.

Vuxna som jämställda
Harry och de andra är nu tydligt på samma nivå som många vuxna. De fixar magiska dueller med dödsätare och lägger upp skyddsbesvärjelser och teleporterar.

Döden och sorgen
Det är lite svårt att toppa herr D's död i förra filmen, men jag grät nog faktiskt en smula över både Hedwig och Dobby.

Sedan tyckte jag att det var en väldigt stark scen precis i början, när Hermione lägger Obliviate på sina föräldrar, och raderar sig ur deras liv och deras minnen. Filmen drog alltså igång starkt och fortsatte likadant...

Relationer är jobbigt
De inbördes bråken i gänget tar en liten annan ton här. Ron har varit förbannad på Harry förut, och det har gnisslat hit och dit, men här kändes det som att det var mer... "På riktigt". Kanske var det bara det förbättrade skådespeleriet, men jag tyckte att det kändes mer allvarligt här.

Jo, den där analogin...
Jo, alltså, Harry har nu på grund av personliga skäl hit och dit varit tvungen att hoppa av gymnasiet. Han har annat han måste ta hand om. Och nu är allt osäkert, han glider från plats till plats utan att ha någon trygghet. Ibland sover han ute.

Jag tycker det här var en lite intressant liknelse att göra; alltså gängets position och den hos den lägre arbetarklassen och prekariatet. Men nåja.

Jag tycker överlag att min idé om den tilltagande vuxenheten hållit bra genom filmserien. Världen växer, relationerna mognar, allt blir mer komplicerat och mindre naiv fantasi. Vi får se om den sista filmen funkar. Den ser jag nog först på tisdag eller onsdag, dock.

Åh, och jag gillade strukturen också. Jag tyckte helt klart det fanns en röd tråd, även om det väl kanske snarare var episkt än dramatiskt berättande (alltså inte riktigt intro-upptrappning-klimax utan mer en serie sammanhängande skeenden).

BETYG: 5/5.

 

[Anchorman]

Turtles

Jag har sett Turtles från 1990.
Jag köpte denna på scifimässan häromveckan och tänkte "Blir kul att se den här igen" men när jag såg den så insåg jag att jag nog aldrig har sett den. Jag har sett någon turtles film när jag var barn men det måste varit tvåan.

Iaf...
Så filmen handlar om Turtles (duh) fyra sköldpaddor och dras mästare splinter. De kämpar mot fotklananen och deras ledare Shredder(som kallas för The Shredder av någon anledning). I övrigt har vi reportern April O'Neil och the ultimate manly man: Casey Jones.

Så handlingen är skmpel och det förklaras väldigt lite, varför Shredder är en sån douche förstår man aldrig han bara är det.

Den här filmen skriker nittiotal, skateboards, walkmans, färglada kläder, klatschig rap och tuggumibubblor.
Jag gillar filmen, Turtles är awesome det vet vi ju alla, och dräkterna här funkar riktigt bra. Onelinerserna blir kanske lite många men det får ma. Leva med. Genustänk finns det självklart ej och filmen kniper inte ett enda poäng på Bechdel testet och ja man ska ju tydligen hota slå någon ifall den antyder att man är homosexuell.

Men en 4 av 5 får den, fast det är den egentligen inte alls värd

 

[Pilzefrau]

Jag har sett om Dr Horrible's Sing-Along Blog, som fortsätter vara helt fantastisk. Det har gått ungefär lagom lång tid sedan jag såg den sist också – jag hade hunnit glömma att några av de bästa låtarna var med, så jag fick glada överraskningar!

Har du inte sett den, se den, är mitt betyg. Den ligger på YouTube och är typ 40 minuter lång, så det kan knappt bli enklare. Den handlar om en aspirerande superskurk som brottas med både kärleksbekymmer och en nedrig superhjälte som alltid förstör hans planer. Skapad av Joss Whedon.

 

[krank]

Spoiler

Jo, den där analogin...
Jo, alltså, Harry har nu på grund av personliga skäl hit och dit varit tvungen att hoppa av gymnasiet. Han har annat han måste ta hand om. Och nu är allt osäkert, han glider från plats till plats utan att ha någon trygghet. Ibland sover han ute.

Jag tycker det här var en lite intressant liknelse att göra; alltså gängets position och den hos den lägre arbetarklassen och prekariatet. Men nåja.

Jag vill förresten komplettera med en grej:

Spoiler

En sak som slog mig när Harry, Ron och Hermione ska infiltrera Ministeriet... Jag tyckte att hela den sekvensen, åtminstone fram till att de faktiskt hittar Umbridge, påminde väldigt starkt om känslan av att börja jobba på ett jobb man inte är bekväm med. Det är tydligen en väldigt vanlig känsla att gå runt och tycka att det känns som att man "fejkar" att man är kompetent på jobbet. Jag vet att jag kände igen mig massor. Ibland känner jag mig som en infiltratör, någon som egentligen inte alls hör hemma där jag är.

Det är en väldigt basal osäkerhet som speglas väldigt snyggt här, när kanske framför allt Harry och Hermione får gå runt och fejka att de är yrkesarbetande, kompetenta vuxna. De vet inte ens hur man kommer till jobbet...