Detta är WRNU's filmklubb. Den är ganska prestigelös och du får gärna vara med.
Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.
Själv kommer jag att iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill:
1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.
(Mina egna betyg tenderar att flockas kring "4/5", det beror på att jag främst ser till att de film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).
Kort uppdatering:
Eftersom filmen Around the Block inte går att få tag i (har ej släppts på DVD än).
så kommer jag den här veckan att se den sista av alla Riccifilmer jag kan få tag i "Lizzie Borden Took an Ax"
Så jag kommer efter det efter den här veckan avsluta mitt projekt som har hållit på i över ett års tid.
Lukas said:
Sedan är jag lite irriterad på att jag inte kan kolla upp mina första recensioner, vilket gör att jag kommer ha svårt att göra en riktig sammanfattning.
Jag hade inte förstått vid forumflytten hur lång tid det skulle ta att få tillgång till det gamla inläggen.
Jag lät mig övertalas att se Real Steel, en film jag varit och nosat på flera gånger men som jag hade en rätt stor mängd skepsis mot.
Jag är hemskt glad att jag gav den en chans.
Okej, filmen i korthet: Oansvarig boxarfarsa som plötsligt tvingas ta hand om en elvaårig son som hav övergivit vid födseln. Han behöver dock bara ta han om honom över sommaren. See where this is going? Yes, det är inte det mest oförutsägbara manuset, och storyn har gjorts tusen gånger förr. Klart filmen handlar om att han ska bli en bättre pappa och en bättre människa, och givetvis används sporten som metafor. Dessutom bakar vi in lite härlig "underdog"-tematik i det hela.
Åh, och så sköts boxningen av robotar.
Så... Effekterna är så snygga att jag satt och gapade vissa stunder. Robotarna är helt sjukt snygga, och varje robot har sin egen grafiska stil och profil. Skådespeleriet är top fucking notch, även från ungen. Att Jackman kan skådespela vet vi ju redan. Jag hatar sport men jag blev riktigt engagerad i den här filmen. Jävligt bra dramaturgi med andra ord. Men okej, återanvänd bra dramaturgi, men inte mindre bra för det. Jag skrattade, jag var nära att hejja på, jag grät en skvätt, jag skrek mot skärmen...
Saker filmen inte gör så bra:
Bechdel är bara att glömma. Den här sortens sportfilm är manlighetens högborg och det är klart att den här handlade om en pappa och en son och deras manligt kodade robot. Det fanns ett par tjejer med, men mest som bakgrund och motivation och så. Jag skulle så jävla gärna vilja se en gender swapped-version av den här filmen. Men det skulle jag vilja göra med i princip alla filmer.
Jag hade gärna sett...
...någon form av mer snack kring antydningarna om att Atom var självmedveten. Visst, snyggt med små hintar, men jag gillar ju AI's och sånt. Jag satt dessutom och väntade på att det skulle avslöjas att den japanske designern hade skapat Atom, eller nåt i den stilen.
Sen fanns det en del... tendenser till stereotypiserande kring både rednecks och "utlänningar", med skurkar som är typ... ryssar(?) och japaner...
Men det där tänker jag se som petitesser i det här fallet. Filmen är sjukt bra och jag är väldigt imponerad.
Det här är en film jag sett många gånger, men det som slår mig varje gång jag börjar titta på den är hur bra jag faktiskt tycker att den är. Jag får hela tiden för mig att det är ren nostalgi eller nått, men nej. Det är mer än så.
Det jag gillar absolut bäst tror jag nog är manuset. Det är en fenomenal blandning av coola one liners, ostiga one liners, skämt, allvar, parodi och kreativitet.
Men vad vore ett skönt manus utan sköna karaktärer? Vad jag tycker är fascinerande är att de olika karaktärerna är förvånansvärt mångbottnade, även fast det inte är särskilt tydligt eller uppenbart alla gånger. Sen tycker jag att det är jäkligt härligt att Jack Burton faktiskt får vara ett svin rakt igenom filmen utan att någon egentligen gillar honom. Annars känns det som att svinigheten ofta försvinner halvvägs genom filmen, eller att man ges någon anledning till att ändå känna sympati för svinet. Inte här.
Ta Jack Burton. Förutom att han är en rätt krallig kille så ges man ett ganska tydligt intryck av att han har varit i ett eller annat bråk och att han vet att han kan ta vara på sig själv. Det känns framförallt uppenbart när Eddie drar fram en skitstor kniv i början och Jack tar det hela rätt kallt. Men det verkar mest handla om fyllebråk och barslagsmål, för det är samtidigt lika uppenbart senare i filmen att ha inte är van att hantera skjutvapen (han missar säkringen och är inte alltid så jättebra skytt) eller van att slåss mot riktiga mördare. Han är modig, men inte direkt dödsföraktande, vilket inte heller är en skiljedragning som dyker upp så ofta.
Regi känns riktigt bra. Det här hade lätt kunnat bli pannkaka av alltihopa, men ärligt talat tycker jag tajmning och samverkan är klockren och det är antagligen det här som får hela filmen att flyta.
Musiken är passande och ösig.
Storyn är egentligen ganska komplex, men får ett minimum av utrymme vilket känns helt rätt för filmen. Det är ösig action hela vägen, men tack vare storyn som mest bara finns någonstans i bakgrunden känns den inte riktigt lika dum som man annars tycker att den borde göra.
Jag har sett Stephen Chows Journey to the West: Conquering the Demons / Xi you xiang mo pian (2013)
Filmen handlar lite missvisande inte om själva resan västerut, utan är nån slags variant på historien dom föregår resandet.
Xuan Zang är en munk/demonjägare som i stället för att döda demoner vill väcka deras goda sida till liv, men han är ganska dålig på det efter som han inte har nått till sin insikt om yrket ännu. Han blir tvungen att söka upp den plats där den starkaste av alla demoner, Kung Markatta, hålls fången för att lära sig hur en särdeles besvärlig gris-demon ska besegras. Samtidigt har en annan demonjägare, som förvandlar demoner till gulliga mjukisdjur (typ), kärat ner sig i Xuan Zang och följer efter honom överallt.
Jag blev lite besviken efter som om jag torde att filmen skulle handla om resan västerut, efter som det bara är en historia jag är vagt bekant med och ar stött på i bearbetningar och alternativa versioner. Jag får helt enkelt leta upp nån annan filmatisering, vilket inte verkar vara fasligt svårt.
Filmen är full med tramsig lyteskomik, kinesisk humor jag inte riktigt fattar och sköna kung fu-slagsmål, alltså exakt vad jag förväntar mig av Stephen Chow. Möjligtvis hade det inte gjort mig något om filmen hade haft en lite bättre balans mellan allvar och humor (typ som i Chows hittills bästa film, Kung Fu Hustle). Jag tycker överlag att det är en schyst film och kan rekommendera den om du är sugen på lite tramsbyxe-kung fu, typ som Evil Kult och Shaolin Soccer fast nytt.
Jag tycker att filmen har gjort sig förtjänt av betyget 4 av 5.
Ymir said:
Noteworthy så innehåller filmen ett praktexempel på 'Nirvana God Mode', vilket börjat bli en anmärkningsvärd trope i kinesisk film.
Igår såg jag The Bourne Supremacy, och idag såg jag The Bourne Ultimatum.
Premissen fortsätter från The Bourne Identity: Jason Bourne (Matt Damon) vet fortfarande inte vem han är, men lever hyfsat lyckligt på Goa i Indien tillsammans med Marie Kreutz (Franka Potente), tills den ryske lönnmördaren Kirill (Karl Urban) har ihjäl henne i ett försök att komma åt honom. Så Bourne ger sig av för att spåra upp vem som gjorde det och dessutom hitta mer om vem han är, vilket för honom på kollissionskurs med hans gamle chef Ward Abbott (Brian Cox), den gamle logistikhanteraren Nicky Parsons (Julia Stiles) och den nya CIA-underchefen Pamela Landy (Joan Allen).
En uppgörelse senare kommer vi in i nästa film, där Bourne fortfarande jagas av CIA. Efter att ha flytt Moskva så får han upp ögonen för Simon Ross (Paddy Considine), en reporter på The Guardian som skriver om Bourne. Ross får sina uppgifter från någon som läcker, och NSA snappar upp detta genom sitt program Echelon, vilket återigen för in Pam Landy, plus hennes kollega Noah Vosen (David Strathairn) och deras boss Ezra Kramer (Scott Glenn). Så när Bourne försöker få kontakt med Ross för att få reda på vad denne vet så slår CIA till för att stoppa läckan, och sen bryter helvetet lös.
---
Till att börja med så tycker jag inte om shakycam, vilket båda de här filmerna lider av. Fajterna är onödigt långa, och likaså biljakterna. Snygga är de dock (bortsett från shakycam), men de blir så långa att jag sträcker mig efter fjärrkontrollen för att snabba på skiten, och då är de för långa. Ultimatum var lite bättre än Supremacy på den punkten.
Temat i dem utforskar två aspekter av problemet med en hemlig underrättelsetjänst. Å ena sidan finns risken att folk passar på att använda den enorma makten som det innebär för att berika sig själva. Å andra sidan finns risken att nationalistisk nit tillsammans med enorm makt går för långt, och underrättelsetjänsten tar på sig rollen som domare, jury och bödel till och med mot det egna folket.
I båda fallen så spelar Pamela Landy en viktig roll som den som försöker reglera båda dessa faror och ha en underrättelsetjänst som är någorlunda moraliskt och lagligt riktig. Men hon kämpar mot två monster – girighet och nationalistisk nit, och i båda fall desperationen som uppstår när de som har gått för långt inser att de är kokta. Men samtidigt så är systemet så kompakt att det krävs en oförutsedd faktor som bryter genom väggen för att översynen över huvud taget ska fungera och personer som Pamela Landy ska kunna göra sin roll.
Om Bourne-filmerna har något djupare budskap så är det detta: underrättelsetjänster är idag så kompakt skyddade och så revirpissande idag att det inte finns någon insyn alls, oavsett vilka skyddsmekanismer och insynsmekanismer som har byggts upp i övrigt. Och frågan är om insynsmekanismen ens vill fungera i dagens läge: "varför visste ni inte, varför frågade ni inte, varför gjorde ni inte något åt det" blir så obekväma frågor att ställa att man hellre låter plausible deniability bli ytterligare en tegelsten i muren kring underrättelsetjänsten.
Om insynen kräver en slumpartad joker för att fungera så är det något som är gravt och allvarligt fel med underrättelsetjänster som begrepp. Då får man nästan hoppas att det kommer en Jason Bourne eller en Deep Throat eller en Edward Snowden och river ner hela skiten så att man kan börja om från början.
Jag har inte sett någon ny Bourne den här veckan, av olika orsaker. Jag hade att välja på att se en Bourne eller avsluta mitt stora Batmantittande.
Så jag ser nog två Bourne kommande vecka, och dessutom ser det ut som att jag ser Transformers 4...
men; jag har nu precis nyss kollat klart på Batman: The Dark Knight Rises -- den tredje och avslutande delen av Christopher Nolans fascistepos.
I den här filmen har det såklart blivit ännu värre. Första filmens organiserade brottslighet kunde man ju ändå någonstans hantera. I andra filmen fick vi se fascismens skräck inför relativism och anarkism i och med Jokerns amoraliske terrorist. Men nu kommer vi till det fascisten tycker mest illa om i hela världen: Socialismen.
Plotten i huvuddrag är att Batman ju ordnade till allting i slutet av andra filmen och nu har Gotham blivit en helt vanlig, idyllisk stad där de rika är rika och de fattiga är fattiga. Uteliggare och så får man liksom räkna med, framför allt när Bruce Wayne är för upptagen med att tycka synd om sig själv för att komma ihåg att välvilligt skänka pengar till hemmen för föräldralösa och annat. Plötsligt kommer en ond socialist, som givetvis är en genomrutten skurk, och spöar Batman och inför ett jätteorättvist samhälle där vanligt folk (=överklass och övre medelklass) blir av med sina fina bostäder och där den goda, fina poliskåren sätts ur spel. Som tur är finns några klarsynta och hjältemodiga fascister, och en och annan ur arbetarklassen som inser att det ligger i deras intresse att ta rikingarna och polisens sida mot de slemma socialisterna.
Alltså, nu ska ingen tro att jag tycker att det här är en dålig film bara för att den är jättefascistoid. Jag tycker såklart att det är fruktansvärt, på flera plan, att en såhär ändå ganska öppet politiskt vedervärdig film får spridas -- det är liksom en helt oreflekterat vidrig världsbild som kablas ut. Så snart man tar ett steg bort från fiktionen så syns det extremt tydligt. "Jamen Bane är ju ingen socialist, han är ju en skurk" tappar lite schwung som argument när man ser att Bane är liksom den bild fascister och för all del en del andra politiska inriktningar som för förbli onämnda har av socialismen. Helt oironiskt. Och det är klart att Bane är en skurk; han är ju skriven som en sådan, och fascister och de där andra ser ju socialister som just skurkar.
Men... Jag är fullt kapabel att uppskatta kultur med budskap jag avskyr. Alla filmer jag ser måste inte ligga i linje med mina egna politiska åsikter. Och det är knappast bara jag som sett fascismen här; den är så övertydlig att den är svår att missa. Så som propagandarulle är den ju inte helt superlyckad ur det perspektivet liksom. Det finns betydligt smartare och mer subtila fascistfilmer.
The Dark Knight Rises bjuder på fantastiska effekter, högoktanig och storskalig action, känslomässiga scener, gott skådespeleri. Jag gillar Bane, jag gillar Catwoman (även om hon såklart inte är någon Michelle Pfeiffer), jag gillar Gordon, jag gillar Robin.
Det finns en del plotthål, men de kan jag ha överseende med. Och den fixar inte bechdel.
Men den är ändå förbannat bra.
BETYG: 4/5 (nära femma)
krank said:
Det är för övrigt också lite snyggt hur filmen dels upprepar föregående filmers syn på civilisationen som en tunn fernissa (och att folk därmed behöver hållas i schack) och dels lyckas bygga in en rejäl misstänksamhet mot framtida rena energikällor...
Just Bane tillämpar ju fascistiska lösningar på alla samhällsproblem: glöm inte heller att han tänkte kabomma vartenda människa[12 miljoner] inklusive sig själv, sina hantlangare och den goda arbetarklassen för att göra ett "statement" - så jag vet inte..
Återigen kommer du med motivationer från inuti filmen. Ja, Bane är skurk, det är så fascister tycker att socialister är. Sedan håller jag inte med om att det skulle finnas någon speciellt klar koppling mellan fascistisk ideologi och att vilka spränga en stad med sig själv i. Allt förtryck är inte "fascism".
Den socialistiska/kommunistiska rörelsen har sedan "starten" i början av 1900-talet präglats av röd fascism och auktorism. De med fel klassbakgrund ska ha nackskott, detta inkluderar också grossistägare och bokhandlare som klumpas samman med de Rothschild-liknande storkapitalisterna med cylinderhatt. Vilket Bane är ett väldigt bra exempel på, motivationerna är inte alls bara inuti filmen.
Filmen handlar i korthet om Rama som försöker infiltrera en indonesisk maffiafamilj, och jag gissar att man i indonesien har rätt hårda straff på skjutvapens-innehav, för folk glider runt och slår på varandra med allt som inte är en pistol. Detta inkluderar snubben med en machetta (används en gång), den döva tjejen med två hammare (används kreativt och genom ett helt tåg), snubben med aluminium-basebollträet (används kreativt och på en gata).
Filmen har hög hastighet och fajterna är kreativa, men storyn är förvirrande och går åt lite olika håll, upp och ner.
Jag säger, 3/5, gillar man martial arts så är den värd att se.
Då är det slut för jag har sett den SISTA av de släppta Riccifilmerna: Lizzie Borden Took an Ax (2014,Nick Gormez).
Om ni kan er historia om kända mord så har ni hört talas om Lizzie Borden, en ung kvinna som 1892 misstänks ha dödat sin styvmor och styvfar. Även om Lizzie aldrig blev dömd så verkar allmänheten bara ha accepterat att hon gjorde det.
Och det är vad den här filmen utgår ifrån,
LIzzie Spelas är skickligt spelad av Christina Ricci som en fullständig psykopat,
hon ler med ett falsk leende och när hon sörjer så känns det falskt.
Filmen handlar till större delen om utredningen efter mordet, och sorgligt nog ligger fokuset på det tekniska runt mordet istället för karaktärerna.
De upprepar att antal gånger att fadern dog av exakt 11 slag med en yxa, men det pratar aldrig om varifrån hatet som ledde till ett så makabert mord kom ifrån.
Och just i det här fallet känns det tekniska som helt fel väg att gå, för mordet isig är väldigt känd för att det helt saknades fysiska bevis, och det är samma sak i filmen med. Vi hör samma svaga argument om och om igen. och det hela leder ingenstans.
Veckans Ricci recension: Det här kändes som en passande film att avsluta mitt projekt med.
För det här är filmen när jag äntligen får se Ricci spela en psykopatisk mördare, vilket är något jag vilat sedan hon spelade Wednesday addams (The Addams Family 1991) i början av sin karriär.
och hon gör det bra, riktigt bra, hennes minspel är så creepy på helt rätt nivåer.
så även om jag inte riktigt gillade filmen, så tänker jag rekommendera den, för alla Ricci fantaster.
Krille said:
En minst sagt episk resa genom alla dessa Ricci-filmer. Det har varit kul att följa dem, och det har alltid varit lite antiklimaktiskt på det roliga sättet att följa alla småroller – nästan statistroller – som Christina Ricci har haft genom tiden.
jag håller med, ett fantastiskt projekt har det varit! Särskilt som jag alltid varit lite smygkär i Ricci sådär, men också för att hon bara är såpass känd att rollerna hon får verkligen är helt random. Jag är extremt sugen på att göra ett liknande projekt, får se om det blir av.
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.
