Rollspel.nu's filmklubb 2020 v46

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v46 2020 – #411 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

 

[krank]

För några veckor sedan kom jag på att jag ju inte sett Men in Black III. Den fanns på 3D-bluray, och sådana köper jag ju gärna i någon form av fåfängt hopp om att tekniken ska få fortsätta finnas. Eller att, när den dör och försvinner, jag åtminstone ska äga en försvarlig andel av alla okej:ish och bättre filmer som släppts på formatet.

Nå; jag hade fått för mig att den här filmen skulle vara ganska dålig. Jag vet inte riktigt varför; kanske såg jag en kass trailer? Tidsresor och Men in Black kändes som en rätt dålig kombination; det kändes som att det skulle bli en tunn röra, med förutsägbar fish-out-of-water-pinsamhet och fullt med överdrivna 3D-gimmick-effekter.

Men… den var inte dålig. Den var, faktiskt, riktigt bra. Högt tempo, skojjiga skämt, en och annan rolig komiker i biroll (Bill Hader som får kalla J för "dumbass" tyckte jag om) och rätt schysst estetik och effekter på det hela taget. Roliga alien-varelser. Väldigt mycket 3D, men inte på något sätt som störde. Och Josh Brolin imponerade väldigt mycket som en ung K; jag köpte det 100%. Han satte verkligen rösten, intonationen. Jag kan absolut tro att han är en ung Tommy Lee Jones här.

Jag tror inte jag behöver se om den här i morgon, men ifall jag sätter mig ner och tar ett MiB-maraton nån gång så kommer jag att se fram emot den här.

BETYG: 4+/5

 

[Daniel]

Jag tittade på nån halvtorr amerikansk youtube-kanal för filmnörderi som hyllade den lite bortglömda Disney-"klassikern" The Rocketeer från 1991, och innan de hann gå för mycket in på detaljer stängde jag tv:n, cyklade ner till Science Fiction Bokhandeln och inhandlade jubileumsutgåvan på blu-ray. Jag hade aldrig sett filmen, däremot läste jag lösryckta delar av serietidningsförlagan som kom och gick i gamla Fantomen nån gång på 90-talet. Jag hade inga bestämda minnen av storyn, bara att det var cirka 30-tal och att titelfiguren såg så jävla cool ut i sin spejsade hjälm och pilot-outfit. Jag har alltid varit svag för perioden, såväl estetiskt som historiskt. Jag älskar ju Kutulu, Call of Cthulu etc i denna tidsperiod!

Så med förväntningen att få se en riktig höjdarrulle av gammalt matiné-snitt rullade jag igång min billiga och lite bråkiga blu-ray-spelare.

Det är sent 30-tal och upptakt till världskrig. Stilig racing-pilot (utan särskilda egenskaper i övrigt, i själva verket en tämligen blek figur) blir genom en ödets nyck indragen i farliga intriger där maffian och säkerhetstjänsten slåss om en stulen jetpack, som när den av misstag hamnar i pilotens ägo gör honom till en sorts tafflig, low-tech superhjälte. Hans flickvän, som är statist i Hollywood, dras in i samma intrig då den stora filmstjärnan hon filmar med visar sig ha en lömsk agenda. Sedan är det en klassisk origin story av superhjälteslag. Tommy guns, gangsterkostymer, knähöga stövlar, luftskepp och Hollywood-skurkar (bokstavligen) med värjor - vad mer kan man önska sig?

Jag gillade visserligen vad jag såg, och jag uppskattar alltid en solig, gammaldags äventyrsmatiné i 30-talskostym där fascister får på käften i stora mängder, men jag hade kanske för högt ställda förväntningar och blev därför lite besviken. Svagheterna låg främst i att titelfiguren spelad av Billy Campbell (ett ansikte jag enbart känner igen från en av mina absoluta favoritfilmer "Bram Stoker's Dracula") är en ganska blek och tidvis grabbigt osympatisk figur. Det blir för utdragen origin story utan att han på riktigt hinner bemästra sina nya krafter. Då var det ofta mer underhållande i scenerna mellan hans flickvän (begåvade Jennifer Connelly) och den lömske skådespelaren (alltid briljante Timothy Dalton), inklusive några fantastiska one-liners. Mest oväntat med denna Disney-märkta soliga rulle var nog de oväntat brutalt våldsamma morden ("he's folded in half!") utförda av lika oväntade monsterlakejen Lothar. Den upplyftande äventyrsmusiken kändes bekant, helt i min smak, och när det visade sig vara James Horner blev jag glad eftersom han länge varit (var) en stor favorit!

Sammanfattningsvis, helt klart sevärd äventyrsrulle från förr i tiden. Som sagt lite blek huvudperson, men tillräckligt med äventyrliga och välskrivna härligheter för att väga upp svagheterna!

3 av 5.

 

[Max Raven]

Det galna geniet krank...

Jag såg La cité des enfants perdus - eller de förlorade barnens stad.

Galet geni stjäl barn för att kunna få deras drömmar och sova ut. Efter att en starkemans lillebror blir kidnappad ger han sig iväg för att rädda honom.
... Men Krank är inte huvudantagonisten. Inte heller hans korta mor eller hans lite enfaldiga klonbröder. Nej, det är någon helt annan.

Det är en bra och ganska udda fransk film med speciell estetik, med Ron Perlman i en av huvudrollerna. Helt klart värd att se.