Rollspel.nu's filmklubb 2020 v14

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v14.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Spoiler

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling – att man klickar på en knapp – för att läsa det som står där. Skitpraktiskt! [HR][/HR]En sak jag funderat lite på är ifall jag vill passa på att använda filmklubben till att uppmuntra folk att bli lite gladare av att se på film. Nedanstående är absolut inte några regler, utan bara välvilliga tips från mig när det gäller att öka ens filmnjutning.

• Forma korrekta förväntningar. Om man förväntar sig det man kommer att få, så minskar risken för besvikelse. Människohjärnan gillar uppfyllda löften. Här gäller det nog mest att undvika både hype och folks gnäll inför en film.
• Var OK med att filmen är vad den är. Om du har farhågor eller hört negativa saker, försök tänka dig att de stämmer men att du är OK med det.
• Bestäm dig från början för att gilla filmen om det överhuvudtaget går. Förbered dig för att hitta ursäkter, patcha plothål och så vidare. Det är lite som när man letar saker att nitpicka om men istället för att gnälla om dem så ser man om man kan hitta sätt att låta filmen komma undan med dem.

Överlag är det faktiskt inte coolare att vara arg/elak/negativ än att vara positiv. Jag rekommenderar FilmJoy och CinemaWins på Youtube för inspiration.

 

[krank]

Herregud, vad jag är laglydig. Så laglydig som jag känner mig just nu har jag nog aldrig känt mig, tror jag.

Hur laglydig? Jag spenderade just 170 spänn på att köpa filmen Bloodshot från SF Anytime, bland annat eftersom jag ville stödja biograf/filmindustrin. 170 spänn för en film! En som jag inte ens trodde skulle vara speciellt bra! Som jag dessutom vet finns på, ahem, andra butiker i fullgod kvalitet och med icke-nordiska undertexter! Och som dessutom nu ligger inlåst på en streamingtjänst jag aldrig använder till någonting!

170 spänn! Det lägger jag ju knappt ens på blurays, om de inte är 3d och innehåller en film jag verkligen gillar och är otålig att se om.

Men alright, nu när jag fått det där ur mitt system så kanske jag ska prata om själva filmen. Jag har alltså sett Bloodshot, en scifi/superhjältefilm med Vin Diesel.

När jag hörde premissen – Vin Diesel, experimentella supersoldater – så kan man väl säga att jag satte mina förväntningar utifrån det. Jag tänkte att alright, det här kommer att vara dumt, förutsägbart men ganska underhållande.

Facit: Det var inte riktigt så dumt och förutsägbart som jag trodde. Inte så att den är någon sådär superfantastisk rulle, inga vindlande twistar, inga Primer-eska plotförvirringar. Det är fortfarande en actionrulle med Vin Diesel. Karaktärerna är papperstunna, manuset halvdassigt, specialeffekterna helt okej för det mesta (med undantag för nån enstaka scen med han med robotbenen). Väldigt mycket grabbig korvfest; två namngivna kvinnor och de pratade aldrig med varandra så inget Bechdelwin här inte. Macho så det förslår.

På det hela taget är jag ganska nöjd med att ha sett den. Jag vet inte om jag kommer att se den igen. 170 spänn… Jag vet inte. Jag hade inte varit ledsen om jag lagt de pengarna och sett filmen i bekväm lyxstol på bio. Och nu slapp jag ju ha med folk att göra, jag slapp krångla med pendeltåg hem, jag kunde ta en pisspaus mitt i och hämta snacks. Och jag har ju kvar filmen, åtminstone så länge SF Anytime existerar. Hade jag gått på filmen på bio så hade jag ju inte haft ett skit. Och jag fick, precis som på bio, se filmen ganska kort efter släppdatum.

Å andra sidan är min TV mycket mindre än en bioskärm och mitt ljud är inte bioljud.

Men jag tänker nog totalt sett känna mig ganska nöjd.

Och filmen var trots allt helt okej. Så länge man går in med rätt förväntningar – vill man se en inte-lika-dum-som-man-kan-tro macho-actionrulle med Vin Diesel som får nanorobot-superkrafter av en tokig forskare spelad av Guy Pearce så kan den här rekommenderas.

BETYG: 4/5

 

[krank]

Jag har just sett Leviathan, från 1989.

Det här är väl ungefär den sammanfattning man behöver: Den är typ som Alien, under vattnet. Det verkar också vara den vanligaste kritiken: den är inte sådär särskilt super-originell. men om det stora bekymret man har med en film är att den inte är riktig lika bra som en jättebra film som den annars är väldigt lik, så tycker jag nog att det tyder på att filmen trots allt är rätt okej.

För det är den, tycker jag. Jag var beredd på något betydligt B:igare, men det här är alltså vansinnigt snygga praktiska miljöer, rätt snygg creature design från Stan Winston som påminner om bl.a The Thing, rätt bra skådespeleri av såpass bekanta namn som Peter Weller (RoboCop), Richard Crenna (översten i Rambo), Daniel Stern (Ensam Hemma) och Ernie Hudson (Ghostbusters), och överhuvudtaget helt okej produktionsvärden och tempo.

Jag tycker också att Meg Foster gör ett lysande jobb som obligatorisk (spoiler) superond företagsrepresentant.

Det finns en grej som drar ner, men den skulle man ju lätt kunna klippa bort:

Spoiler

I slutet när de kommit till ytan… Vad fan var poängen med att ha med hajar? Och scenen med helikoptern och monstret… Det var PINSAMT uppenbart att monstret och helikoptern inte var på samma inspelningsplats. Hela den delen hade lätt kunnat spolas.

BETYG: 4/5. Jag är nöjd.

 

[krank]

Nu har jag också sett Deepstar Six, också från 1989, som också handlar om en undervattensbas som får oväntat besök.

Jag hade ganska låga förväntningar här, får jag erkänna. Jag menar, både den här och Leviathan fick minst sagt negativa recensioner men den här fick definitivt de mest negativa. 0% fresh på rotten tomatoes… Den har kritiserats för att vara tråkig, orealistisk, för att den försöker kopiera bättre filmer och misslyckas…

Men alltså… Jag vet inte. Jag tyckte om den. Ganska mycket, faktiskt. Den har inte riktigt lika välbekanta ansikten som Leviathan, men jag gillar nog karaktärerna mer här. Det finns definitivt en skillnad i tonen här, nämligen – Leviathan känns ganska mycket sent 80-tal, medan Deepstar Six visserligen kom 1989 men på många sätt får mig att associera mer till typ 1983-84 ungefär. Det märks på flera sätt.

Leviathans karaktärer är mer… karikatyrmässiga, "tydliga" eller vad man ska säga. Extremt lätta att skilja från varandra, men inte med någon sådär jättestark känsla av personkemi. Här får jag den motsatta känslan – visst är personerna på undervattensbasen olika varandra, och tydliga som karaktärer – men de är inte riktigt lika arketypiska som i Leviathan, och deras inbördes relationer känns mer trovärdiga. Här får jag definitivt känslan av att de här människorna bott och jobbat ihop i flera månader, och ändå har något slags fungerande förhållande till varandra.

En annan sak jag verkligen gillar är att den här filmen låter karaktärerna till större delen vara vuxna och kompetenta. Jag älskar ju kompetensporr – när karaktärer i film utsätts för en extrem situation och reagerar på den med att fokusera, samarbeta och problemlösa. Och det ser vi definitivt här – trots att… vissa… av karaktärerna tidigt börjar fucka upp på rent spektakulära sätt så får de nya chanser ganska omgående eftersom alla behövs för att lösa problemet. Ingen onödig långsinthet här inte – när det behövs sliter alla i och gör sitt bästa, man har en förståelse för att när någon gör misstag så är det pga pressen, och när någon bryter ihop och förstör för alla så har man ändå fokus på och förhoppningen att de ska klara sig och må bättre sedan.

Alltså, det här med att se vuxna, kompetenta människor lösa problem tillsammans… Det är fan ljuvligt. Det behövs fler filmer med sånt.

Hur som helst… Monstret har här en ganska perifer roll under större delen av filmen. Den orsakar problemen som behöver lösas men är inte alls lika omedelbart närvarande som utomjordingen i Alien eller monstret i Leviathan. Och det funkar ganska bra, det också. jag tycker också att varelse-designen funkar rätt bra här.

Specialeffekterna är såklart allihop praktiska. De är inte lika påkostade eller kompetent genomförda som de i Leviathan (eller i Alien, eller Aliens) – man ser ganska tydligt att det rör sig om miniatyrer i de flesta fall, och när de saktat ner filmen för att det ska kännas som att det inte är miniatyrer så blir det helt enkelt färre bildrutor per sekund – de verkar inte ha kunnat göra någon riktig slowmotion.


Men, på det hela taget är det här en film jag definitivt kan rekommendera. Den har sina negativa sidor absolut, men jag menar att personkemin mellan karaktärerna tillsammans med kompetensporren väger upp nackdelarna.

BETYG: 4/5

 

[Henke]

I veckan har jag sett Störst av allt (engelsk titel: Quicksand) från 2019.

Miniserien är ett Netflix-producerat kriminaldrama i sex delar baserat på romanen Störst av allt av Malin Persson Giolitos. Handlingen kretsar kring tonåringen Maja Norberg som anklagas för att ha utfört en skolskjutning i en gymnasieskola på välbeställda Djursholm. Berättelsen växlar mellan seriens nutid och flashbacks från vad som lett fram till skjutningen.

Jag var inledningsvis lite skeptisk då jag generellt är tveksam till både filmer och serier på svenska. Även om vissa dialoger känns lite stela så är jag förvånad över hur bra den här serien var. Som tittare serveras man en berättelse och ett händelseförlopp som med finess avslöjas bit för bit och jag gillar hur historien är rak utan konstlade vändningar. Den polisiära delen med förhör, rekonstruktion och rättegång känns mer alldaglig än skapad för att vara spännande, vilket får den att kännas äkta.

Jag kan känna att det eventuellt kan saknas vissa pusselbitar som "motiverar" upptrappningen som leder fram till själva gärningen, men även det oförklarliga skapar äkthet för ser man till verklighetens attentat av motsvarande slag så är det även där svårt att förstå vad som kan driva någon till en så fullständigt fasansfull handling.

Den här serien dröjer sig kvar hos mig och jag rekommenderar den.

 

[DeBracy]

Jag tittade på Andrej Tarkovskijs Stalker från 1979 igår. Jag läste Picknick vid vägkanten (som filmen bygger på) ifjol och gillade den. Filmen har tagit ramhandling från boken, men gör något ordentligt annorlunda med det. Och det var väl inte min favoritfilm.

Den får en krankisk trea av mig. Inget skoj tidsfördriv, men intressant att ha sett.

 

[krank]

Det har varit så mycket snack kring den att jag faktiskt bara var tvungen att se Cats.

Och… Vi kan väl börja med den här: Nästan alla recensioner jag sett har definitivt överdrivet för komisk och/eller dramatisk effekt. Eller så har recensenterna helt enkelt inte spenderat någon tid på internet. Det här? Framkalla mardrömmar? Det har låtit som att det varit garanterad SAN-loss att se den här filmen. Det tycker jag är… tja, rätt konstigt. Jag såg ingenting i filmen som ens kommer i närheten av den sortens mardrömmar. Jisses folk, lugna ner er. Det är som att ni inte sett en naken kattmänniska förut.

Vi kan börja med några bra saker med filmen: Miljöerna är snygga, och katt-effekterna är på det hela taget helt OK i de flesta scenerna. Jag köper de här pälsiga kattkropparna rakt av. Skådespeleriet funkar helt klart. Mycket av koreografin är riktigt snygg. Det finns åtminstone ett par underhållande sångnummer, även om de flesta inte riktigt föll mig i smaken. Jag tycker att det är roligt att de fick med så många kända ansikten; det är alltid roligt att se seriösa ansikten i vad som i princip känns som ett skämtprojekt som fått för stor budget. För det här är ju absolut nonsens från början till slut, och då är det roligt att se typ Judy Dench mitt i alltihop försöka ta det på allvar.

Det som är mindre bra är framför allt att den är tråkig. Fascinationen inför att den här filmen är så surrealistiskt nonsensartad håller i sig kanske 20 minuter, sedan blir det liksom bara mer av samma sak tills den är slut. Plotten är löst hållen, låttexterna låter som att de är skrivna av en sån där AI som matats med text och sedan spottat ur sig något som på ytan ser ut som låttexter men som helt saknar röd tråd eller betydelse. Har man sett en kattrumpa har man sett dem alla, och det blir ganska snabbt gammalt.

Alltså… jag blev lite besviken på den här filmen. Här utlovades mardrömmar, och allt jag fick var det här? Folk har hypat upp den här filmen extremt mycket, men i slutänden är det alltså mest mellanmjölk.

Jag menar, katterna. Skalan kring katterna är extremt inkonsekvent, men det verkar inte vara det folk har problem med. Utan att de är… nakna ibland och har kläder på sig ibland? Att de leker lite med idén att päls ibland är hud, ibland är kläder? Att katterna är släta i skrevet? Att de rör sig på ett stundtals erotiskt eller sensuellt sätt? Jisses, vaniljnormisarna blir verkligen helt till sig av minsta lilla.

Jag önskar att den här filmen varit mer så som den beskrivits.

BETYG: 3/5