Rollspel.nu's filmklubb 2020 v10

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v10.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Spoiler

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling – att man klickar på en knapp – för att läsa det som står där. Skitpraktiskt! [HR][/HR]En sak jag funderat lite på är ifall jag vill passa på att använda filmklubben till att uppmuntra folk att bli lite gladare av att se på film. Nedanstående är absolut inte några regler, utan bara välvilliga tips från mig när det gäller att öka ens filmnjutning.

• Forma korrekta förväntningar. Om man förväntar sig det man kommer att få, så minskar risken för besvikelse. Människohjärnan gillar uppfyllda löften. Här gäller det nog mest att undvika både hype och folks gnäll inför en film.
• Var OK med att filmen är vad den är. Om du har farhågor eller hört negativa saker, försök tänka dig att de stämmer men att du är OK med det.
• Bestäm dig från början för att gilla filmen om det överhuvudtaget går. Förbered dig för att hitta ursäkter, patcha plothål och så vidare. Det är lite som när man letar saker att nitpicka om men istället för att gnälla om dem så ser man om man kan hitta sätt att låta filmen komma undan med dem.

Överlag är det faktiskt inte coolare att vara arg/elak/negativ än att vara positiv. Jag rekommenderar FilmJoy och CinemaWins på Youtube för inspiration.

 

[krank]

Nu har jag följt Henkes exempel från förra veckan och sett den gamla klassikern Snuten i Hollywood från 1984.

Innan jag skriver något mer: Lyssna på den här. Finns det någon enda låtslinga som andas mer tidigt 80-tal? Jag tror inte det. Jag minns den ju dels från den här filmen men också från tidiga MIDI- och MOD-filer på morsans 486-dator. Jisses, alltså. Filmer idag är alldeles för dåliga på att ha igenkännbara, svängiga theme tunes. Det är en grej från 80-talet jag gärna skulle vilja kom tillbaka.

Storyn i den här filmen är i grunden rätt enkel: Detroitsnuten Axel Foley får anledning att åka till lyxiga överklass-Beverly Hills för att utreda ett mord. Där är han lite fish-out-of-water men det går på det hela taget rätt bra ändå.

Den här filmen är riktigt, riktigt bra får jag nog säga. Jag var beredd på ett pinsamhetshelvete utan dess like; ett plågsamt golgatha jag skulle behöva fly från medelst mobiltelefon och snabbspolning. Men den här filmen överraskade. Där andra filmer om folk som hamnar utanför sin comfort zone tenderar att spela upp hur pinsamt allt är och hur mycket de gör bort sig, så får Foley istället behålla sin värdighet – det är snarare så att vi ser det lyxiga överklass-Beverly Hills genom hans ögon. Och han skäms inte för sig, utan går mest runt och tycker att rikingarna är lite töntiga. Det gillar jag skarpt.

Jag gillar också att det här faktiskt inte är en actionkomedi riktigt, utan mer en lättsam actionrulle. Foley är en motorkäft och har Eddie Murphys karakteristiska skratt, men han är ingen renodlad clown – han har vett att skämmas när han gjort fel, han är stundtals riktigt allvarlig och även om han ofta är uppkäftig och rapp i käften så är han det inte alltid – och han är inte värre än folk man träffat.

Just det där med att Foley är som en vanlig människa gillar jag verkligen. Ibland är han mållös, ibland moloken, ibland känslosam. Ibland har han fel, gör fel. Han är inte osårbar, varken socialt eller fysiskt – likt John McClane så blöder han när han blir skjuten och det fortsätter vara ett problem för honom resten av filmen.

Det här hade kunnat bli så jäkla pajjigt. En lätt spattig komiker med motorkäft som ska spela i en actionkomedi om en snut som hamnar i en miljö där han inte hör hemma? Recept för katastrof. Men inte då.


Det som inte riktigt funkar 2020 är framför allt grabbigheten. Strippklubben, till exempel. Bögskämten. Urrk.

Samtidigt gillar jag skarpt avsaknaden av uttalad kärlekshistoria. Tjejen i filmen får också ha lite egen agens, även om den också i slutänden tyvärr tas ifrån henne och hon måste räddas.


Hur som helst; detta är en film som är betydligt bättre än vad den borde ha rätt att vara. Är man det minsta intresserad av 80-talskultur är den ett måste. Och soundtracket är fortfarande magiskt.

BETYG: 4/5



EDIT: Henke påminde mig nu om en viktig grej jag tänkte skriva, men som föll bort. Antagligen för att jag var ganska trött när jag skrev. KLASSPERSPEKTIVET. Foley och hans barndomskamrater är i grunden svart arbetarklass, eller snarare underklass. Foley har bara fått chansen att bli polis för att hans kompis inte tjallade på honom. Tjejkompisen har pluggat konst och tagit sig från Detroits fattigkvarter, men hennes position i Beverly Hills är ändå skör.

Beverly Hills är såklart symboliskt för överklassen och dess excesser – den specifikt vita överklassen. Det här syns i allt från dyr konstig konst till att polisen i Beverly Hills är så extremt mycket mer välfinansierad än den i Detroit, med stora ljusa kontor med moderna datorsystem. Det visar sig också i Beverly Hillspolisens attityd; de är "by the book" och betydligt mer prussiluskiga än Foley är van vid. "I Detroit skulle en polis aldrig anmäla en annan polis för någonting", som han säger när polischefen erbjuder honom att upprätta en anmälan efter att ha fått ett slag i magen.

Sedan visar det sig såklart att poliser alltid är poliser och därmed i slutänden alltid är good guys som ställer upp när det gäller, och så. Och alltid visar enad front mot buset… Och det finns väl för all del en naiv charm i den här ensidiga bilden av polisen, där korruption, fejkade polisrapporter och att aldrig tjalla på en kollega är saker som utmärker en bra polis…

 

[Henke]

Nu har jag följt Henkes exempel.

BETYG: 4/5

Härligt att du gillade den! (Fortfarande)

Det jag har svårast att förstå är att jag helt missade att nämna musiken. (Hade den också på MOD-fil).

En annan sak jag reflekterar över efter att ha läst din recension är hur Foley gör sin svaghet till en styrka. Att komma till en främmande plats där majoriteten är vita, godtrogna och rika vänder han till sin fördel. Han spelar på rasism, rädsla och sin egen förmåga att vara gatsmart. Han hånar till och med den ende andre svarta karaktären i Beverly Hills för att vara ”vit” i sitt beteende.

 

[krank]

En annan sak jag reflekterar över efter att ha läst din recension är hur Foley gör sin svaghet till en styrka. Att komma till en främmande plats där majoriteten är vita, godtrogna och rika vänder han till sin fördel. Han spelar på rasism, rädsla och sin egen förmåga att vara gatsmart. Han hånar till och med den ende andre svarta karaktären i Beverly Hills för att vara ”vit” i sitt beteende.

Jag håller med! Och nu blev jag också påmind om klassperspektivet, som jag hela tiden tänkt skriva något om men som jag tydligen helt glömde bort när det väl var dags att sätta fingrar mot tangentbord. Åtgärdat!

 

[Khan]

Häromdagen såg jag Stan & Ollie, biografifilmen om Helan och Halvan.

Det här är en film som vet precis hur man ska använda biografiformatet. Undantaget några få stick här och där är allt koncentrerat i tid, fokuserat runt deras försök till comeback med en turne i Storbrittannien. I början gapar stolarna tomma, men allt eftersom blir det mer och mer publik, och när de landar i London får de hyra en större teater än beräknat för att folk älskar dem. Men självklart är allt inte så enkelt - det ligger gammalt groll och stör, men det får vi se via rollernas reaktioner och diskussioner, istället för att det måste visas när det händer. Oavsett vad du tycker om Helan och Halvan bör du se det här för att se hur man gör en riktigt bra biografi på film.

Jag ska också säga att den här filmen trycker på i princip alla mina knappar när det gäller temat. Jag är väldigt svag för filmer om människor som "missat chansen" och försöker rätta till gamla fel. Den mörka melankoli av att de bästa dagarna ligger bakom oss som genomsyrar filmen går rätt in. Det här är en film om komiker, inte en komedi.

Steve Coogan och John C Reilly som Halvan och Helan är perfekt rollsatta. Coogan spelar hur bra som helst, men guldstjärnan går ill John C Reilly. Inte bara för att han har årtiondets bästa smink (att det inte blev en oscar för den är ett brott mot minst två paragrafer i genevekonventionen) och han verkligen är Oliver Hardy, Helan. Helt magisk duo. Att John C Reilly i sina andra filmer varierar mellan total seriositet (som här) och totalt vedervärdigt trams (Holmes & Watson) gör det inte mindre fascinerande.

Kortfattat - Årets hittills bästa filmupplevelse. 9/10, bör ses av alla som gillar bra drama. Absolut inget krav att kunna det minsta om Helan och Halvan innan filmen börjar.