Detta är WRNU's filmklubb. Den är ganska prestigelös och du får gärna vara med.
Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.
Själv kommer jag att iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill:
1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.
(Mina egna betyg tenderar att flockas kring "4/5", det beror på att jag främst ser till att de film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).
Jag har en Riddick-box med fyra Riddick-filmer (Pitch Black, Chronicle of Riddick och Riddick plus The Chronicles of Riddick: Dark Fury). Så med start den här veckan så kör jag ett Riddick-tema.
Coolt! Jag hoppas på när du ser Dark Fury, för de andra har jag ju redan sett.
Jag har funderingar på att köpa antingen en Underworld-box eller samtliga gamla Batmanfilmer (alltså från Burtons till den där med Schwarzenegger som Mr. Freeze). Och göra något slags tema.
Jag kommer ha Wall Street-tema en stund, och litet oavsiktligt Leonardo Dicapriotema. Först ut: the Great Gatsby med Leonardo DiCaprio och Spindelmannen. Den får en trea på kranks betygskala. Om hela filmen hade hållt samma klass som den bästa scenen (litet mer än halvvägs in, när alla huvudpersoner 'sammanstrålar' i New York) hade den fått en fyra till femma.
Har man läst romanen finns inga överraskningar eller plot twists direkt, utan den följer boken väldigt troget och citerar den rakt av ett flertal gånger. Det blir mindre en fråga om huruvida filmen är spännande och mer en fråga om huruvida den överförs bra till film, och det tycker jag att den gör. Det finns en del stilgrepp - framförallt musik och festscener har en mycket modern tappning - som används för att driva hem filmens mening snarare än vara helt trogen dess setting, vilket passar bra till en film baserad på the Great Gatsby som ju i mångt och mycket är ett enda långt kärleksbrev. Det är ganska fint att de, trots all lens flare och behovet av att ta en trädgårdssax till vissa sekvenser, lyckats fånga kontrasten mellan Carraways extremt idealiserade bild av sina medmänniskor med den mer nyanserade bild av dem som framkommer i vad människan faktiskt skriver, till synes utan att 'författaren' själv hänger med.
Den här filmen klarar eventuellt och kanske Bechdel i början, men nästan bara vita personer har repliker. Rasifierade spelar mest jazz, dansar eller serverar middagar och alkohol. Daisy Buchanans passivitet i varje scen Gatsby vill hångla med henne (el. dyl.) blir fruktansvärt obehaglig efter ett tag. Det finns inte en sådan scen där hon inte främst blir ett objekt. Det spelar ingen roll om det är tänkt att symbolisera någonting särskilt - obehagligt är det i alla fall.
I övrigt mycket snygg film . Tyvärr litet väl lång (2h20min). Jag är inte säker på om jag verkligen skulle rekommendera den till någon annan - den är så trogen boken att man nog lika gärna kan läsa den istället, på ungefär samma tid.
Lukas said:
Hur skulle du säga att den här filmen jämförs med Baz Luhrmann tidigare filmer?
om man hade stora problem med hans tolkning av Romeo & Julia , kommer man kunna uppskatta den här filmen?
Den filmen har jag bara sett när den kom ut, och då var jag sju, så jag kan tyvärr inte kommentera egentligen. Moulin Rouge har jag sett däremot och jämfört med den tycker jag att det inte verkar som om man ska behöva ta tGG på 'allvar' lika mycket - den är over the top men i alla fall jag tyckte att det gick att skratta åt/med utan att det kändes som om regissören misslyckats med filmen.
Men det kanske bara är jag som är litet för snar till den reaktionen! Man ska nog inte se den på ett alltför allvarligt humör bara.
Jag har sett the Wolf of Wall Street med Leonardo DiCaprio och stora mängder knark samt ännu fler decibel. Åh, och Scorcese. Den får en trea på kranks betygskala, hade den inte varit tre timmar lång hade den fått mer.
Trots väldigt långa, utdragna scener lyckas inte den här filmen verkligen bli tråkig på sina tre timmar, och att den inte sysselsätter sig med karma eller att fördöma eller glorifiera huvudpersonernas (eller några andra personers för den delen) handlingar är nog det enda som gör den uthärdlig till sist. Tyvärr bidrar det till att den inte heller riktigt verkar ha så mycket att säga. Jag tycker inte den var värd tre timmar även om den är väldigt välgjord och många av scenerna helt exceptionella.
Den klarar inte bechdel, för är det så tveksamt att man funderar på om en mening i förbigående räknas så är det helt meningslöst. De allra flesta personer med hörbara repliker är vita, och knappt någon med namn är det inte.
Nu såg jag Looper (2012) förra veckan, men ändå... (med Joseph Gordon-Levitt, Bruce Willis, Emily Blunt m.fl.).
Alltså: tidsresor, tillhörande regler med detta, något i detta som ändrar huvudpersonens liv på flera sätt och ett drama med pang-pang.
Plus för smart story, stilen och Willis i en lite annorlunda roll. Minus för utebliven känsla för nämnda story och huvudpersonen.
Jag gillar filmen, men kommer inte att se om den om jag nu inte glömmer bort storyn.
3/5
Den handlar om Scott Pilgrim, som filmen försöker sälja in som en älskvärd nörd med kärleksbekymmer. När filmen börjar är han 22 och dejtar en 16-åring, och det är rätt tydligt att han egentligen inte är speciellt kär i henne. Det är bara "enkelt". Annars inkluderar hans hobbys att spela bas i ett rockband och vara mopey över sitt ex som dumpade honom för tre år sedan.
Plötsligt träffar han Ramona, som är typ en rockig hipstertjej. Han blir kär men är för feg för att göra slut med 16-åringen innan han börjar stalka Ramona. Plus att han av oklara skäl måste ha sjukt snygga TV-spelsfajter mot Ramonas sju onda ex.
Han lyckas vara pinsam och socially awkward samtidigt som han bevisligen inte har några som helst problem att skaffa varken vänner eller förhållanden samtidigt som han är feg, svag, dum och dessutom beter sig som en skitstövel.
Men... Filmen är riktigt najs. Musiken är sjukt bra och effekterna, estetiken... Alltså, jag är sjukt lättköpt när det gäller estetik, och här är det TV-spels/retro/ironigrejs all over the place. Slagsmålen är sjukt snygga. Nästan snygga nog för att jag ska kunna acceptera den ganska genomosympatiske huvudpersonen.
Jag kan rekommendera den här filmen, och enligt min vanliga betygsskala betyder det att den ska ha en fyra. Filmens effekter är c:a 90% av det betyget. 10% är musiken. Inget är handlingen.
Snyggt och smart och jävligt coolt. Och min favoritgrej; avsaknad av känsla för moderation. Det är jävligt maffigt helt enkelt.
BETYG: 4/5
krank said:
En bra grej med att se filmen är också att jag blev påmind om mitt gamla rollspelsprojekt Onomatopoetica, som föddes ur nån märklig tävling som Genesis (?) anordnade en gång i urtiden. Man skulle typ skriva en rollspelspitch baserad på en youtubevideo Genesis gav en, och jag lyckades såklart förvandla en söt video med en tjej som satt på gatan och spelade akustisk gitarr till ett contemporary horror-ångest-konspirationsrollspel. Om musiker som kunde göra typ magi genom sin musik om jag minns rätt.
Jag var ganska nära på att gå ut ur biosalongen när han slagits klart mot den där tjejen, måste jag säga. Hur snygg filmen än var i övrigt var den så misogyn att jag blev förbannad.
Jag har sett American Hustle med Jennifer Lawrence. Det var några andra skådespelare med också (Louis C.K.!), men ingen annan riktigt anmärkningsvärd. Det var en ganska oengagerande film som får en svag trea på kranks betygskala. Tills Lawrence började få mer screen time hade den fått en tvåa. Det finns en handling, den är tydlig och lättföljd och såvitt jag kan bedöma är den internally consistent och uppfyller de löften den ger genom filmen, tekniskt väldigt effektiv. Den är bara hur svår som helst att bry sig om. Det är lätt att förstå varför den är prisbelönt osv, men... så svår att få upp intresset för.
Av de huvudpersoner som finns att tillgå är två fruktansvärt tråkiga men en omger sig ibland med Jeremy Renner och Jennifer Lawrence, vilket gör att hans screen time åtminstone är underhållande.
Pluspoäng för vetenskapsugnen som introduceras efter en timme ungefär.
Ett fyrtiotal passagerare plus besättning reser i kryosömn genom rymden på rymdskeppet Hunter-Gratzner. En av passagerarna är Richard B. Riddick (Vin Diesel), efterlyst mördare och rymling, som släpas till rättvisan av William J Johns (Cole Hauser), prisjägare och snut. Men så passerar skeppet en kometsvans och perforeras, och besättningen väcks när skeppet faller genom atmosfären på en planet i närheten. De kraschlandar i en bränd öken och bara en handfull personer överlever: skeppets pilot Carolyn Fry (Radha Mitchell), Imanen (Keith David), Jack (Rhiana Griffith), Paris P. Ogilvie (Lewis Fitz-Gerald), Shazza (Claudia Black), Zeke (John Moore), Suleiman (Les Chantery), Hassan (Sam Sari) och Ali (Firass Dirani). Precis när de förbereder sig för natten så stiger en andra sol på andra sidan planeten, och de inser nu att det inte finns något som heter "nattskugga" på den här planeten, och de måste nu överleva i en evig solstekt öken och dessutom hantera galaxens värsta mördare. Att överleva öknen går relativt lätt då de hittar en övergiven prospekteringskoloni i närheten.
En första föraning om att det inte är det enda som de behöver oroa sig för kommer när Zeke försvinner i ett kladdigt blodsprut ner i ett hål. Det är lätt att skylla på Riddick, men när Fry kryper ner för att se om hon kan hitta vad som är kvar av Zeke så hittar hon mer än så. Och kolonin är inte bara övergiven - något mer har hänt. Plötsligt är Riddick inte deras största problem...
---
Pitch Black är en rymdskräckis i klassisk tappning. En efter en försvinner på grund av läskiga rymdmonster. Den gör det relativt väl också - den tar gott och väl halva filmen på sig innan folk börjar dö på grund av monstren och sätter istället upp problemet Riddick som Hotet. Sen kommer monstren, och filmen gör sin stora vändning och gör skäl för namnet.
Det finns sådana switcheroos och att nämna hälften av dem vore att sabba filmen. Nästan alla viktiga personer har en andra sida som visas upp, den ena efter den andra, och det här gör Pitch Black riktigt riktigt bra! Till och med planeten har ett par oväntade vändningar, varav de trippla solarna som lämnar hela planeten i evigt dagsljus bara är den första.
Det är förstås när det är mörkt som monstrena kommer. Till en början får man bara se dem som glimtar, men sen får man se dem i all sin kladdiga närhet. Först irriterade jag mig lite på det, eftersom jag är mer av åsikten att bra filmmonster är de som man håller undan från kameran och låter fantasin jobba. Men sen kom jag att ändra åsikt: monsten är läskiga, javisst, men de är en naturkraft och den får vi studera i detalj. Det är inte hela livscykeln vi ser, men monstren fungerar och känns genomtänkta och logiska, men de är egentligen inte fienden. Det är inte dem som Pitch Black handlar om. De är istället katalysatorn för att få igång den dysfunktionella gruppen och göra dem ännu mer dysfunktionell och få dem att flyga på varandras strupar.
En mycket trevlig sak med Pitch Black är att den klarar Bechdel, har en positiv syn på islam och har färgade personer i framträdande roller. Det är sannerligen uppfräschande och trevligt, och något för fler filmer att ta efter. Dessutom har den ett ashäftigt soundtrack av Graeme Revell!
Krille said:
Nästa vecka tar jag Dark Fury och Chronicles of Riddick.
Jag har tagit mig in och sett Amazing Spiderman 2 på bio. Tyvärr blev det i en såndär dålig och urvattnad 2d-version, vilket känns lite som att kolla på färgfilm i svartvitt...
Bioupplevelsen som helhet får betyget 2/5. Först tog alltihop lång tid (åkte hemifrån 16:10, kom hem 23:30). Sen regnade det som fan. Sen satt jag bredvid ett hånglande par där killen drog sjukt trötta skämt innan och efter filmen, och bredvid ett annat par som mest stank parfym utav helvete. Och så satt det nån idiotjävel ett par rader framför mig och fipplade med mobilen i tid och otid.
Och så var det inte 3d. SF-bio har nämligen -- informerades jag om i ett mail -- inte kommit överens med distributören, så enda chansen att få se filmen i 3d var att se den på nån liten lokal skitbio. Typ som den i Nynäshamn. Men jag hade inte tid när den gick här... Alltså fick jag se den i blek och glåmig 2d.
Filmen då? Tja, den var ju snygg. Och en jäkla berg- och dalbana; från skitdålig till asbra.
Peter Parker är en stjärt. En riktig sån där Snäll Kille, tycker han säkert själv. Han har dåligt samvete för lite grejer som hände i första filmen, och som har att göra med att hans flickvän riskerar att hamna i farozonen när han spindelmannar sig. Men eftersom han är en feg usling ids han inte ens göra slut ordentligt utan idkar känslomässig terror och utpressning mot sagda flickvän tills hon gör slut istället.
Sen spenderar han större delen av filmen med att stalka henne.
Jag ska inte avslöja för mycket, men jag vill nog att alla ska veta om att Peter Parker är den sortens pojkvän som håller för munnen på sin flickvän när han tycker att hon tjafsar emot för mycket, och som kedjar fast henne vid en bil när hon vill ta egna, självständiga beslut.
Det här vore för övrigt helt OK om det bara problematiserats det allra minsta. Men tyvärr är det tänkt att den här snubben ska framstå som filmens hjälte. Att vi ska ha sympati för honom; att det han gör är sött och lite tokroligt romantiskt och "han är bara osäker". Bleh. Fuck you, Peter Parker.
Och nej, det blir inte bättre av att han tydligen gått i Shia The Beef's skola i hur man spattar ur och gör bort sig.
?OK, han har ett par schyssta känslosamma scener med faster May och så. It's not ALL bad
Sen är Elektro rätt fånig. Plus såklart att jag börjar bli lite trött på hela grejen med att folk som är fula och/eller har fysisk/mental nedsättning är skurkar medan fotomodellerna är goda. Elektro är cool när han slåss, men i alla andra scener är han i princip bara pinsam.
Så... Vad är kvar? Norman Osborne är riktigt, riktigt bra. Jag köper den karaktären helt. Hans motivationer känns lite bäng givet att han borde veta att han faktiskt har en hel del tid på sig. Så skitbråttom är det inte. Men visst.
Framför allt är han så JÄVLA bra mot slutet när han blir Green Goblin. Det är såhär han skulle ha varit i första spiddefilmtrilogin. Inte den där töntiga, plastiga Power Rangers-rustningen. Jag menar, DaFoe var asbra som Norman Osborn, men han var bajs och skräp som Green Goblin. Det här däremot är awesome. Me like.
Såatte... Det här kändes som en rejäl bortschabbling av den ändå väldigt bra grund som lades i ettan. Jag kan rekommendera er att se den för effekterna och superstriderna, för de är faktiskt jävligt snygga. Trots att jag inte fick se dem i 3d. Jag kommer att köpa filmen på blu-ray sen och se den så som den ska ses (i 3d, alltså).
BETYG: svaaaaaaaag 4/5
EDIT: Det här är en märklig film. Som sagt åker den bergochdalbana; och det gör mina tankar om betyg också. De dåliga bitarna är lätt 2-dåliga, men de bra bitarna är lätt 4-bra... Men mitt betygssystem låter mig inte riktigt sätta en trea, för trea är "meh" och det är den verkligen inte. Jag kan rekommendera (4) eller avvärja (2) beroende på humör och mottagare...
krank said:
Imorgon ska jag försöka få tid till att tvätta hjärnan med Frozen, som jag ju hört ska vara schyssta bananer.
Vi har alla Egenskaper vi inte är stolta över, En av grejerna jag har är min totalt oförmåga att avsluta saker jag påbörjat. Så nu när jag börjar närma mig slutet på mitt Ricciprojekt så har jag tappat lusten totalt. Så någon vecka här så skall jag ta mig i kragen och avsluta det. Men idag är det inte den veckan. Jag har istället haft filmkväll med några kompisar och vi har sett några filmer. Och jag tänker nu skriva om en av filmerna vi såg.
Prinsen av Egypten (1998).
Handling: Moses befriar Slavar från Egypten,
Först så vill jag bara påpeka att det här inte är en barnfilm. Det är en animerad musikal för vuxna. Och den är jävligt bra,. Jag hade inte sett den här filmen sedan den gick på bio och då var jag 6år, då tyckte jag den var häftig men lite seg. Idag är jag helt lamslagen över hur snygga miljöerna är. Hur bra röstskådespeleriet är, och hur tragiskt relationen mellan Ramsees och Moses är. Och ni som känner mig, vet att jag ofta hänger upp mig på röstskådespeleri. speciellt om det är kändisar som gör det. Och jag var orolig innan jag såg den här filmen, När jag såg listan på skådisar ([FONT=Verdana, Arial, sans-serif]Val Kilmer, Ralph Fiennes,Michelle Pfeiffer ,Sandra Bullock , Jeff Goldblum , Danny Glover , Patrick Stewart , Helen Mirren , Steve Martin, Martin Short ) Eftersom det här känndes som [/FONT]som en typiskt varningssignal på att de satsat på namn de kan sälja istället för på bra röstskådespelare. Men alla gör ett förträffligt jobb. Jag kände aldrig att jag reagerade på att man hörde att det var en skådis som spelade en roll utan jag hörde bara rollen.
Sedan vill jag lyfta fram det faktum att filmen inte har någon Comicrelief, vilket är något som Disney borde lära sig av. Man kan göra bra filmer utan att ha en prutande vildsvin för att lätta på stämningen efter Mufasas död.
Sedan så antar jag att jag måste prata om den religiösa aspekten. För en film som handlar om något ur gamla testamentet, kommer bedömas efter det. Den här filmen har 6.9 på filmdatabasen, vilket är ett lågt betyg. Jämför med Pocahontas som har 6.6. Och jag tror att en av de stora bidragande faktorerna att filmen har så pass lågt betyg är för att den handlar om något religiöst. Och i det här specifika fallet verkar det inte vara de religiösa som röstar ner den. Snarare tvärt om att ateisterna gör det för att de ogillar allt som har med religion att göra. Och allvarligt talat så får de göra det, men jag tycker ändå det är synd.
Filmen är för bra för att dömas ut för sin bakgrund. Jag tycker ju att om man kan acceptera påhittade historier som Star Wars och liknande så borde man väl kunna uppskatta en filmatisering av den påhittade historien om Moses.
Prinsen av Egypten är fruktansvärt underskattad! Det är en av de bästa tecknade filmerna någonsin, och scenen när havet delas står fortfarande ut som något av det fetaste som någonsin filmats. Skådespeleriet är fantastiskt, animationerna flytande och levande, pacingen perfekt, ljussättningen fenomenal, musikalnumren solida till asbra, och dessutom är filmen rent visuellt sett i hög grad historiskt korrekt (det var en av de filmer som rankades högst på Kornellas gamla blogg om historia på film); filmens -enda- svaghet är att ståryn består av bibliskt trams. Och då tycker jag inte detta är trams på nån slags ren princip som ateist, utan problemet är att det gör hela konflikten extremt ensidig, fattig och chauvinistisk, på grund av premissen att hebréernas gud, han är minsann sann, medan egyptiernas gudar, de är falska påhitt. På samma vis drar det ned filmen att man av religiösa skäl (IIRC rörde det sig till och med om kristna lobbyister) ändrade den ursprungliga idén att låta gud tala med både en kvinnlig och en manlig stämma samtidigt, vilket hade varit fucking godawesome...men nej, det går ju inte! för gud är minsann en man! usch och tvi och blä. Och grejen är att religion på film -kan- göras bra -även- om man har premissen att Guden somehow är ofelbar, titta tex på 'The Sorcerer and the White Snake', eller vilken annan kinesisk film som helst typ som involverar Amithaba. Det kan till del förvisso vara att dharmisk kosmologi helt enkelt är intressantare än judeo-kristen, men till någon del är jag övertygad om att den här biten -hade- kunnat lösas bättre i Prinsen av Egypten om filmskaparna bara haft modet att frångå källmaterialet mer, och det är således på deras ansvar och ingen annans att de inte gjorde det, och filmen förtjänar någon slags kritik för det.
En aspekt jag tror många missar är dock det -fantastiska- soundtracket, Hans Zimmer at his very best...alltså, jag pratar om det rent instrumentala soundtracket, utöver musikalnumren. Sen hör det även till saken att Prinsen av Egypten är groteskt fet på hebreiska, se den här scenen och lyssna på den fucking awesome musiken och dialogen och insup stämningen liksom. Aweeeesome: http://youtu.be/jNTK58XZso4
Det Ymir påpekar med att alla andra religioner är falska och den abramitiska guden är den ende sanne har jag blivit lite kluven inför. Läste på en del, och det framgår ibland lite att det finns andra gudomar men att den abrahmistiska är den störste. Exempelvis så säger judarna själva att de 10 budorden och hela religionen endast är till för dem själva. Icke-judar behöver endast följa de sju budorden som gavs muntligt till Noak(och hans ark) - vilket kan summeras till att vara "snäll och rättrådig" och uppmanas till att följa sin egen religion.
Behöver undersöka saken närmare om så fallet kanske är att du i praktiken kan vara ateist och flumma runt bäst du vill - bara du följer de sju budorden: http://en.wikipedia.org/wiki/Seven_Laws_of_Noah
Jag har, som jag skrev att jag skulle, sett Frozen.
Bra saker:
Perfekt utförd 3d. En av de bästa 3d-filmerna jag sett, och 3d-effekterna var mycket smakfulla och förgyllde verkligen allting.
Lysande story, som inte kändes det minsta kliché.
Två kvinnor i huvudroller, med män som bäst i rollen som sidekick. Annars var de mest bakgrund, för att visa upp kvinnorna och relationen mellan dem. INTE väntat från Disney, som ju annars är extremt... traditionella. Konservativt och "family values" liksom. Men nejdå.
Bra slut, även om jag fått det spoilat för mig.
Bra "skurk".
Bra sångnummer, även om ett par kändes lite platta och jag saknade något riktigt bra bombastiskt roligt nummer.
Fixar såklart bechdel som en chef.
Dåliga saker:
Snögubben är en extremt "meh" comic relief. Tur vi hade renen också.
Inte speciellt mycket synliga ickevita karaktärer.
Överhuvudtaget var det här en sjukt bra film. Jag fick fundera lite för att komma på dåliga saker. Awesome.
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.