Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2016 v48

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för vecka 48.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina betyg tenderar att flockas kring "4/5", eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om jag missat någon, säg till! Eller kryssa in er själva.


* TILLÄGG: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Spoiler

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling - att man klickar på en knapp - för att läsa det som står där. Skitpraktiskt!

 

[Voldstagg13]

'The quiet earth' (1985), med Bruno Lawrence, Alison Routledge, Peter Smith m.fl. Zac Hobson vaknar som ensam människa på jorden, eller i alla fall på Nya Zeeland. Så vad gör man då? Frågan är inte ny, och var det inte heller -85, men filmen känns trovärdig (inom sina ramar och med den förklaring som finns till varför) och tar väl tillvara känslan av ensamhet och övergivenhet. Slutet kanske inte passar alla, men resan dit är intressant, jag gillar också att man inte får alla svaren (jag kan tycka att många nya filmer stannar upp sin historia för att pressa in förklaringar som inte ger mervärde).
Det finns filmer på samma tema som är bättre, men vad The quiet earth visar är att det inte behövs panoramaglidningar med kameran över tomma jättestäder (digitala effekter) för att få fram rätt känsla. 4/5

 

[zonk]

'The quiet earth' (1985), med Bruno Lawrence, Alison Routledge, Peter Smith m.fl. Zac Hobson vaknar som ensam människa på jorden, eller i alla fall på Nya Zeeland. Så vad gör man då? Frågan är inte ny, och var det inte heller -85, men filmen känns trovärdig (inom sina ramar och med den förklaring som finns till varför) och tar väl tillvara känslan av ensamhet och övergivenhet. Slutet kanske inte passar alla, men resan dit är intressant, jag gillar också att man inte får alla svaren (jag kan tycka att många nya filmer stannar upp sin historia för att pressa in förklaringar som inte ger mervärde).
Det finns filmer på samma tema som är bättre, men vad The quiet earth visar är att det inte behövs panoramaglidningar med kameran över tomma jättestäder (digitala effekter) för att få fram rätt känsla. 4/5

Svinbra rulle! Personligen diggar jag slutet stenhårt.

 

[krank]

Jag är huvudvärksdrabbad idag, men valde ändå att se en film eftersom jag inte ville sitta och vara stressad över att behöva sköta mina klubbar imorgon när jag behöver rätta prov och uppgifter mina elever lämnat in och planera den kommande veckan och så. Jag hade egentligen tänkt rätta lite idag också, men you know, huvudvärk hela dagen, så då flyttade jag runt mina "arbetsuppgifter" lite och hoppas på en helt huvudvärksfri dag imorgon istället.

Så, med huvudet fullt av molande värk har jag klämt den två och en halv timme långa episka scififilmen Contact. Den är från 1997 och det syns på tusen sätt, men den handlar i varje fall om Ellie Halloway, en astronom som sedan barnsben drömt om att få kontakt med stjärnorna. Nu håller hon på och kör sin astronomkarriär i botten genom att fokusera på SETI-grejer istället för mer praktisk forskning. Men precis när det ser som mörkast ut kommer en signal...

Jag blev rätt irriterad på den här filmen, för den driver i grunden en tes jag redan anser att alltför många går runt och tror på, och som verkligen inte behöver någon extra skjuts... Jag tror det är säkrast att gå in i spoiler-land här:

Spoiler

Tesen är alltså att religion och vetenskap på något sätt är likvärdiga sätt att "söka efter sanning". Dels är vetenskapen inte egentligen ett sökande efter sanning, utan efter teorier som förklarar observerade fenomen och kan göra tillräckligt bra förutsägelser, och dels är religionen i mina ögon ett rejält misslyckat sätt att "leta efter sanning" eftersom den som tar saker "on faith" uppenbarligen inte är intresserad av att leta efter någonting. Jag är med andra ord inte bara ateist utan också på många sätt antiteist även om jag också förstår att religion är viktigt för många. Men det finns många föreställningar som är viktiga för många utan att jag behöver tycka om dem.

Den här filmen börjar bra, med att mest vilja få mig att släppa kärnvapen på hela mänskligheten. Halloway får tampas med sexistiska mansplaining-grisar som härskarteknikar sig och tar all creds för hennes arbete, religiösa fanatiker som kräks moralistiska buzzwords som om det inte fanns någon morgondag, och sina egna motstridiga känslor inför en attraktiv men i grunden fullkomligt väck antiteknolog som filmen försöker framställa som något slags resonabel "middle ground"-person. Filmen visar hur världen till exempel hellre skickar en representant för mänskligheten som är en cynisk lögnare än en ateist.

Så ja, filmen gör ett bra jobb med att underblåsa mitt ogillande av organiserad religion och av tro som grund för utbildning, politik, vetenskap och så vidare.

Däremot försöker den också göra just poängen att "vetenskapen är likadan". Den är övertydlig i att Halloways motivationer till SETI-sökandet är djupt personliga. Och i att hon är lite för ovetenskaplig, att hon tar allting signalen säger "on faith". Och den slutliga himlafärden, som leder till att hon får träffa snälla aliens och sin döda pappa... Och att hon när hon kommer tillbaks har upplevt något "fantastiskt" som hon vill berätta för andra men inte har bevis för... Alltså, JA, jag fattar, hon har "samma problem" som de som haft religiösa upplevelser.

Så. Filmen gjorde mig mest arg, i den mån den gjorde mig engagerad alls. Jag minns boken som bättre.

Strukturellt är filmen intressant eftersom den är mer spretig än vad hollywoodproduktioner brukar tillåtas vara; det finns dramatiska kurvor och sådant men de är inte övertydliga så det framstår mest som ett antal skeenden som faller på varandra... Jag gillar både det och de frekventa tidshoppen, som faktiskt sköts rätt bra. Filmen är tekniskt välgjord och har många kända skådisar.

Jag vet inte. Jag kan nog inte uppbåda nog med entusiasm inför den här filmens hobbyfilosofiska slum eller dess välmenande budskap om spiritualitet och tro för att kunna rekommendera den till någon. Så bra var den inte.

BETYG: 3/5

 

[Krille]

Jag har sett The Spy Game.

Året är 1991. Tom Bishop (Brad Pitt) fångas efter att ha försökt frita Elizabeth Hadley (Catherine McCormack) från ett kinesiskt fängelse. Kina ger USA 24 timmar att erkänna att det är deras agent, eller så dödar de honom. Men det hotar i så fall ett handelsavtal som USA förhandlar med Kina. För att göra saken värre så handlar Bishop oberoende av CIA.

För att hantera situationen kallar CIA in Nathan Muir (Robert Redford) på hans sista dag innan pensionen. Men de är inte medvetna om att Muir har tipsats och spelar sitt eget spel för att få ut Bishop.

---

Jag tyckte väldigt mycket om The Spy Game. Den utspelar sig i konferensrum i Langley med återblickar till operationer som Bishop och Muir har gjort genom historien. Det är en spionfilm som känns realistisk, inte minst på grund av alla motsättningar inom högkvarteret, och är väldigt långt ifrån Bond eller Bourne. Knepet med förhör och återblickar som varvas med Muirs planerande och schackspel – för det är så det känns – är snudd på lysande.