På grund av
rymdfilmstipstråden så tittade jag på
Frank Herbert's Dune.
Paul (
Alec Newman) är den bortskämde sonen till hertig Leto Atreides (
William Hurt, som lustigt nog är affischnamnet även om han är en biroll) och dennes konkubin lady Jessica (
Saskia Reeves). Sedan urminnes tider har de legat i konflikt med baron Vladimir Harkonnen (
Ian McNeice) och dennes brorsöner Feyd (
Matt Keeslar) och Rabban (
László Kish). Men Harkonnens har hjälp av padishah-kejsaren Shaddam Corrion IV (
Giancarlo Giannini), så när Atreides förlänas Arrakis, ökenplaneten och den enda planeten där den sinnesförändrande och livsförlängande kryddan melange finns, själva nyckeln till navigatörsgillets förmåga att vika rymden och Bene Gesserits telepatiska och siande förmågor och den mest värdefulla varan i universum, så är det förstås en fälla.
Men första steget för att undvika en fälla är att veta att den finns.
---
Filmen är egentligen en miniserie i tre delar, och den version jag har tittat på är Special Edition Director's Cut på nästan fem timmar. De tre delarna handlar om tre faser i Paul Atreides liv – den första som son till en adelsman och fejderna i det kejserliga hovet och det feodala livet; den andra om hur Paul blir fremen och tar till sig deras kultur och finner en plats i deras samhälle; och den tredje om Pauls uppstigande som profet.
Filmen följer boken hyfsat väl, med tillägg snarare än förändringar. En del har försvunnit, mestadels smådetaljer, och det mesta som har lagts till är för att fördjupa. Men framförallt funkar den som film relativt självständigt – man behöver inte vara Dune-fantast för att hänga med i filmen, utan den står bra på egna ben.
Om den har någon nackdel så är det effekterna. Redan då (år 2000) var specialeffekterna inte särskilt bra utan till och med nästan dataspelsaktiga. Det gäller fortfarande, speciellt för de stora scenerna. Det är viss skillnad på flygande specialeffekts-farkoster och stående kulisser på marken, saker och i synnerhet sandmaskar har rätt kass och förenklad interaktion med marken (dvs, det syns att det är lågbudget-CGI), digitala kulisser ser lågbudget ut et cetera. Scenografin är bättre, för även om man inte är i en riktig öken så är det gott om riktig sand. Däremot är bakgrunden utskriven på gigantiska dukar som är uppspänd och ljussatt, och man ser skarvarna. I många fall är dukarna så vackra att man inte bryr sig, men exempelvis är utsikten från det kejserliga palatset på Kaitain tydligt handmålad, och inte bra.
Fotot är dock närmast teateraktigt, och jag menar det på det bra sättet! Det är långa tagningar och man använder ljussättningen fantastiskt! Där andra skulle illustrera en mardröm med massiv CGI eller specialeffekter så använder cinematografen
Vittorio Storaro ljuset för att tona in och tona ut personer in och ut ur drömmen. Så ingen CGI behövs, utan det är först en armé fremener, sedan Paul Atreides och sedan en road Feyd-Rautha som tittar på en drömmande baron Harkonnen, alltihop skapat med enbart ljuset!
Skådespelandet varierar hejdlöst. Affischnamnet William Hurt verkar inte veta vad han gör där, utan han är mest förvirrad och blek. Alec Newman är bara arg och spottar. Saskia Reeves och Julie Cox (som spelar prinsessan Irulan Corrino) är helt fantastiska i sina roller, och jag stordiggar Zuzana Geislerovás roll som moder Gaius Helen Mohiam!
Det är knappt så att Dune klarar Bechdel, och det trots att det finns fantastiska kvinnoroller i filmen. Problemet är nämligen att världen som skildras är väldigt mycket ett patriarkat, och det framhävs direkt. "Det är synd att hon är kvinna" säger greve Fenring (
Miroslav Táborský) om Irulan, "för hon är värdig att vara din son". Det sagt så har kvinnorollerna rejält med agens, och med undantag av Paul och baron Harkonnen så är det männen som är passiva, så man ska inte hänga upp sig på Bechdel helt.
Jag måste särskilt lyfta fram musiken. Graeme Revell är lite av en favorit som jag upptäckte redan i The Crow, och jag har en liten samling av hans soundtrack. Han är en förvånansvärt variabel kompositör och väldigt produktiv. Han är också väldigt jämn och gör sällan dåliga soundtrack, men det här är ett av hans bästa!