Detta är WRNU's filmklubb. Den är ganska prestigelös och du får gärna vara med.
Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.
Själv kommer jag att iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill:
1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.
(Mina egna betyg tenderar att flockas kring "4/5", det beror på att jag främst ser till att de film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).
Jag har sett the Hobbit: the Desolation of Smaug, och jag rekommenderar den inte. Vad ända in i glödheta.
(här skrev jag först några dåliga skämt om Thranduil, Persbrandt, Fry och Warhammer-actionen, men de försvann in i den växande apati filmen förde med sig, och lika bra är nog det)
Gurgeh said:
Jag tycker att Bilbo själv sa det bäst i Fellowship of the Ring:
"Sort of stretched, like... butter scraped over too much bread."
Jag har sett the Hobbit: the Desolation of Smaug, och jag rekommenderar den inte. Vad ända in i glödheta.
(här skrev jag först några dåliga skämt om Thranduil, Persbrandt, Fry och Warhammer-actionen, men de försvann in i den växande apati filmen förde med sig, och lika bra är nog det)
Håller inte med! Att låta Orlando Bloom få göra bakåtvolter framför en greenscreen måste ha gett Peter Jackson mycket glädje, och det är vad som räknas: att man lägger sin själ i filmskapandet.
Håller inte med! Att låta Orlando Bloom få göra bakåtvolter framför en greenscreen måste ha gett Peter Jackson mycket glädje, och det är vad som räknas: att man lägger sin själ i filmskapandet.
Ja det är alltid bra att lägga ner sin själ i filmskapandet men att något är roligt att filma betyder inte att det blir ett bra resultat. jag tror säkert de hade roligt när de gjorde filmen men resultatet?
Nja..... det blev ju..... för att vara snäll kan jag väll säga överdrivet på ett rent ut löjligt sätt. De hade kunna göra lika cola strids scener utan att överdriva till absurdum som de gjorde.
Spoiler nedanför ifall någon inte sett den så jag gjorde texten vit. markera och läs om ni vill
Och att det inte är det jag har mest problem med i filmen gör ju inte saken bättre. Hela grejen med Smaug är ju sjufallt värre än Legolas akrobatik. Han kan lukta sig till en hob som är osynlig med hjälp av en magist ring. och sedan kan han inte hitta en bunt smuttsiga svettiga dvärgar som springer runt. och att de sedan lagt till en "strid" mot honom och dvärgarna som inte finns i boken. Troligtvis bara för att få glänsa med special effekter gör ju inte saken bättre.
Detta är i alla fall min personliga åsikt. Jag verkligen önskar att jag tyckt bra omd enna film. jag älskar tolkiens böcker och peter jackson är en favorit regisör. jag försöker fortfarande hitta anlednignar att kunna gilla denna film men det verkar som jag kämpar förgäves.
Första filmen var om inte bra så i alla fall mycket bättre än denna som var en enorm besvikelse
Det är intressant det här. För jag är en av få Tolkiennördar som är beredd att försvara PJ filmatisering av trilogin.
Jag tycker mig kunna tillräkligt om film och skillnader i medium för att förstå de flesta förändringar som gjordes. Nostalgia chick sa en väldigt bra sak "Även om filmerna är långt i från perfekta så är de det bästa vi realistiskt kunde hoppas på"
Så innan första delen av hobbit filmerna släpptes så trodde jag bergsäkert på PJ, för även om jag just då inte tyckte saker lät så vettigt så tänkte jag att allt skulle bli tydligt när man äntligen fick se första filmen.
Sedan såg jag den på midnatts premiären, och direkt tyckte jag illa om filmen.
Jag gillade scenen med Gollum, men allt annat kändes utdraget, tråkigt, onödigt mycket trist action. och sämre special effekter än original trilogin.
Andra filmen tyckte jag var bättre, även om den inte var bra. den var för lekfull och hade för mycket overklighet i sin fysik för att jag skulle känna någon spänning i det som hände.
Jag tycker faktiskt att hittills lider de här filmerna av väldigt mycket samma problem som Star wars episod 1-3
Ond bråd död said:
Gollumscenen var den enda behållningen av första. Andra valde jag att inte se. Det gemensamma med SW 1-3 är just att actionscenerna är så extremt ospännande. Det blir fartfylld gladakrobatik, och sånt signalerar inte precis fara.
Ja det är alltid bra att lägga ner sin själ i filmskapandet men att något är roligt att filma betyder inte att det blir ett bra resultat. jag tror säkert de hade roligt när de gjorde filmen men resultatet?
Nja..... det blev ju..... för att vara snäll kan jag väll säga överdrivet på ett rent ut löjligt sätt. De hade kunna göra lika cola strids scener utan att överdriva till absurdum som de gjorde.
Spoiler nedanför ifall någon inte sett den så jag gjorde texten vit. markera och läs om ni vill
Och att det inte är det jag har mest problem med i filmen gör ju inte saken bättre. Hela grejen med Smaug är ju sjufallt värre än Legolas akrobatik. Han kan lukta sig till en hob som är osynlig med hjälp av en magist ring. och sedan kan han inte hitta en bunt smuttsiga svettiga dvärgar som springer runt. och att de sedan lagt till en "strid" mot honom och dvärgarna som inte finns i boken. Troligtvis bara för att få glänsa med special effekter gör ju inte saken bättre.
Detta är i alla fall min personliga åsikt. Jag verkligen önskar att jag tyckt bra omd enna film. jag älskar tolkiens böcker och peter jackson är en favorit regisör. jag försöker fortfarande hitta anlednignar att kunna gilla denna film men det verkar som jag kämpar förgäves.
Första filmen var om inte bra så i alla fall mycket bättre än denna som var en enorm besvikelse
Det är nu framtiden, filmer ska numera vara mera som åkattraktioner på ett tivoli. Att Hollywood skulle få för sig att göra likadant som gamla mastodontfilmer som Ben Hur, Romarrikets Fall, Cleopatra etc etc. kan man nog bara glömma. Därutöver ska också Disney nu också sluta helt med att göra 2-D filmer, bara 3-D, och dessa ska vara mera moderna och poppiga - inga prinsessor och annat klassiskt!
Detta är således helt fel för dagens publik: http://www.youtube.com/watch?v=GtVxX2YqoBs
Det är nu framtiden, filmer ska numera vara mera som åkattraktioner på ett tivoli. Att Hollywood skulle få för sig att göra likadant som gamla mastodontfilmer som Ben Hur, Romarrikets Fall, Cleopatra etc etc. kan man nog bara glömma. Därutöver ska också Disney nu också sluta helt med att göra 2-D filmer, bara 3-D, och dessa ska vara mera moderna och poppiga - inga prinsessor och annat klassiskt!
Detta är således helt fel för dagens publik: http://www.youtube.com/watch?v=GtVxX2YqoBs
Kan inte riktigt se hur detta skulle förändra något gällande hobbit filmerna
Är det nu modernt att göra filmer som är överdivna på ett löjligt sätt. Att man väljer att sattsa på överdrivna special effekter hellre än att försöka få den i alla fall lite trovärdiga och ändå coola, Vilket egentligen inte är något problem. Att hellre låta handlingen i sig lida för att få fram sådana saker så ändrar ju inte detta det faktum att i alla fal jag och säkert många andra tycker att detta är ett dåligt sätt att göra det på och att jag och säkert flera andra tycker detta var en av sakerna som förstörde Desolation of Smaug filmen
Missförstå mig inte nu jag älskar special effekter när de används rätt. och inte för att slippa anstränga sig att göra saker på ett bättre sätt.
Är skillnad på att använda special effekter i en film och att göra en film av special effekter.
I slutändan är det ju som det alltid är när det gäller filmer, personlig smak som avgör vad man gillar.
Men jag skulle kunna säga så här Att om man inte tycker om Löjligt överdrivna och rent ut befängda fighting scener. eller onödiga scener inlaggda bara för att få in ännu mer special effekter. Och inte är förtjust i helt ologiska saker i handlingen som att Smaug kan lukta sig till osynliga ober men inte ens hittar en bunt svettiga dvärgar som är synliga och till och med ännu närmare så ska man inte ha för stora förhoppningar gällande denna film
Kärlekscraft said:
Jag tycker att Ralph Bakshi http://www.imdb.com/title/tt0077869/ fick till det bättre(även om det också finns mycket att klaga på), men gillar speciellt stämningen och det like mörkare i hans version.
Det är intressant det här. För jag är en av få Tolkiennördar som är beredd att försvara PJ filmatisering av trilogin.
Jag tycker mig kunna tillräkligt om film och skillnader i medium för att förstå de flesta förändringar som gjordes. Nostalgia chick sa en väldigt bra sak "Även om filmerna är långt i från perfekta så är de det bästa vi realistiskt kunde hoppas på"
Så innan första delen av hobbit filmerna släpptes så trodde jag bergsäkert på PJ, för även om jag just då inte tyckte saker lät så vettigt så tänkte jag att allt skulle bli tydligt när man äntligen fick se första filmen.
Sedan såg jag den på midnatts premiären, och direkt tyckte jag illa om filmen.
Jag gillade scenen med Gollum, men allt annat kändes utdraget, tråkigt, onödigt mycket trist action. och sämre special effekter än original trilogin.
Andra filmen tyckte jag var bättre, även om den inte var bra. den var för lekfull och hade för mycket overklighet i sin fysik för att jag skulle känna någon spänning i det som hände.
Jag tycker faktiskt att hittills lider de här filmerna av väldigt mycket samma problem som Star wars episod 1-3
Sagan om ringen trilogin tycker jag var bra. Det är en enormt svår bok att göra film utav. men PJ lyckades väldigt bra. och de flesta saker som är ändrade från böckerna i den kan jag förstå. Eftersom vissa saker som fungerar i en bok inte fungerar bra i film
Därför hade jag ganska stora förväntningar på Hobbit filmerna. Ettan var helt ok. men som du sa lite långdragen och vissaction kändes tråkig och lite ansträngd.
Sedan kom Desolation of Smaug. egentligen på flera sätt en bättre film än den första. Mer fart och mindre trist. faktist inte alls en dålig film om det inte vore för vissa saker som drar ner den ordentligt. Legolas ärr en sak. Va fan de lär ju inte behöva någon arme de har ju legolas.
Det blef för mycket, för löjligt och överdrivet. Jag tappade intresst ganska mycket där. och delen med Smaug tyckte jag var ännu värre. hela action grejen med draken kändes krystad och meningslös. Gjorde den NÅGONTING för handlingen? jag tycker inte det. den ledde inte till någonting, det kändes mest som att de ville få en en till action scen och få trolla med lite mer special effekter. vilket fick det att kännas ännu mer överdrivet och löjligt. Just där fanns det nog en anledning att Tolkien i boken inte hade någon sådan fight mot draken. Att PJ valde att lägga in detta i filmen kan jag inte förstå alls.
Det var nog desa saker som drog ner en i annars rätt ok film så pass mycket att jag anser den i sin helhet vara sämre än första filmen
Därutöver ska också Disney nu också sluta helt med att göra 2-D filmer, bara 3-D, och dessa ska vara mera moderna och poppiga - inga prinsessor och annat klassiskt!
Detta är således helt fel för dagens publik: http://www.youtube.com/watch?v=GtVxX2YqoBs
Och tack och lov för det! Låt 50-talets värderingar kring manligt och kvinnligt stanna där. Sedan ska det sägas att till exempel Frozen hade TVÅ prinsessor -- dock inte helt handlingsförlamade mähän som behövde räddas av prinsar, dvs inte "klassiska".
//Krank, som för övrigt tycker hobbotfilmerna är bra för att vara fantasy, framför allt med det höga tempot och fräsiga 3d-effekter som piffar upp en annars rätt aptrist historia.
Och tack och lov för det! Låt 50-talets värderingar kring manligt och kvinnligt stanna där. Sedan ska det sägas att till exempel Frozen hade TVÅ prinsessor -- dock inte helt handlingsförlamade mähän som behövde räddas av prinsar, dvs inte "klassiska".
//Krank, som för övrigt tycker hobbotfilmerna är bra för att vara fantasy, framför allt med det höga tempot och fräsiga 3d-effekter som piffar upp en annars rätt aptrist historia.
1. Det där var bara ett exempel bland många andra. Men du kanske gillar utvecklingen som skett sedan slutet på 90-talet och början på 00-talet, så då är det väl inget problem. :sad:
Jag har sett Catwoman: Hear me Roar. Av någon anledning var min film felmärkt, det stod "Batman returns" på den. Men jag förstår misstaget, det är så förvirrande med alla djurteman.
Filmen handlar om Selina Kyle, en osäker och ganska hunsad sekreterare. Hon jobbar åt en riktig misogyn idiotchef som dessutom smider onda planer för Gotham, staden de bor i. (Och som är lite som en dystopisk, gotisk version av typ 50-talet).
Kyles chef mördar henne, och hon förvandlas till Catwoman -- och resten av filmen handlar om att hon spöar och utnyttjar misogyna äckel, medan hon kämpar för att få hämnd på chefen. Ibland dyker en dryg idiot utklädd till fladdermus in i bilden och slåss mot en pingvinman, men det är mer en bakgrundshistoria som ärligt talat inte engagerar så mycket. Den får dessutom ta alldeles för mycket plats.
---
I all ärlighet, det här är nog den bästa Batmanfilmen. Jag menar, musik av Danny Elfman, regi av Tim Burton, masker av Stan Winston... Michelle Pfeiffer, Christopher Walken, Danny DeVito, Michael Keaton. En jäkla massa talang samlad på ett ställe, och det märks i resultatet. Storyn är betydligt mer komplex än superhjältefilmer idag och har flera rätt oväntade twistar. Jag har sett filmen förut men hade helt glömt och var ganska oförberedd på dem. Vilket var hemskt trevligt.
Pingvinen är ju i grunden en skittöntig skurk, men Danny DeVito är en riktigt stor (pun intended) och duktig skådis och lyckas inympa ett icke föraktligt mått av mänsklighet och tragik i karaktären. Monstret blir på något sätt mänskligt, och även när hans horribla planer avslöjas kan man någonstans förstå hur han blev den han blev. Så jävla, jävla bra jobbat.
Batman är egentligen nästan frånvarande i den här filmen. Hans syns till ibland, för att knyta ihop scenerna med Max Shreck och Pingvinen och Catwoman till en helhet -- men som aktör, som karaktär, finns han knappt. Framför allt märks detta genom att Bruce Wayne, hans alter ego, har så få talscener att jag nästan kan räkna dem på ena handens fingrar. Det här är spännande tycker jag.
Catwoman är i sin tur en komplex skapelse. Liksom DeVito gör med Pingvinen så lyckas Pfeiffer ge liv åt ett ganska tråkigt och ibland överdrivet teatraliskt monster. Ibland känns det som att Catwoman är någon form av kritik mot utlevda och sexuellt aggressiva kvinnor, men jag tycker att det pendlar mellan det och en genuin förståelse för och upphöjande av detsamma. Hon är trots allt en av dramats verkliga huvudaktörer, och hon driver en kamp mot en manlig värld -- och kampen blir begriplig och personlig. Snart sagt varenda man i hela filmen är ju avskyvärd, sexistisk, dreglande och förtryckande. Till och med Bruce Wayne mansplainar och förminskar hennes upplevelser. Så det blir i slutänden ett spännande och ganska komplext trollerinummer, tycker jag. Sedan är det rätt schysst att hennes dräkt visserligen är tight men samtidigt visar förbannat lite hud. För mig symboliserar den definitivt att hon tagit kontrollen över sin sexualitet, eller kanske snarare lever ut den och har gjort den till sin. Eller så är det att hon är en kvinna som inte klarar av att styra sina lustar utan blir helt tokig så snart hon rör sig utanför kvinnonormen. Ambivalens, bravo!
Nå, vad mer... Effekterna är till större delen fysiska och funkar bra, musiken är... Tja, Danny Elfman med pyttelite hjälp från Siouxie and the Banshees, vad mer kan man önska?
Filmen fixar, tror jag, inte Bechdel. Jag tror nämligen att Selina Kyle är den enda kvinnan med namn. "Ice Princess" räknar jag nämligen inte som ett namn. Och hon pratar hursomhelst aldrig med Kyle.
BETYG: 5/5
Kärlekscraft said:
Dessutom kan man tillägga att filmen hedras med en riktig amfibisk mongobil i form av en badanka samt att en härlig mongobegravning äger rum i slutet.
Slutet är också härligt tillsammans med musiken - scenen där batman sliter av sig masken och precis i slutet när han plockar upp katten och åker vidare - perfetto!
Det är för övrigt rätt kul i Batman 1 och 2 att de planterar grejer och sen bara skiter i dem. I Batman 1 var ju Harvey Dent med, men blev det nåt twoface i tvåan? Nope. I Batman 2 har Schreck en riktig superskurkplan, men används den för nåt annat än att etablera varför han mördar Selina Kyle? Nope. Kanske skulle vi fått se hans son göra något av saken i trean, om nu inte trean varit ett sånt tågvrak...
Är det inte att Schreck planerar att bygga någon typ av ont kraftverk som snor ström från resten av staden, tillsammans med dumpandet av farligt avfall till att mördandet av konkurrenter till att jobba med pingvinen?
Han vill bygga kraftverk som snor el, och då Bruce Wayne och borgmästaren inte vill samarbeta och hjälpa honom få bygglov snabbare så försöker han byta ut borgmästaren mot pingvinen. Något mördande av konkurrenter såg jag inte. Avfall släpper han definitivt ut, men det är inte en del av hans Onda Plan eller så.
Men hans kraftgrunka nämns i princip bara som hastigast, och efter att Kyle dödats för att hon räknat ut den Onda Planen så nämns den typ inte med ett enda ord i resten av filmen.
När Schreck träffar Pingvinen för första gången visar han upp saker som Schreck har "spolat ner", som kemiskt avfall och den styckade kroppen efter någon typ som han kom i kläm med: dvs en hand eller arm.
Före detta partner. Inte konkurrent. Och varken det kemiska avfallet eller handen kopplas på NÅGOT sätt till hans stora onda plan i filmen. Det antyds inte ens att de grejerna och kraftverket skulle hänga samman.
1. Det där var bara ett exempel bland många andra. Men du kanske gillar utvecklingen som skett sedan slutet på 90-talet och början på 00-talet, så då är det väl inget problem. :sad:
Vi kan väl säga såhär: Jag har länge avskytt Disney som företag, för de är rätt vidrigt konservativa. Frozen är i mina ögon kanske den bästa Disneyfilm som gjorts, och även den har fortfarande sina problem. Jag ser ingen anledning att se tillbaks på filmhistorien och idolisera; den bästa tiden för kvalitativ nördfilm är precis just nu. Visst finns höjdare som Mystery Men och Batman bakåt i tiden, men vi har också Stålmannen 2 och den gamla Sagan om Ringenfilmen, den där apfula rotoscope-tecknade.
Vi kan väl säga såhär: Jag har länge avskytt Disney som företag, för de är rätt vidrigt konservativa. Frozen är i mina ögon kanske den bästa Disneyfilm som gjorts, och även den har fortfarande sina problem. Jag ser ingen anledning att se tillbaks på filmhistorien och idolisera; den bästa tiden för kvalitativ nördfilm är precis just nu. Visst finns höjdare som Mystery Men och Batman bakåt i tiden, men vi har också Stålmannen 2 och den gamla Sagan om Ringenfilmen, den där apfula rotoscope-tecknade.
Nu ska vi inte spola ner konservatismen som Schreck gjorde, mycket gott finns att hämta ifrån denna bortglömda ideologi. Rotoscopingen var kanske inte någon höjdare - men den är ju från 1978!! Tyvärr så tycker jag att allting känns så massproducerat nu för tiden, bara massa mainstream och förutsägbarhet - inget djup eller vidare känsla.
Det var faktiskt rätt roligt att se Legolas göra bakåtvolter och Lee Pace försöka vara sådär bishounenhäftig som man bara kan vara i en anime... men det räddade inte att jag skrattade mer ÅT filmen än MED den.
På tal om bishounenhäftighet däremot:
Jag har sett Thor: The Dark World, och ger den en fyra på kranks betygskala, med den enkla motiveringen att Thor-filmerna är de bästa filmatiseringarna av Dungeons & Dragons-äventyr jag sett och förmodligen någonsin kommer att få se.
Filmen klarar Bechdel, även om den är litet käss på rasifieringsfrågan.
Kärlekscraft said:
Hur är den kass på rasifieringsfrågan? Är ju fullt med vanaheimer, svartalver, marodörer med horn på skallen, gigantisk stenvarelse med flertalet jordiska etniciteter representerade.
Alla huvudroller är vita. Det finns en asiatisk kille som jag tror har ett namn och två scener, och så finns Heimdal som är en viktig karaktär, men utöver det... nope. Nada. Alla viktiga personer i filmen utom en är vita.
En av svartalferna spelas av Adewale Akinnuoye-Agbaje har jag för mig, men att det inte diskrimineras så mycket mot de som spelar orcher tycker jag inte är ett plus i kanten direkt.
Det som räknas är mycket riktigt vad de spelar som. Och när alla huvudroller utom en innehas av vita personer och alla rasifierade skådisar (utom en) är delegerade till statister och i något fall biroller så räknas det - och då kallar jag filmen 'litet käss' vad gäller rasifieringsfrågan
Eftersom jag inte är speciellt intresserad av att få följande fundering tolkad som en önskan att bredda eller ens fortsätta den "diskussion" kommentarerna till själva recensionen av Batman Returns förvandlades till, så får det bli ett nytt inlägg:
En grej jag verkligen gillar med Burtons Batman är hur grumlig metafysiken är. Å ena sidan verkar det helt enkelt vara så att Batman och de andra är psykiskt sjuka typer som springer runt i lustiga kostymer. Hela Arkham är ett dårhus. Å andra sidan verkar de här galningarna ha närmast mytiska kvaliteter som syns här och var. Pingvinens koppling till pingvinerna; det är inte bara radiostyrda pingviner som "beter sig" i hans närhet. Alla katterna som gosar liv i Selina Kyle och gör henne till Catwoman när hon var död (eller var hon?)... Jag gillar balansgången, och känner att den på något sätt lyckas sammanfatta det som ändå är ganska coolt med Batman. Annars är han ju, precis som typ alla DC's figurer som inte är Vertigobaserade, inte speciellt cool...
Eftersom jag inte är speciellt intresserad av att få följande fundering tolkad som en önskan att bredda eller ens fortsätta den "diskussion" kommentarerna till själva recensionen av Batman Returns förvandlades till, så får det bli ett nytt inlägg:
En grej jag verkligen gillar med Burtons Batman är hur grumlig metafysiken är. Å ena sidan verkar det helt enkelt vara så att Batman och de andra är psykiskt sjuka typer som springer runt i lustiga kostymer. Hela Arkham är ett dårhus. Å andra sidan verkar de här galningarna ha närmast mytiska kvaliteter som syns här och var. Pingvinens koppling till pingvinerna; det är inte bara radiostyrda pingviner som "beter sig" i hans närhet. Alla katterna som gosar liv i Selina Kyle och gör henne till Catwoman när hon var död (eller var hon?)... Jag gillar balansgången, och känner att den på något sätt lyckas sammanfatta det som ändå är ganska coolt med Batman. Annars är han ju, precis som typ alla DC's figurer som inte är Vertigobaserade, inte speciellt cool...
Ja, Batmans fiender är bra på det sättet att de speglar olika egenskaper hos Batman/Bruce: Jokern är en reflektion hur nära Batman är vansinnet(han e ju inte helt mentalt ok), Two-Face hans vänskap(förlorad), Catwoman hans (icke-existerande?) kärleksliv och ensamhet, Scarecrow/Fågelskrämman prövar hans rädslor, the Riddler kittlar hans intellekt och så vidare......
Lukas said:
och sedan har vi Bane som borde är smartare och starkare än Batman.
Fuck Bane
L: ja, sedan är det bra att poängtera att 'Bane', förrutom att vara stor & väldigt stark också är väldigt intelligent och intellektuell(Dark Knight Rises fick till det bättre än Batman & Robin) - således en oerhört farlig motståndare.
Jag har sett Legofilmen och ger den en femma på krankskalan. It's a trap. Jag vet inte ens vad jag ska säga. Någonstans ganska tidigt i filmen syns hela plotten sprida ut sig efter ett förutsägbart mönster man bara vet kommer leda till en särskild punkt, men det är väldigt lätt att bara svälja den blå tabletten och luta sig tillbaka. Kanske bara le åt att någon äntligen, till sist, slog huvudet på spiken om Batman.
Jag har sett Black Swan (alternativ titel: en studie i Natalie Portmans olika sätt att se plågad ut) och ger den en trea på krankskalan. Den innehåller bara vita personer men klarar bechdeltestet med bravur, och den är förmodligen den enda film jag fått pausa en stund för att orka se vidare i sedan jag såg Cube för kanske ett decennium sedan. Understated body horror at its best.
Största nackdelen med filmen (som handlar om en balett där Natalie Portman trots Vincent Cassels sextrakasserier inte förvandlas till Mila Kunis) är att så sjukt mycket av den fram tills tredje akten måste berättas genom att Portman upptäcker sin sexualitet på jobbiga och märkliga (samt lätt homo/bifoba) vis, eventuellt för att hon är en kvinna och kvinnliga narrativ inte får vara utan sexskräck i skräckfilmer (och kvinnlig sexualitet = uppslukande och farlig, you know the drill). Det blir tröttsamt ganska fort, särskilt som filmen infantiliserar Portmans karaktär ganska mycket i övrigt, och hela tiden försöker driva hem hur sårbar och oskyldig och dämpad hon är tills hon till sist knäcks och blir en småskalig Dark Phoenix. Den här filmen lärde mig att när kvinnor blir både onda och vansinniga samtidigt så visas detta med att varje utandning blir ett halvt andfått stönande - litet som om filmen börjat skriva sin egen fanfiction helt plötsligt.
Black Swan är kanske inte en film man ska se om man inte är på humör för att vara sjukt snäll mot manliga regissörers och författares (och så vidares) försök att skriva kvinnors berättelser. Det finns åtminstone inga action girls...
Trots ovanstående hade den nog varit riktigt bra om den inte fallit ihop i tredje akten. Väldigt ledsamt faktiskt - den började väldigt bra, och särskilt Portmans relation med sin mamma (Barbara Hershey) eskalerade både fort och fantastiskt.
Synd på potentialen till ett så fantastiskt mindfuck egentligen. De bra delarna av filmen är riktigt bra.
Här kommer en recension för jag har nämligen sett filmen "Dracula has risen from the grave" igen (ca 25 år sedan förra gången).
Filmen där Dracula vaknar från de döda, flyttar in i källaren på ett bageri och dödas genom att knuffas av en balkong av en ateistisk bagarlärling. Nej det är inte ett skämt. Det är den faktiska handlingen.
Filmen är från 1968 och med Christopher Lee som vampyren. Denna film är speciell för mig eftersom det är den första vampyrfilm jag såg som elvaåring och jag blev totalt hänförd (och cyklade in till Boden och lånade boken Dracula på biblioteket dan därpå). Låt oss säga att även om jag fick många nostalgiska känslor av vissa scener år är filmen trasig på så många plan.
Handling i korthet: Dracula har varit död i mer än ett år. Men folk i trakten är fortfarande rädda så en präst far till hans slott för utföra en exorcism. Dracula vaknar och märker att hans slott har fått ett kors på dörren och blir förgrymmad. Han beslutar att hämnas och förföljer prästen till staden där denne bor och flyttar in i källaren på ett bageri och där så planerar han att göra prästen brorsdotter till vampyr som hämnd. Det finns dock en bagarlärling som är kär i henne och i sista stund räddar han henne från Dracula när denne tagit henne till sitt slott. Han knuffar Dracula över balustraden till slottet och Dracula faller på ett kors och dör.
Filmens scener kretsar mest kring att bagarlärlingen och prästens brorsdotter vänslas. Det är en konflikt då han vill gifta sig med henne men det tycker inte prästen är en bra idé. Det finns även en barflicka med som är lite lössläppt och självklart straffas genom att bli en vampyr och sedan dödas. Dracula själv är kryptisk. Han står invid sin kista och stirrar på folk, ibland åker han vagn (scenerna är alltid uppspelade med högre hastighet så det ser hysteriskt ut) och piskar på hästarna. Han stryker även omkring kvinnor och biter dem. Efter att ha stirrat på dem ett tag. Det är först i slutet av filmen där prästen i fråga är död som Dracula säger "Now I have my Revenge" som jag förstod att det var hämnd Dracula var ute efter.
Det finns en del mysiga effekter i synnerhet några fina modeller och mattepaintings på Draculas slott. Likaså är öppningsscenen rätt så bra när man får en tillbakablick på tiden då Dracula terroriserade bygden kring hans slott.Sedan är den verkligen övertydlig i kopplingen mellan Vampyrism och farlig sexualitet. Många hävande kvinnobarmar och flämtande andetag.
Resten är dock undermåligt. Musiken som gjordes till dessa filmer är verkligen överdriven på alla sätt och vis. Den är så överdrivet dramatisk att det bara är störande. Skådespeleriet är bara tragiskt och ja det finns inte mycket att hylla.
Som manusdoktor skulle jag säga att det som skulle behövas var ett klart mål och syfte från Dracula som publiken förstår samt att han får vara en aktiv karaktär som faktiskt gör saker. Just nu behöver inte ens hjältarna vara reaktiva på det som sker utan de bara snubblar in i det hela. Typ på misstag kommer in i ett rum när Dracula är där. Hela filmen känns också väldigt liten. Den utspelar sig nästan helt och hållet i ett bageri/taverna/sovrum. Det finns inga spännande scener där hjältarna får bege sig ut för att utforska, ta reda på vad som sker, utsätts för fara eller liknande.
"Powaq" är ett ord från hopi-indianernas språk, som betyder ungefär en ond trollkarl som suger i sig andras liv för att upprätthålla sitt eget. "Qatsi" betyder liv, så det sammansatta ordet, "powaqqatsi", kan tolkas som en livsstil som förtär annat liv.
Den tolkningen ligger nära tillhands när man ser Powaqqatsi. Filmen börjar med glada etniska rytmer, men bilden visar arbetare i en (tror jag) öppen guldgruva – en liten myrarmé som släpar säckar ner och upp för den leriga branten, och innan man vet ordet av så släpar de på kroppar.
Filmen har tre kapitel. Det första kapitlet är ett firande av flera livsstilar i tredje världen, Afrika, Sydamerika, Mellanamerika, Sydostasien, Centralasien. Det visar ett hårt liv, men med en egen identitet. Det andra kapitlet börjar med en sekvens med sammanklippta media- och reklamsnuttar från den industrialiserade världen, och direkt därpå tränger sig den industrialiserade världen på och förvandlar tredje världen till dess skitiga avbild. Det tredje kapitlet ger en känsla av förlorat hopp. Tomma människoskal, berövade sin identitet, stirrar in i kameran utan framtid.
I likhet med Koyaanisqatsi har Powaqqatsi ingen dialog och ingen story. Filmen har däremot en slags handling eller i alla fall ett budskap, som slår igenom utan ord, och det är också svårt att beskriva den med ord. Den bara är, och det skär i hjärtat att se den.
Filmkvaliteten i den här överföringen var mycket bättre än Koyaanisqatsi, trots att de var i samma box. Powaqqatsi var inte ens i närheten av lika grynig som Koyaanisqatsi, och ljudet är helt otroligt. Det finns några repor och fläckar här och var som inte städats bort. Philip Glass musik är inte alls lika monoton och maskinell som den i Koyaanisqatsi, utan etnisk och glad och nästan triumferande, utom det sista segmentets bönesång på arabiska.
Det är återigen en film som jag är glad att ha sett, men jag vet inte om jag vill se den igen eller vem jag skulle rekommendera den till.
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.
