Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2015 v4

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v.4. Den är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Själv kommer jag att iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina egna betyg tenderar att flockas kring "4/5", det beror på att jag främst ser till att de film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om jag missat någon, säg till! Eller kryssa in er själva.

 

[Voldstagg13]

Witching & Bitching (Las brujas de Zugarramurdi, 2013)med Hugo Silva, Carolina Bang, Carmen Maura m.fl. är en absurd spansk komedi med äckelskräcktema. Det börjar med ett rån och rullar vidare med kannibalistiska häxor...man skulle kunna tänka sig att manusmakaren/-arna sett Braindead och From Dusk Till Dawn några gånger, befriande ändå att inte ha sett en till amerikansk parodikomedi. Fast actionmomenten kunde ha tonats ned och slutrushen blir för lång, så funkar den bra och tilltalar slapstick-ådran.
Det finns scener närmare 4, men jag tror jag nöjer mig med 3/5...nu har jag så kass humor att jag satt och flinade större delen av filmen.

 

[Voldstagg13]

Nu blev det en ny rulle i "Dokumentär/reality/skräck"-facket: 'Episode 50' (2011 el. 12).
En liten inledning där TV-teamet med spökjägarinriktning avslöjar en hemsökning som problem med huset självt, sedan kommer fortsättningen med avsnitt 50 av programserien, det som aldrig visades. Allt är inte 'dokufilmat', lite handling blir vid sidan av, men det mesta som ska ge skräckstämning är handkamera eller monterad i ett rum/korridor.
Det är lite rollspelsäventyr på ett sätt: de inblandade sätts i ett sammanhang, fakta kommer lite eftersom/regler etableras och handlingen drivs framåt så alla agerar efter personligheter och färdigheter. Det fungerar bra och stämningen är ok, det är bara den riktiga nerven som saknas.
Och jag har tröttnat på 'skuggor som går/springer förbi bakom ryggen på personen i förgrunden', det har gjorts förut och tillför inget.
Rätt bra grund men utan originalitet/skräcknerv: 3/5.

 

[Voldstagg13]

Mera humor i skräck/komedigenren: 'I sell the dead' (2009) med Dominic Monaghan, Larry Fessenden, Ron Perlman m.fl.
Gravplundring, odöda och rivalitet i ett ospecifierat sent 1700/tidigt 1800-tal. Det inleder med en giljotinering och fortsätter i dödscellen, som övergår i vad som hänt innan. Lite Shaun of the dead och snudd på makaber Åsa-Nisse slapstick/fars, utan att lyfta riktigt.
Det är en ok lågbudgetfilm, och det måste inte vara högt tempo och action, men timingen är inte klockren fast skådisarna gör sitt jobb.
Trevligt är kanske inte vad man vill att det ska vara, men det är det iallafall: 3/5.

 

[Krille]

I avdelningen Krille Kollar Klassiska Krigsfilmer har jag sett The Enemy Below.

Kapten Murrell (Robert Mitchum), före detta sjöofficer i handelsflottan, har fått befäl över jagaren USS Haynes och kajkar runt i sydatlanten, när denne får kontakt med en nazitysk ubåt. Jagaren sätter efter ubåten och en dödlig katt-och-råtta-lek tar vid. Till en början äger kapten Murrell sin motståndare, men ganska snart skärper sig ubåtskaptenen von Stolberg (Curt Jürgens), och de båda fartygscheferna vinner varandras respekt.

Det är en välproducerad film, med ett helt krigsskepp till regissörens förfogande som hivar riktiga sjunkbomber och dessutom hyfsat övertygande modellarbete när man börjar spränga skeppen i bitar.

Det mindre övertygande är den tyska ubåten, vars insida ser mer ut som en studio-set avsedd att se ut som en tysk ubåt (med en liten skylt, "Führer befehl, wir folgen" på ett rör som man kan slå huvudet i och uttrycka missnöje med Nazitysklands politik) än som en tysk ubåt. Jag vet inte om det beror på praktiska skäl för att kunna flytta kameran, eller om det beror på taskig research. Ubåtens utsida och modellarbetet är mycket bättre än insidan.

Vad jag har problem med är skådespelandet: det är klichéigt och träigt, och vare sig Robert Mitchum eller Curt Jürgens spelar egentligen något annat än Robert Mitchum och Curt Jürgens. De kör de vanliga scenerna i en krigsfilm, sympatiscenen för den sårade, uppsträckningen av den nervösa besättningen, kartplottarscenen, den filosofiska scenen, förbrödringen med dem på andra sidan etc, men de gör dem på rutin. Det roligaste karaktären är ubåtens kvot-ärkenazist, Kunz (Arthur La Ral), som börjar som die hard-nazi, men sedan är den som först föreslår att man ger upp.

Det sagt så är filmen faktiskt rätt spännande, så den får duga.

 

[Voldstagg13]

Filmer baserade på eller om dataspel är sällan lyckade. 'Gamer' (2009), med Gerard Butler, Michael C. Hall m.fl., är en splittrad historia.
Ultravåld i FPS-läge med människor styrda som i ett dataspel, det predikas hur fel det är med förslavandet och utnyttjandet av människor i underhållningssyfte samtidigt som hela filmen skriker Häftigt koreograferade actionscener och Porrigt exponerande.
Jag moraliserar inte över dubbeltydigheten eller underhållningsvärdet, men jag blir lätt trött på att förväntas tycka visst dödande är häftigt. Och om huvudpersonen har fru och barn ska jag automatiskt tycka att han är sympatisk? Nåja, 3/5 för att den har vissa kvaliteter.

 

[Jocke]

Jag har sett miniserien Den Fjärde Mannen (2014-2015) i ett svep. Det är typ S2 av förra årets En Pilgrims Död, men GW's snutar Bäckström, Jarnebring och Lars Martin Johansson har ju vart med i film och teve på olika sett sen åttiotalet.


Av någon anledning har Lars Martin Johansson blivit Säpochef i nutiden, av nån annan anledning börjar han undersöka svenskarna som var inblandade i ambasaddramat -75.
Samtidigt 1987 undersöker Jarnebring och Eriksson ett mord, under Bäckströms ledning.
Samtidigt 1975 röker en snygg tjej vid en brygga och ser lite tärd ut.
Kan de här sakerna vara sammankopplade? Så klart att de kan!

Det finns mycket dåligt, och lite bra att säga om den här miniserien.
Det bästa är att de har minimerat scener när poliser i seriens 80 tal är med i seriens nutid, vilket fuktade superdåligt i Pilgrim efter som de inte tex sminkade folk yngre/äldre. Nu är det bara Helena af Sandberg som är lika gammal och har samma frissa i 30 år.
Slutet är ganska bra, också.

Allt annat är i en varierande skala från småtrist till halvuselt. Det i särklass sämsta är castingen; att vi ska tro på att Ida Engvoll är 17 (hon är 30-ish), att Johannes Brost får dumma runt i den här säsongen också. Sen har ganska mycket av serien en åsa-nisse ande: den superfåniga killen om jobbar med Bäcktröm, Bäcktröms frisyr, den helt bisarra sol-och-vårarklädda rättsläkaren, den charlie-hebdo-subtila parodin på en läderbög, att Jonas Karlsson dyker upp och röker sadistiskt i 10 sekunder och så vidare.

Inte ens Shima Niavarani (som ju är en övermänniska) kan rädda den här sörjan - hon har nämligen inga repliker. Detta trotts att hon är en av de fyra utredarna. Hon har inte heller nån bakgrund, utan presenteras som "du har goda vitsord" efter att de andra utredarna fått varsin ingående beskrivning. Hon är Winston i Ghostbusters 2, helt enkelt.

Men vadfan, grundmaterialet är ju en stabil deckare, så det går inte att falla oändligt långt. I de stunder Den Fjärde Mannen är som bäst är den en gaska bra blandning av högt spel och mänskliga tillkortakommanden. Synd att det bara är tjugo minuter av de två timmar och tjugofyra minuter serien är.
Två av Fem!

 

[Jocke]

Jag har lite senare än alla andra sett Gone Gril (2014).
Det är en modern Thriller som har mycket gemensamt med Hitchcock rullar som Vertigo och Marnie.

Ben Affleck äger en bar och är gift med Rosamund Pike.
Pike försvinner på deras bröllopsdag och samtidigt som polisen utreder försvinnandet så nystas ett fem år långt förhållande upp.
Inget är riktigt som det verkar och mysterierna hopar sig. Filmen är extremt välberättad och varje beat sitter på precis rätt plats.
Det är snyggt, välspelat, smart och bitvis ganska hemskt. Vad vi gör oss till för våra respektive, liksom.
Särskilt imponerad är jag av Carrie Coon som spelar Afflecks tvillingsyster.
Satan vad bra den här filmen är.

Fem av Fem

På rak arm har jag svårt att bedöma om den här eller Interstellar är förra årets bästa film.

 

[krank]

Jag har sett Deep Impact, även känd som "Armageddons tråkiga storebrorsa".

1998 var ett märkligt år på många sätt. Till exempel var det väl kring där jag klippte synthlugg och hade som mest svart kajal under ögonen. Ett annat exempel är att populärkulturens fokus vid undergångar och katastrofer började varva upp inför 2000.

År 1998 kom två filmer som var lite lika varandra om man bara lyssnade på pitchen: "Asteroid/komet på väg mot jorden... ett gäng modiga ska ut och spränga den..." Armageddon var den ena, Deep Impact var den andra. Armageddon var en fräsig Michael Bay-actionrulle med Peter Stormare som wacky ryss, Bruce Willis som chef för ett rag-tag-team av manliga oljeborrare som skulle ut i rymden, och Steve Buscemi som juckade mot ett atomvapen.

Deep Impact är mer av ett drama; fokus ligger på den "mänskliga faktorn", på relationerna mellan olika människor som upplever den ankommande katastrofen från olika perspektiv. Den är mer realistisk i sin vetenskap också.

När de kom så gillade jag Armageddon mest, men det fick man inte riktigt säga. Det var lite tabu. Man skulle tycka att Armageddon var det aktivt sämsta som någonsin fått biopremiär och att Deep Impact visserligen kanske var lite tråkig, men att den åtminstone inte var någon Armageddon...


Nå, numera så skäms jag inte över att jag gillar dumma Michael Bay-actionrullar, så jag säger det stolt: Jag gillar fortfarande Armageddon mer!

OK, nog om det... Om Deep Impact då: Den inleds med att den inkommande kometen upptäcks av en ung amatörastronom, spelad av Frodo (Elijah Wood alltså). Lite senare undersöker en ung kvinnlig reporter en senator som hoppat av, och snubblar över en cover-up... som visar sig handlar just om en "ELE", en "extinction-level event". Steg för steg formas berättelsen från olika perspektiv, och filmen utspelar sig över ett helt år.

Det här är inte alldeles lyckat, eftersom det hugger upp berättandet en hel del -- fokus hamnar på kometen istället för människorna, men eftersom filmskaparna bestämt sig för att göra kometen så tråkig som möjligt, och istället glänsa med bra skådisar, så blir resultatet en rätt menlös grå sörja. Man hinner aldrig riktigt bry sig om individerna, och den övergripande plotten är trist.

Skådisarna gör ett bra jobb. Manuset uppfyller Bechdeltestet. Specialeffekterna har verkligen inte åldrats med minsta lilla värdighet.

Den här filmen hade passat mycket bättre som en miniserie eller kanske t.om en längre tv-serie. Då hade de kunnat bygga upp de olika perspektiven ordentligt, och fått mig att åtminstone bry mig om karaktärerna. Men om jag ska vara helt ärlig hade jag nog inte sett klart den serien ändå...

BETYG: 3/5. Ett väldigt genuint "meh".

 

[Max Raven]

Jag har sett Outland.

Sean Connery är nerdekad rymdpolis som jagar bovar på en gruvstation på Io.

På gruvbasen dör folk - synbarligen av självmord. En ser spindlar och rycker ut luftslangen på sin gravt felkonstruerade rymddräkt (och exploderar), en annan öppnar luftslussen utan rymddräkt på. Dålig ingenjörskonst verkar vara ett återkommande tema i den här filmen, om än omedvetet.

Handlingen är inte komplicerad. Ja, självklart är det droger, stället är korrumperat, den nyanlände polisen bestämmer sig för att röja upp. De bra delarna - solida skådespelare, intressant setting och en rätt trovärdig rymdbaskonstruktion (poddhotell för rymdgruvarbetarna och trånga skitiga 80-talsutrymmen i metall, korgmaterial för de högre uppsatta) - lyfter filmen rejält. Filmen kunde mycket väl fungerat i ett xenofobiskt gruvsamhälle på Jorden, men isolationen och hur långt från allting Io är används som extra draghjälp för att göra det här till en riktigt bra film.

Betyg: 5 av 5 på krankskalan. För någon som inte gillar rymdfilmer så är det kanske en 4:a.

 

[Max Raven]

Jag har också sett The Wolf Man, den klassiska varulvsfilmen från Universal.



I korthet: Man blir biten av varg när han försöker rädda ett kvinnligt offer, får Varulvens Märke (en söt stjärna) och börjar förvandlas till vargman på nätterna. Romer är med på ett hörn, en panikslagen/ilsken folkhop och en dimmig skog och träsk.

Kort sagt, alla klassiska elementen. Filmen är också kort - en timme och nio minuter.

Det sagt... Protagonisten är lite creepy. Innan vi går in på varulvsbiten, då. Glo på tjejer som byter om med teleskop - inte okej. Stöta dem när de har fästman, nja... Är det medvetet? Kanske delvis. Det är en fin balansgång - en hjälte som får en tragisk förbannelse som sedan går runt och mördar folk kan man kanske sympatisera med, men kanske inte för mycket. De hade kanske kunnat gå den andra vägen för att göra honom mer osympatisk genom att spendera lite tid på hans offer.

Det sagt, det här är faktiskt en ganska bra film, och jag behöver inte sympatisera med eller identifiera mig med protagonisten i en film.

Betyg: 4 av 5.

 

[Jocke]

Efter som jag ägnade helgen åt att vara sjuk han jag även se Hanna (2011). Hannas pappa är supesoldat/spion och han har tränat henne ute på tundran till att också bli supersoldat.
När Hanna blir typ 16 så får hon valet att lämna tundran och i stället bli en vanlig människa som gör vanliga saker och bor i en vanlig lägenhet och går i skolan och sådär. Det är bara ett gäng sakers som måste fixas först...
Den första halvan av filmen är rätt bra, det är snyggt filmat, det är en enkel actionhistoria (typ Taken eller valfri segall rulle).
Under andra halvan av filmen så börjar Hanna hänga med vanligt folk, prata om vanliga saker och blir av nån anledning jagad av skinheads (med bomberjacka och hängslen och the lot) och deras ledare, som har banangult hår. Det hands behövts lite mer energi och livsglädje för att få till de bitarna.
Tex underlevererar Cate Blanchett i rollen som alternativ familjemorsa och det beror både på manus och regi.
Slutet ger jag inte mycket för alls.

Hanna kunde blivit en kultklassiker men når inte fram.
TRE av FEM