Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2017 v2

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för vecka 2.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill (med ett undantag, som förklaras längre ner):

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina betyg tenderar att flockas kring "4/5", eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om jag missat någon, säg till! Eller kryssa in er själva. Om du blivit ikryssad av någon annan och inte vill vara ikryssad, känn dig fri att ta bort kryssen och/eller ditt namn. Om du framledes vill slippa få ditt filmtittande registrerat i dokumentet, markera hela raden där ditt namn står och färga bakgrunden grå eller någon annan tydlig färg. På så vis blir det lätt att minnas att du inte vill vara med.


DEN ICKE FRIVILLIGA REGELN: INGA SPOILERS.
Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Spoiler

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling - att man klickar på en knapp - för att läsa det som står där. Mycket praktiskt!

 

[Krille]

Jag har sett Ex Machina.

Caleb (Domhnall Gleeson) har vunnit ett besök hos Nathan Bateman (Oscar Isaac), VD för Bluebook. Nathan har just byggt en intelligent humanoid robot, Ava (Alicia Vikander) som har klarat ett turing-test. Nu vill Nathan att Caleb ska bedöma om Ava är intelligent på riktigt med tankar och medvetande, och huruvida han kan relatera till Ava trots att hon är artificiell.

Men testet är djupare än så.

---

Ex Machina är skit-creepy, på det bra sättet! Den är science fiction på riktigt, på det där sättet som man förväntar sig av Isaac Asimovs robot-noveller snarare än av en film. Den är skitläckert designad, riktigt snyggt gjord så att man inte märker effekterna alls. Alla skådespelare gör en super-solid gestaltning. Den tar tid på sig, den har inte bråttom att berätta ståryn och behöver inte supersnabba klipp och sjuminutersregler.

Och sen kommer en stårymässig högersväng i en helt ny riktning, en urladdning som man vet måste komma men inte riktigt hur och inte riktigt när. Jag är inte helt främmande att jämföra Ex Machina med exempelvis Frankenstein, nästan gotisk på något sätt. Det är förstås en tragedi och en varning liksom Frankenstein, och den har gamla välkända troper som vetenskapens hybris på samma sätt som Frankenstein. Men det är väldigt lätt att ha överseende med det.

 

[Lukas]

Jag hade tänkt att se Slumdog Millionaire ikväll. Och när filmen började var jag fascinerad över valet av musik och designen på titelsekvensen. Mer förbryllad blev jag när det dök upp bilder på Jamie Lee Curtis följt att titel Freaky Friday.
Uppenbart hade jag fel film, men datorn var hela två meter ifrån mig och jag hade redan öl och chips redo så jag såg den istället.

Freaky Friday handlar om relationen mellan psykologen Tess Coleman (Jamie Lee Curtis) och hennes dotter Anna Coleman (Lindsay Lohan), de har en ganska jobbig relation där ingen av dem förstår svårigheterna den andra har, det blir inte bättre av att tess skall gifta om sig om några dagar med den charmiga Ryan (Mark Harmon )och Anna verkar inte riktigt ha kommit över att hennas far gått bort.
Men efter lite mystisk orientalisk magi så byter Anna och Tess kroppar, och kommer inte byta tillbaka rörens de ger ovillkorlig självlöshet mot varandra.

Jag tyckte den här filmen var ganska charmig, den är på inget plan ett mästervärk, men den är heller aldrig direkt dålig. Jag skrattade åt en del av skämten, jag dukade bakom kudden när det blev pinsamt, och jag var intreserad över hur det skulle lösa sig. Så inte en helt bortkastad kväll trots att det var fel film.

Filmens styrka är castingen, Borde Jamie Lee Curtis och Lindsay Lohan gör ett mycket bra jobb i att spela varandra i sina egna kroppar. Men även resten av casten gjorde ett bra jobb, Mark Harmon funkar skitbra som ”straight face ” och jag undrar farför han inte varit med i fler komedier efter det här. Harold Gould lyckas perfekt med att spela knäpp morfar, utan att bli förmycket, och Ryan Malgarini fungerar utymärk som lillebror.

Filmens största problem var det problem de flesta kroppbytar filmer får. Olikheter mellan olika grupper (i dettafall tonåring/förälder) spelads upp så mycket för att skapa större kontrasts och roliga situationer, och det får karaktärerna att framstå som oerhört korkade. För även om föräldrar inte har koll på den social struktur som råder på sina barns skolor, så tvivlar jag på att de inte har koll på att det finns några människor som är riktigt skitstövlar, och jag är rätt säker på att sociala strukturer har funnits i skolor så länge skolor funnits.


Mina största problem spoiler markerar jag dock

Spoiler

Det känns om många spår i filmen går oavslutade, Tess raderar den onda tjejens provsvar och snyggkille blir sur på Anna. Det näms sedan aldrig igen, Ondtjej får ingen odenglig avslutning efter det. Snyggkille och anna verkar börja dejta trotts att han 24h innan föröskte bryta upp hennes mammas bröllop för att han blev förälskad i henne, och det viftas bort med ett dåligt skämt.
Kinesiska häxan som bytte deras kroppar lär sig inget utan försöker göra samma sak igen i ett slut skämt.
Vi får aldrig veta vad som händer med den dåliga läraren som underkänner elever han ogillar, löste tess det problemet, eller kommer det fortsätta?

 

[krank]

Efter att den legat och drällt på min hårddisk i nästan ett år har jag äntligen tagit mig för att se 2010: The year we made contact.

Det är alltså en uppföljare till Kubriks och Clarkes mästerverk från 1968 och bygger på Clarkes bok 2010: Odyssey Two. Man bör, tycker jag, se första filmen innan man ger sig på den här.

Filmens story kretsar kring Heywood Floyd, som var en av de som bestämde saker kring den olycksdrabbade expedition som förra filmen skildrade. Han får en chans att åka iväg med ett gäng ryssar mitt under brinnande (och tydligen fortfarande pågående) kallt krig, för att undersöka vad som hände ombord på Discovery och även undersöka den gigantiska monolit som också svävar i omloppsbana kring Jupiter.

Jag tänker inte påstå att den är lika bra som 2001, för det är den inte. Den är heller inte lika tekniskt avancerad som 2001 - det är fortfarande snyggt för att vara 1984, med CGI-sekvenser jag knappt trodde var möjliga då, men det är inte lika orimligt snyggt som 2001s sekvenser överlag. Men, den är bra och snygg. 2001 är en jävligt hög ribba att försöka hoppa nå, trots allt.

Helen Mirren gör en bra rysk befälhavare, och Roy Schneider gör en bra Floyd. När jag vant mig vid att se John Lithgow i en ickehumoristisk roll (jag har inte sett mycket av Tredje klotet från solen, men den har liksom cementerat honom som humorskådis i mitt huvud) så insåg jag att han faktiskt fungerade väldigt bra han också. Kul med skådespelare med bredd.

Hursomhelst, filmen hanterar ett antal olika teman, men följer kanske inte direkt någon klassisk Hjälteresa eller så. Strukturen är lite hackig, vilket känns som ett resultat av närheten till källmaterialet. Den här sortens science fiction brukar inte alltid intressera sig för dramatiska strukturer, utan fokusera på idéer, koncept och att skapa en känsla av realism. Det lyckas den här filmen med, tycker jag.

Ett tema handlar om kalla kriget, och hur småaktiga den sortens konflikter kan verka med lite perspektiv på tillvaron.

Ett annat tema handlar om förmänskligandet av de förmenta motståndarna; när de väl börjar lära känna varandra som människor och vågar visa svaghet och glädje inför varandra så blir besättningen på Leonov snabbt inte längre amerikaner och sovjeter, utan just människor.

När det gäller scifi-koncepten, som ju är Clarkes starka sida, så finns det väl huvudsakligen tre, men jag lägger dem inom spoilertaggar eftersom jag tänker mig att man gärna vill upptäcka sådant själv. I alla fall vill jag det.

Spoiler

Först och främst det här med AI. Jag tycker om att doktor Chandra, HALs skapare, får formulera flera intressanta idéer - att HAL agerade som han gjorde på grund av de order han fick, inte för att han är "ond". HAL förmänskligas här, samtidigt som begreppet "ansvar" i någon mån utsätts för en välbehövlig urholkning. HAL formades av människor och av sin konstruktion; av nature och nurture. Ingenstans finns plats för något utöver programmering och hårdvara. "Oavsett om vi är kolbaserade eller silikonbaserade förtjänar alla intelligenser respekt" säger Chandra, och det är en sympatisk idé. Jag tycker om hela AI-rättigheter-biten här. Och jag tycker om att man i slutänden löser ett potentiellt problem just genom att behandla HAL som en individ, med respekt, och talar om sanningen för honom.

Sedan har vi det här med att antända gasjättar. Det är också en gammal klassisk hård sf-grej känns det som, rotad i kunskap om astronomi och solsystems uppkomst. Clarke kan sin skit.

Slutligen har vi idén om "bortommänskliga intelligenser" som i det här fallet är förhållandevis vänligt inställda till mänskligheten.

Just den här grejen med att ha både lite "hård" scifi (antändning av planeter) och lite "mjuk" dylik (är en AI en riktig intelligens?), det tilltalar mig väldigt mycket.

Filmen håller sig överlag hyfsat "realistisk" med sin hantering av tyngdlöshet och annat, vilket hör lite till genren. Ju mer realism i övrigt, desto starkare effekt får sedan de mer fantastiska inslagen.

Överhuvudtaget får jag nog säga att jag blev rätt nöjd av den här filmen. Den är trogen sin förlaga, följer i sin föregångares spår så gott det går, och fungerar rätt bra överlag.

BETYG: 4/5. En stark fyra, men inte riktigt en femma.

Nu tycker jag mest det är tråkigt att 2061 och 3001 inte finns i filmformat... Sedan borde det verkligen göras film, eller ännu hellre miniserie, av Rama...

 

[krank]

Det är förstås en tragedi och en varning liksom Frankenstein

Är den?

Spoiler

Jag tyckte slutet var väldigt hoppfullt och positivt, jag. Och lite katarsis, lite som det brukar bli i slutet på t.ex. hämndfilmer som Robocop eller Kill Bill.

Det är lite spännande hur olika man kan tolka filmer. Jag har stött på flera som fått för sig att Transcendence skulle vara en film som ensidigt varnade för riskerna med uploading också.

 

[Bolongo]

Jag har sett Arrival. Egentligen såg jag den redan vecka 1, men recensionen blev inte klar förrän nu.

Helt spoiler-fritt:

http://sveslack.blogspot.se/2017/01/arrival-recension.html

 

[Lukas]

Är den?

Spoiler

Jag tyckte slutet var väldigt hoppfullt och positivt, jag. Och lite katarsis, lite som det brukar bli i slutet på t.ex. hämndfilmer som Robocop eller Kill Bill.

Det är lite spännande hur olika man kan tolka filmer. Jag har stött på flera som fått för sig att Transcendence skulle vara en film som ensidigt varnade för riskerna med uploading också.

Ja det är den