Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2018 v16

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v16.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina betyg tenderar att flockas kring "4/5", eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om någon är saknad, säg till! Eller kryssa in er själva.


* TILLÄGG: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Spoiler

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling - att man klickar på en knapp - för att läsa det som står där. Skitpraktiskt!

 

[krank]

Jag har nyss sett om en film som jag redan visste att jag skulle tycka om, för jag har sett den förut: The Cell från 2000. Jag skrev om dess taffliga uppföljare tidigare, men kunde inte hitta något om att jag sett originalet inom ramarna för filmklubben, så...

Jag såg The Cell när jag var i tidiga 20-årsåldern. Saker jag gillade då: nivåer av verkligheter och drömverkligheter. Groteska saker. Pretentiösa grejer. Jag gillade Förlorade Barnens Stad, The Crow, eXistenZ, Marilyn Manson, Silent Hill... och den här filmen passade mig perfekt. Och gör det fortfarande.

Så. Jag tänker inte säga så mycket om plotten för jag tror att den mår bäst av att upplevas. Men jag kan väl säga att den involverar near future scifi-tech där man ka kliva in i folks drömmar, och så är en brutal seriemördare inblandad.

Det som slår mig nu och som gjorde djupt intryck på mig när det begav sig är hur jävla snygg den här filmen är. Bildspråket och symboliken lånar mycket från konstvärlden och hela filmen känns drömlik/mardrömslik på vad som känns som ett mycket medvetet och utstuderat sätt. Allt känns väldigt genomtänkt och välgenomfört. Scener och repliker ur den här rullen har följt mig i över 15 år nu, och det är mycket för dess makalösa estetik. Det hade kunnat bli klyshigt och fånigt, men det blir det inte.

Vincent D'onofrio och Jennifer Lopez och Vince Vaughn gör bra jobb som dramats huvudfigurer. Dylan Baker levererar lite onödig exposition om saker som redan etablerats jävligt snyggt genom show-not-tell. Jag har inget att invända mot skådespeleriet. Även när leveransen känns lite styltig så känns det som att det hör till, fyller en funktion, skapar en effekt.

Ljudet är en fest. Skarpa kontraster, diskordanta ljudslingor med anstrykning åt det orientaliska... Passar perfekt ihop med snygga slowmotionklipp och mardrömsscenerier.

Smink, scenografi och kostym är alla top notch. Effekter, såväl praktiska som datoranimerade, är välgenomförda även om en och annan av de senare kanske inte åldrats med 100% värdighet.

Men, alltså, jag kan inte värja mig mot den här filmen.


BETYG: 5/5

 

[krank]

Jag har nu också sett Jumanji: Welcome to the Djungle.

Den levererar exakt allt den borde leverera. Jag gillade originalet skarpt - det var en film om ett par barn som växte som människor medan de mötte motgångar, och det hela var inramat i en äventyrshistoria där de sögs in i ett spel. Den här gången är det ett gäng ungdomar som sugs in, och brädspelet har transformerats till ett datorspel - men det är i övrigt samma grej. Och om man - som jag - ville ha precis den grejen så är det här en jättebra film.

Om man däremot förväntar sig t.ex. oväntade twistar eller så, då ska man se en annan film. Den här filmen ger exakt det som står på kartongen.

Jag gillar att filmen tar konceptet från första filmen men inte är alltför låst till det - att ungdomarna som sugs in får nya kroppar är t.ex. ett nytt grepp som jag tycker fungerar hur jäkla bra som helst. Och alla skådespelarna gör riktigt bra - Karen Gillan visar att hon kan spela "blyg, instängd och 'okvinnlig' tjej", jag fick en helt ny respekt för Dwayne "The Rock" Johnson av att se honom spela nervös och lätt spattig nörd (instängd i ett muskelbergs kropp) och Jack Black briljerar i rollen som en ytlig tonårstjej. Ungdomarnas karaktärer etableras innan de sugs in i spelet, och de vuxna skådespelarna levererar överlag riktigt bra på det som etablerats, på ett sätt som gör att man snabbt köper att det är samma karaktärer. Visst är Jack Black rätt kul i rollen som tonårstjej, men åtminstone i mina ögon blev det aldrig för mycket. Och det finns ett par scener där som är riktigt klockrena guldscener...

Spoiler

Scen 1: Jack Blacks karaktär ska kissa, och får instruktioner i hur man kissar medelst penis av de andra manliga karaktärerna.
Scen 2: Jack Blacks karaktär ska visa Karen Gillans karaktär hur man flirtar, går "sexigt", viftar med håret, biter sig i läppen...

Jag får intrycket av att alla inblandade hade sjukt roligt.

Jag har sett lite gnäll på att skurken var tvådimensionell men... no shit? Det här är inte en film som handlar om skurken eller hans onda plan överhuvudtaget. Det här är en feelgood-actionkomedi där vi får se fyra ungdomar växa som människor och där

Spoiler

nörden får nörden i slutet.

Om jag har ett klagomål så är det på Ser'Darius Blain/Kevin Harts karaktär. Den känns som en väldigt renodlad comic relief, ges inte alls samma tydliga och tillfredsställande resa som de andra - filmen utforskar inte ens hans motivation och inre liv så som det görs med de andra. Det liksom bara är. Jag satt och väntade hela jäkla filmen på att han skulle få en "förklarar-scen" där man fick veta varför han agerat som han gjort utanför spelet. Men nope.

Men... Nä, jag kan inte låta den grejen förstöra resten. Det här är en skitbra film. Jag skrattade så jag grät, jag tjoade och boxade luften.

Givetvis var allt jäkligt snyggt - förvänta dig ingen "realism" bara, utan njut av resan så blir det bra.

BETYG: 5/5

 

[Krille]

Jag har sett Okänd soldat från 2017.

Året är 1941, och Finland ger sig in i Ryssland för att ta tillbaka de områden som de förlorade i Vinterkriget. Fortsättningskriget har börjat.

---

Plott? Vaddå plott? Det här är mer en krigsdagbok ur grodperspektiv. Vi får följa ett kulsprutekompani och individerna i kompaniet under tre år från att det mobiliseras till Fortsättningskriget äntligen slutar, från att de marscherar in mot de sovjetiska ställningarna tills de når Svir/Syväri, och sedan återmarschen och försvaret till Viborg.

Det är något speciellt med finska krigsfilmer. De är kritiska och granskande, men samtidigt djupt patriotiska. De är inte som amerikanska som antingen är granskande, eller djupt patriotiska, men aldrig båda samtidigt (annat än rent pliktskyldigast); eller som tyska som alltid är kritiska och granskande. De går in på djupet mycket mer på personerna man träffar i filmen, och bygger upp dem till tredimensionella karaktärer – ofta väl skådespelade också. Som med de flesta filmer är det svårt att se skillnad på personerna när allihop klär sig likadant, så man får gå efter rösten och uppträdandet, och det gör skådespelarna riktigt bra.

Det är inte första gången som Okänd Soldat har gjorts som film. Den var från början en bok av Väinö Linna (som jag inte har sett) som blev typ national-arv när den kom. Den första filmen kom redan året efter boken, och den andra 1985. Det som den här versionen gör annorlunda är att den tittar på hemmafronten, specifikt familjen till soldat Rokka (Eero Aho), och det är ett välkommet tillskott.

Så slutsatsen är att … det här är en trevlig finsk krigsfilm, välproducerad givet dess budget. Den når inte riktigt upp till Vinterkriget, men står över Tali-Ihantala och Framom Främsta Linjen.