Detta är WRNU's filmklubb. Den är ganska prestigelös och du får gärna vara med.
Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.
Själv kommer jag att iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill:
1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.
(Mina egna betyg tenderar att flockas kring "4/5", det beror på att jag främst ser till att de film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).
Såg 'Real Steel' (2011) med Hugh Jackman, en framtidsrulle där boxande robotar i jätteformat är temat, parat med ett fader-son relationsdrama. Välgjord, bra skådespelare, fungerande manus...sedan har vi det där om man gillar boxning eller inte. Nej, det är bara lite bättre med robotar, det ger mig väldigt lite över huvud taget. Och även om storyn 'funkar' så är det ganska rakt på, och igenom, till slutet utan twists och överraskningar. Lite rolig, räddar den till en 3/5.
Eli Wallach är död, så jag valde att se Den Gode, Den Onde, Den Fule till hans ära.
Inbördeskriget rasar mellan unionen och konfederationen. Det är ett blodigt mekaniserat krig som inte angår Tuco (Eli Wallach), Blondie (Clint Eastwood) eller Angel Eyes (Lee van Cleef). De är ute efter helt andra saker: pengar. Angel Eyes löser problem för pengar, tills han får upp spåret efter 200 000 dollar i guld. Tuco och Blondie har ett partnerskap i lurendrejeri som går åt fanders, tills de också får upp spåret efter 200 000 dollar i guld, men får varsin halva av hemligheten. Det blir oheliga och ohållbara allianser på vägen till guldet.
---
Det går liksom inte att nämna western-genren utan att komma till spaghettiwestern, de western-filmer som gjordes i Italien och Cinecitta utanför Rom. Subgenren kom att bygga om mycket av myten om den amerikanska västern. Där amerikanska westerns fokuserade på hårda John Wayne-typer som räddade söta bondtöser från ett öde värre än döden i händerna på mexikanska, indianska eller bara ohederliga vita banditer, så kom den italienska subgenren att bryta ner den till brutala och våldsamma historier med otydliga gråzoner där ingen kunde sägas vara ond eller god. Alla är skitiga, fula, smutsiga och brutala.
Inte heller går det att nämna spaghettiwestern utan att komma till Sergio Leone. Och man kan inte nämna Sergio Leone utan att komma till dollar-trilogin. Han gjorde faktiskt inte fler än tre westernfilmer officiellt, (inofficiellt gjorde han en klase Terrence Hill-filmer också), men vilket intryck han gjorde! De tre filmerna kommer för evigt vara måttstocken som alla framtida westernfilmer kommer att jämföras med.
Och jag tror inte att det finns några senare westernfilmer som ens kommer i närheten. Bildspråket är unikt, med svepande långsamma panoreringar och klipp blandat med extrema närbilder. Han letar med avsikt upp allt annat än bildsköna karaktärer. Inte ens Clint Eastwood får sitt bästa utseende framför kameran. Lee Van Cleef kan man säga mycket om men inte att han är bildskön – han ser bara ond ut. Tucos roll presenteras i filmen (dock inte i trailern ovan) som "den fule", och det säger nog allt! Och sen har vi alla andra figurer, som ser ut som paroditeckningar nästan allihop! Sånt sker bara inte idag. Nu får man en Matt Damons pojkaktiga ansikte, eller Tom Cruises bländvita leende, eller Hugh Jackmans rippade kropp, eller Megan Foxs skumpande tuttar, och förekommer någon fuling alls så är han garanterat skurk.
Sergio Leone låter både bilden och berättelsen ta tid: det tar gott och väl en kvart innan vi har presenterats för huvudpersonerna i Den Gode, Den Onde, Den Fule, och ytterligare en timme innan ståryn kommer igång. Sen kommer avstickare efter avstickare innan vi äntligen är spikrakt mot slutet, och till och med slutet får ta sin tid med en av filmhistoriens mest berömda upplösningar och slutfajter!
Man kan definitivt inte nämna Sergio Leones dollar-trilogi utan att nämna Ennio Morricone, kompositören som fick sitt internationella genombrott och stora karriärstart i och med För en handfull dollar. I Den Gode, Den Onde, Den Fule får han löpa linan ut och dekonstruera westernmusiken nästan lika mycket som Sergio Leone dekonstruerade filmgenren. Här har vi mariachi-musik på skorrande elgitarrer och ordlös kvinnokör, med atonala tjut inspirerade av präriehundars tjut som ledmotiv för våra tre huvudpersoner. Det är förmodligen inte av en slump – i det här kriget mellan nord och syd utgör Tuco, Blondie och Angel Eyes en slags asätande hyenor eller präriehundar, opportunister som lever av andras olycka mitt under kriget.
Visst kan man gnälla på saker. Den klarar inte Bechdel för fem öre: det finns två kvinnor som har repliker och bara en av dem är namngiven, och de är aldrig i närheten av varandra. Dubbningen är av högst varierad kvalitet – den spelades in på italienska och spanska, utom för Eastwood, Wallach och Van Cleef, och alla dubbades likförbannat, först till italienska och sedan tillbaka till engelska. Tempot kanske inte faller den moderna filmpubliken i smaken. Våldsamheten och den osminkade brutaliteten föll definitivt inte dåtidens recensenter och censorer i smaken. Längden är i det längsta laget, närmare tre timmar.
Men likförbannat så är Den Gode, Den Onde, Den Fule en milstolpe i filmhistorien, och Eli Wallachs roll i den måste lyftas fram en dag som denna.
Är också ett fantastiskt sätt som rollerna antagonist, protagonist och stödjkaraktär växlar emellan de tre. Även om varje karaktär drar åt ett visst specifikt håll som antingen hjälte/fiende.
Den handlar om en AI-forskare som blir skjuten av en neoluddit-terrorist med en radioaktiv kula, och vars fru "räddar" honom genom att i sista sekund ladda upp hans medvetande till en dator. Mer än så skriver jag inte innan min spoilertagg lite längre ner.
Min förväntning inför filmen var en svag fyra eller en stark trea. Ännu en ren neoludditfilm, ska Hollywood aldrig tröttna på Frankensteinkomplexet? Kolla trailern, liksom.
Det här är vad som faktiskt hände:
Först och främst gillar jag att de lurades med trailern. Det är nog det bästa trailer-lur jag sett, eller iaf det bästa på länge. Dels sådär i allmänhet, att de fick filmen att verka mer ludditisk än den var, och dels i till exempel detaljen min chef på nya jobbet fastnat för: Dialogen "Kan du bevisa att du är medveten?" - "Jag vet inte, det är en svår fråga -- kan du bevisa att DU är medveten?". I trailern får man intrycket av att det svaret ska vara det som får en att fatta att datorn är medveten -- men i filmen används den sedan precis tvärtom, för att skapa idén att den uppladdade Will i själva verket inte är den riktige. För exakt det svaret gav ju datorn som de laddade upp honom i även innan de laddade upp honom. Mycket snyggt gjort!
Sedan... Ja, var ska jag börja. Jag tyckte att den här filmen lyckades hålla sig från att vara alltför mycket på den ena eller den andra sidan. Möjligen att den fallerade lite på slutet. Men överlag tänker jag att moderna ludditer mycket väl kan nicka för sig själva när terroristerna dillar om "själen" och att "datorer inte kan känna känslor". Och att de tycker att det är något dåligt att vi alla skulle bli en del av samma hivemind även om vi bibehåller viss autonomitet. Medan t.ex. jag då tycker att Will var inne på helt rätt spår.
I slutet kändes det ändå som att filmmakarna landade i något slags pro-AI/uploading, i och med att de lät Will självförstöra (typ). Även om de gav fasen i att prata om hur många miljoner som lär ha dött när det plötsligt inte fanns några fungerande datorer i hela världen.
Så mitt slutbetyg blir en femma. Detta var en smart, välskriven och genomtänkt scifi-thriller. Inte kanske lika medryckande känslomässigt som Inception eller lika mindfucking som Primer, men jag tycker ändå att det är ett bra exempel på smart scifi-film. Det behövs mer smart scifi. (Därmed inte sagt att jag inte vill ha mer explosioner-action-scifi OCKSÅ. Mer scifi överhuvudtaget vill jag ha, men proportionerna dumscifi/smartscifi får gärna förändras lite...)
BETYG: 5/5
krank said:
Bioupplevelsen: Gick från föräldrahemmet kring 15, kom hem 23. Gångtid till station + X-trafiks glesa trafik åt upp typ hela tiden. Men bion var trevlig. Vi var typ bara tre i salongen. Bions toaletter var fräscha. Salongen var sval och skön.
Gareth Evans och "gänget" är tillbaka med en rafflande uppföljare på actionfesten The Raid: Redemption.
Budgeten har gått upp några pinnhål, så det erbjuds både miljöskiften och effekter den här gången. Storyn startar bara timmar efter första filmen. Rama är i stor knipa, med korruptionen i poliskåren hängande över sig tvingas han till en deal, han ska infiltrera maffian och yakuzan. Givetvis leder detta till blod och våld. Massor med blod och våld.
Jag gillade verkligen filmen. Den är smått fantastisk. Mitt sällskap gillade den med, men "den var lite förmycket", enligt hen.
Ett faktiskt ganska störande moment är avsaknaden av skjutvapen. Koreograferna och stuntgänget ville uppenbarligen visa hur bra de är på att göra slagsmål (spoiler: De är VÄLDIGT bra på det), men förfan! ok, jag gillar verkligen de stora fighterna, men förfan! det är helt enkelt störande.
Det bjuds på skruvade karaktärer, obarmhärtigt våld och några riktigt snygga miljöer. Rent filmiskt är detta inget nytt alls, men det är väldigt väl genomfört.
Jag har just sett Batman: The Dark Knight, Christopher Nolans andra profascistiska propagandarulle.
I den möter Batman sin kanske mest ikoniske skurk -- Jokern. Spelad av salig Heith Ledger i dennes kanske mest imponerande roll. Inte för ett ögonblick tänkte jag att det var samma snubbe som spelade huvudrollen i A Knight's Tale, liksom. Helt sjukt välspelad. Den här inkarnationen av karaktären tar fasta på hans anarkistiska ådra och gör honom till den perfekta motparten till den fascistiske våta dröm Batman är.
Fascism, you say? Ja, den här filmen gör ett par poänger. Att vissa människor är mer värda än andra, till exempel. Att man ska sätta hårt mot hårt och aldrig "ge sig" mot "samhällets mörkerkrafter". Att det inte spelar någon roll om skit eskalerar, om folk dör, för civilisationen är bara en tunn fernissa och folket måste tuktas om inte deras inre vildar ska släppas lösa. Man måste vara principfast och aldrig visa sig svag. Inga mjäkiga liberaler ska komma och försöka lösa problemen; här behövs våld i form av en polisstat/batman som vakar över oss alla. Vi kanske hatar honom, men han behövs. Han och hans goda övervakningssamhälle. Ibland måste man nämligen avlyssna flera miljoner människor för att kunna städa upp buset.
Men ja, det här är en jävla bra film. En av de bästa Batmanfilmerna överhuvudtaget. Jokern är en mästerlig kaosagent, den perfekta utmaningen mot de fascistiska kontrollerande strukturerna. En skurk Batman inte förstår, som saknar traditionella motiv och som bryter upp all ordnung och bryter mot alla regler. Anarkism är det farligaste en fascist känner till.
Filmen är dessutom snygg och välskådespelad, effekterna är top fucking notch. Musiken gör sitt jobb.
Ett par saker: Filmen har ett par i mina ögon tveksamma moment rent teknikmässigt. Till exempel att de lyckas göra uppladdningen i nån övergiven skola och att AI-grejset funkar utan serverhallen. Eller att Will visar en massa på Evelyns jäkla ipad -- vad han inte "i molnet"? Men jag köper det, nånstans. Det mesta kändes åtminstone hyfsat vettigt.
Sen fixar nog inte filmen Bechdel. Jag tror bara det fanns två namngivna kvinnor och de var visserligen rätt olika varandra och rätt bra båda två, men jag tror inte de snackade med varandra.
Jag gillade också filmens storytelling, med tidshopp och så.
Jag har fortsatt på Bournetemat och sett Bourne: Supremacy, vars titel jag inte riktigt lyckas knyta till innehållet.
Jag upplever den som en kompetent uppföljare. Treadstone från första filmen är nerlagt, men nån försöker frejma Bourne för ett par mord i Berlin, och så hamnar hans tjej från första filmen i skottlinjen. Förvecklingar, actionscener, folk som man inte trodde att man kunde lita på och som visar sig inte gå att lita på.
Vändningarna i filmen var ganska förutsägbara men inte otillfredsställande. Filmen funkar bra som en kompetent actionrulle.
Skådespeleriet är bra, effekter och actionsekvenser funkar även om jag tycker att det är lite överdrivet många närbilder i actionscener (där jag känner lite så som andra tycks känna i Transformersfilmerna: jag tappar fort kollen på vem som gör vad och vilka som slåss) och så är biljakten mot slutet lite väl lång.
Det är kul att se Karl Urban som lönnmördare.
Filmen fixar inte Bechdel; jag räknade till tre eller kanske fyra kvinnor med talroller och namn. Två av dem talar med varandra, men bara om Jason. Alla konversationer i hela filmen är i princip om Jason, så det är inte så förvånande.
BETYG: 4/5
Krille said:
Jag tänkte se den här under helgen, men livet var emot mig.
Det är en superkraftsfilm med Chris Evans, ni vet han som spelade Captain America sen. Den handlar om människor som råkar ha fått superkrafter. Låter bekant? Jodå, det här är typ More than Human: The Movie utom att det är lite för lite vardagsångest.
Men hursomhelst. Filmen har ett ganska komplext universa, där det finns ett antal kategorier av kraftanvändare, typ "movers" som har telekinesi och "bleeders" som gör illa folk och så. Det verkar inte finnas nåt samlingsnamn för dem, vilket är lite ballt. Folk har experimenterat på de här kraftinnehavarna sedan andra världskriget, och nu finns det ett antal "divisioner" världen över som försöker göra soldater av dem. De har utvecklat ett medel som ska göra folks krafter fläskigare, men hittills har alla dött.
Så... Filmen handlar om en snubbe, vars farsa dödades av Divisionen, och som gömmer sig i Hong Kong. En dag dyker det upp en trettonårig watcher (siare) som vill att han ska hjälpa till att leta rätt på en väska, som även eftersöks av divisionens "sniffers" (som kan läsa av föremål och spåra folk) och av den lokala maffian. Resultatet blir en massa pangpang, snygga jaktscener, telekinetiskt viftande med pistoler, folk som planterar minnen hos varandra eller tar bort dem...
Kort sagt, en härlig actionröra. Miljöerna och filmningen är top notch; kombinationen av att filma på plats i Hong Kong och kompetenta människor bakom kamera och vid klippning funkar finfint. Färg, grynighet, ljussättning... Jag älskar't. Skådespeleriet var väldigt varierande dock; det är väl filmens största problem. Evans kan ju skådespela hyfsat, men Dakota Fanning, Camilla Belle och Ki Xiaolu är väldigt stela och obekväma med många av filmens scener. De skulle nog behövt fler omtagningar och en mer aktiv regissör, kanske? Ingen av dem slog mig som nädvändigtvis dåliga skådisar, och manuset var inte så dåligt att jag inte sett kompetent folk göra bättre med sämre.
Att se Ming-Na Wen i en liten sidoroll var en trevlig överraskning. Det gör ju att vi har två skådisar med koppling till marvels filmuniversa i filmen, och Wen är faktiskt väldigt, väldigt duktig. Hon lyfte de scener hon var med i.
Effekterna är helt OK; under marvelfilmer men över åtminstone de flesta tv-serier.
Jag skulle vilja se mer från det här universat. En tv-serie skulle sitta finfint. Dessutom skulle det passa skitbra som rollspel.
Den här filmen har överlag fått rätt dåligt betyg, och den förtjänar verkligen mer. Det blir en fyra från mig pga det ibland stela skådespeleriet, men jag rekommenderar den varmt och den höll mig underhållen från början till slut. Högt tempo, okej manus, snygga effekter.
BETYG: 4/5
krank said:
Okej, slutet var inte jättehett. Men det kan jag leva med.
Bambu fighten med regnbågsskimrande telikinesis mot Neil Jackson är riktigt cool, helnings kraften är faktiskt cool och boken som används för att förutse framtiden också. Det är en massa snobart till rollspel i den här filmen helt enkelt.
Hmm... har helt missat den. När jag läste "Push" så tänkte jag på en helt annan film... som antagligen inte heter push... men som har lite sådana där krafter i sig. Minns inte riktigt vilken den var... är en eller två tonåringar som kommer på han/dom har krafter.
Den första filmen i den här serien kom 2011 och den utsågs av diverse självutnämnda filmkritiker för att vara den sämsta filmen som kom det året. Jag tycke de var lite för taskiga mot den, för även om det inte var en speciellt bra film så var den inte gräsligt dålig. Med det sagt så är den här filmen sämre. När den första filmen ”räddades” av små kreativa stunder så känns hela den här filmen otroligt artificiell, och som den var skapad bara för att de förmodligen redan hade alla skådespelare kontrakterade. [/FONT] [FONT=Times New Roman, serif]Filmen har fyra manusförfattare krediterade i eftertexterna, vilket definitivt är för många för den här typen av simpla historier., och allvarligt talat tror jag det är här det största problemet med filmen ligger. Manuset är gräsligt rörligt och ofokuserat , Det känns som om sony var så orolig att den här filmen skulle floppa att de inte vågade ta några risker alls. Och som alltid när en studio skall försöka avgöra vad barn vill ha så blir det högljutt, och stelt.
Smurfarna är ju inte direkt kände för att vara bra ur ett genus perspektiv (hej de har till och med en negativ troop döpt efter sig ”[/FONT][FONT=Times New Roman, serif]The Smurfette Principle”[/FONT][FONT=Times New Roman, serif]) men överraskande nog så känns det som om den här filmen har försökt att vara bättre än så. För i den här filmen finns det TVÅ kvinnliga smurfar, ( eller en är en [/FONT][FONT=Times New Roman, serif]Naughties men jag tycker det räknas ändå), och inte bara det, de två kvinnliga smurfarna är filmens mest välutvecklade karaktärer. Och allvarligt talat om filmen saktade ner lite och fokuserade på dem istället för smurf-puns och kattplågeri så skulle det har faktiskt kunnat bli en bra film. För Smurfsettes tvivel på sig själv och hur hon och Vicki (den andra kvinnliga smurfen) finner varandra, skulle faktiskt i en bättre film bli något riktigt fint, Allt som hade krävt var om filmen vågade sakta ner i fem minuter och sluta slänga saker som låter i tittarens ansikte hela jävla tiden.
Filmen tre mänskliga karaktärer är fullständigt meningslösa, de försöker spegla Smurfettes dilemma i [/FONT][FONT=Times New Roman, serif]Neil Patrick Harris, men det fungerar inge bra. Filmen hade varit bättre om de inte var med.
Veckans Ricci recension: Ricci gör en väldigt avskalad tolkning av en roll som i det flesta fall skulle göras mycket mer energirikt. Efter att kommit över min överraskning så måste jag säga att jag tycker det hela fungerade förvånansvärt bra. Eller det skulle gjort det om filmen inte var så jävla högljudd helat tiden. Nu så måste jag tyvärr medge att Ricci försvinner i allt ljud. [/FONT]
Sag Captain America: The Winter Soldier igarkvall. Men eftersom alla i Irland ar sa javla paranoida att det kravs femton bevis pa identitet (inklusive retainalscan och ryggmargsprov for komplett DNA-sekvensiering) sa har jag inget internet i min lagenhet an. Men skitsamma.
Filmen kandes av nagon anledning sjukt seg forsta tredjedelen, men jag kan inte komma ihag varfor for resten av filmen var riktigt najs. Bra med tempo, men samtidigt hinns det med att fa folja en stor mangd olika karaktarer. Trots detta ar det en rejal Bechdel-fejl vilket kanns valdigt onodigt givet antalet personer med dialog.
Om jag ska klaga pa nagot sa ar det val att det ar lite mycket bumbibjorn over Kaptenen emellanat och att den basta filmskurk jag sett pa lange (AI:n) bara far vara med en kort stund (fast egentligen ar det bra for det ger rejal tyngd at Hydra att den sa tveklost later sig bombas for att bli av Kaptenen).
4/5
Kärlekscraft said:
Bumbibjörn? Menar du att Kapten Amerika är alldeles för lugn & snäll mellan våldssekvenserna?
Fast jag är väldigt sugen på att höja till en femma. För tydligen kunde jag tänka mig att se om den ganska kort efter: Jag sålde in filmen till en kompis och såg om den igår. Fortfarande bra.
Den får nog fortsätta vara en fyra dock, tills vidare.
Björn den gode said:
Jättebra film! Vet inte varför jag inte har berättat för dig om den, för ja det kändes väldigt mycket som filmversionen av >Human.
Jag har sett Limitless (2011). Det är en film där Bradley Cooper får tag på knark som han blir sjukt smart av. Det finns såklart massor av fördelar, som pengar, makt, osv. men också massor av nackdelar som konspirationen som börjar förfölja honom, de fysiska sidoeffekterna av iq-knarket och att hans flickvän tycker att han blivit personlighetsförändrad... nu är goda råd dyra.
Men efter som han har blivit skitsmart av iq-knarket så kan han lösa alla sina problem.
Jag gillar att effekterna av iq-knarket påminner väldigt mycket om hur mina vänner om har ADHD säger att deras medicin påverkar dem.
Jag gillar också hur smartheten och de dåliga sidoeffekterna se ut på bild.
sen finns det massor av mer spoileraktiga grejer som jag gillar lite mindre.
3 av 5
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.
