Rollspel.nu's filmklubb 2020 v45

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v45 2020 – #410 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

 

[krank]

Jag såg just om Star Wars Episode VIII: The Last Jedi, och det räknas eftersom jag gjorde det på köpe-bluray den här gången.

Jag har skrivit om den två gånger tidigare. En gång precis när jag sett den på bio, sen en gång när jag såg den precis innan jag gick på episod XI på bio.

När jag först såg den kallade jag den "det bästa som hänt Star Wars", och det är nog ett omdöme jag fortfarande vill ställa mig bakom. Det här är en makalöst bra film. Rian Johnson lyckas med det mesta. Scenografin och estetiken – rymd- och markstrid som ser helt fantastiska ut, med vackra miljöer och skitiga skepp. Saltöknen på slutet med det röda under – magnifikt! Helt enkelt magnifikt. Och humorn – det här är fungerande humor som passar Star Wars, som gör Star Wars roligt – utan att det blir pinsamt eller pajjigt, som det ju ibland blivit när det bara är typ C3PO som ska stå för humorn. Eller ewoker… Nej, det här känns fräscht, lite uppkäftigt, och det passar som hand i handske.

Sedan måste jag nog skriva lite om varför Holdo hade rätt, men det gör jag inom spoilertaggar for obvious reasons.

Spoiler

En av de saker som fått crybabies på internet att kissa på sig över den här filmen är amiral Holdo och hennes hantering av Poe Dameron. Det här är vad jag tycker:

• Filmen inleder med att etablera Poe Dameron som en bedrövlig jävla idiot som borde skjutas eller åtminstone sättas i briggen resten av filmen. Han vägrar lyda order utan skickar dussintals piloter i döden, och decimerar rebellflottan rejält på skepp och manskap. För vad? En dreadnought. Var det fiendens enda dreadnought? Osannolikt. Hade dreadnoughten spelat någon roll i resten av filmen? Sannolikt inte, för den var stor och tung. Så Dameron kastade helt enkelt bort folks liv. Han är karismatisk, men egocentrerad och dum i huvudet.
• Filmen fortsätter påminna oss, om och om och om igen, om att Poe Dameron är dum i huvudet och helt saknar omdöme. Han inleder till exempel sin första konversation med sin nya amiral-chef genom att mansplaina för henne. Han säger innan att "hon inte var vad han förväntade sig". Jag får det distinkta intrycket att han trodde att hon skulle vara en man. Det verkar för övrigt också som att han ganska konsekvent mansplainar för just specifikt kvinnor – jag kan ha missat nån gång, men när jag såg honom mansplaina saker ("kör så fort du kan!" – "jotack, jag vet, jag är inte dum i huvudet") så var det till kvinnor.
• Holdo har sett Poe in action, och vi kan anta att hon också hört Leia berätta om honom. Hon vet också att Poe nyligen blev av med sin rang efter att tämligen spektakulärt ha visat sig oförmögen att fatta beslut. Det finns mycket goda skäl att inte anförtro honom med ett jävla piss. Något vi också ser senare i filmen, för karln läcker givetvis som ett såll och kan inte hålla käften om livsviktiga hemligheter to save his life.
• Holdo visste att New Order på något sätt kunde spåra deras flotta. Det är inte det minsta orimligt att tänka sig att hon därmed tar det säkra före det osäkra – om det här bokstavligt talat är sista hoppet för hela rebellstyrkan så är det nog bäst om så få vet om 'et som möjligt. Man vet inte hur imperiet spårat dem – de kanske har en spion ombord? En avlyssningsapparat?

Med facit i hand – borde Holdo ha låst in Poe i briggen, med munkavle, istället? Hade det varit bättre att sedan helt enkelt säga till övriga att ja, det finns en plan men nej, ni får inte veta den? Kanske.

Men jag tycker inte att Holdo gjorde fel. I stort sett allt som gick fel här var Poes fel. Om Holdo gjorde något fel så var det att förvänta sig att Poe skulle bete sig någorlunda vettigt – hon förutsåg inte att han skulle gå så långt som till fucking myteri bara för att han inte fick exakt som han ville.

Sammanfattningsvis: Fuck Poe Dameron. Jag är på Holdos sida.

Jag tänkte också, den här gången, lite extra på hur mycket jag gillade filmens "worse hive of scum and villainy". Det är ett riktigt genidrag att presentera ett ställe som "filled with the worst people in the galaxy" och sedan visa att det är… rikingar, helt enkelt. Snygg kontrast mot Mos Eisley.


Annars tror jag att jag fick med allt första gången. Den här filmen gör väldigt mycket expectation subversion, och jag tror att episod IX hade blivit mycket mer intressant om den inte hade kastat bort alla bra etableringar från den här filmen. Den här filmens budskap är ju i princip att vem som helst kan. Att the rebellion är oss, alla, att vem som helst kan bli "hjälte", att det inte handlar om blod och arv utan om materiella omständigheter och inspiration. Och den ger oss också kanske filmseriens mest nyanserade bild av Kraften, där den verkligen får vara en naturkraft och där den gamla tradiga dikotomin och kopplingen till jedis och sith får stå tillbaka.

BETYG: 5/5

 

[Bolongo]

Jag har kollat på Bill & Ted Face the Music. Den var rolig.

Det är inte världens mest logiskt sammanhängande film. Men om du gillade de tidigare filmerna så hade du inte väntat dig det. Den ser också på sina ställen ut att vara litet slarvigt och billigt gjord. Det hänger nog samman med att det tog 10 år att övertyga något filmbolag att finansiera en ny Bill & Ted-film, och till slut fick de en rätt liten budget och råkade göra postproduktionen under en pandemi. Men återigen, det här stör mig inte nämnvärt.

För att fortsätta med kritik som de hade kunnat göra något åt. Manuset är en rehash av de första två filmerna, vilket är litet av en besvikelse eftersom tvåan så medvetet gick i en annan riktning än ettan. Men, tja, så här långt efteråt kanske det är OK att upprepa sig, och det är bara yt-handlingen som är samma. Under ytan finns ett nytt tema (återkommer till det). Det andra som är litet synd är att Keanu Reeves inte riktigt lyckas komma in i sin gamla roll igen. Alex Winters Bill tycks inte ha förändrats det minsta på 30 år, men Reeves' Ted har tappat gnistan. Ö.h.t. ser Reeves radikalt mycket äldre och stelare ut än i senaste John Wick, och det är ju bara ett år mellan filmerna. Oh well, I guess it happens to us all...

Bra saker, då? Till att börja med så är det ju Bill & Ted. Om du gillade humorn i de första filmerna kommer du att gilla den här. Skådisarna som spelar döttrarna gör ett fantastiskt jobb. Utan eftertexter är filmen bara 1:22 lång, vilket är uppfriskande. Slutligen, även om budskapet tycks vara detsamma som tidigare (förena världen genom musik), så finns det en ny underliggande tematik som jag finner intressant. Bill och Ted är sina egna värsta fiender... både bildligt och bokstavligt. Den gamla generationen har inte räddat världen som de borde, de har bara skjutit upp jobbet, och även när krisen verkligen är här försöker de fuska fram en lösning. Istället hamnar det på deras barn att lösa problemet, med hjälp av sina historiska kunskaper.
Hmmm, det här påminner mig om något....