Rollspel.nu's filmklubb 2020 v7

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,181
Location
Rissne
Detta är WRNU's filmklubb för v7.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling – att man klickar på en knapp – för att läsa det som står där. Skitpraktiskt! [HR][/HR]En sak jag funderat lite på är ifall jag vill passa på att använda filmklubben till att uppmuntra folk att bli lite gladare av att se på film. Nedanstående är absolut inte några regler, utan bara välvilliga tips från mig när det gäller att öka ens filmnjutning.
  • Forma korrekta förväntningar. Om man förväntar sig det man kommer att få, så minskar risken för besvikelse. Människohjärnan gillar uppfyllda löften. Här gäller det nog mest att undvika både hype och folks gnäll inför en film.
  • Var OK med att filmen är vad den är. Om du har farhågor eller hört negativa saker, försök tänka dig att de stämmer men att du är OK med det.
  • Bestäm dig från början för att gilla filmen om det överhuvudtaget går. Förbered dig för att hitta ursäkter, patcha plothål och så vidare. Det är lite som när man letar saker att nitpicka om men istället för att gnälla om dem så ser man om man kan hitta sätt att låta filmen komma undan med dem.
Överlag är det faktiskt inte coolare att vara arg/elak/negativ än att vara positiv. Jag rekommenderar FilmJoy och CinemaWins på Youtube för inspiration.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,181
Location
Rissne
Jag har sett Knives Out nu. Jag hade på känn att det var en film som skulle funka bättre hemma i en lugn och tyst TV-soffa än på bio, och det hade jag nog rätt i. Bio funkar bäst för stora, bombastiska effekt-spektakel. Det är då den stora skärmen och surroundljudet kommer till sin rätt. För den här sortens lågmälda detektivmysterier? Bortslösat. Plus att risken alltid finns att det finns idioter i salongen, som kommenterar eller spoilar eller bara överlag förstör allting.

Hur som helst, jag gillar ju Rian Johnson sedan tidigare, eftersom jag gillade både Looper och The last jedi, så jag hade hyfsat höga förhoppningar här. Plus att jag älskar – ÄLSKAR – Agatha Christieska mordmysterier. Plus att det är minst sagt kompetenta skådespelare med – Senaste James Bond till exempel, och Captain America, och Joi, och Laurie Strode, och General Zod, och Garfunkel från Garfunkel and Oates…

Jag tänker inte säga så mycket om filmen överlag, utom att den presenterar sig till en början som ett ganska konventionellt mordmysterium, och sedan har den lite egenheter för sig som gör den till ett lite mindre konventionellt mordmysterium. I slutänden är det inte riktigt Christieskt, men fortfarande tillräckligt mycket Christie för att jag ska kunna vara helnöjd.

Det bästa med den är nog…

att jag hade fel om plot twisten. Jag började ganska tidigt misstänka att Harlan i själva verket fortfarande levde, och bara hade fejkat sin egen död. Och det är en plot som funkade i ett mordmysterium EXAKT EN GÅNG och som aldrig någonsin kommer att fungera igen. Tyvärr har jag glömt vilken bok det var som hade det som twist, men jag är typ 78% säker på att det var en av Christies.

Men ja, jag satt bara och väntade på att det skulle visa sig att Harlan bara använt en fejk-kniv – det antyddes ju i och med en tidig kommentar från hans sida. Men det fröet skördades ju på ett helt annat sätt, och twisten var en helt annan.

Och det näst bästa är att jag faktiskt satt i slutet och tänkte "ja, det HADE jag faktiskt kunnat räkna ut. Om jag bara varit lite mer uppmärksam. Alla delarna fanns ju på plats! Gud, så dum jag är".

Och det är ju liksom det som gör Christieberättelser till det de är. Så jag är himla nöjd.

BETYG: 4+/5. Nöjd, men inte mind = blown och jag vill nog inte se om den.
 

Henke

Avdankad Konventsarkeolog
Joined
8 Mar 2009
Messages
4,480
Location
Kullavik
krank;n342213 said:
Jag har sett Knives Out

BETYG: 4+/5. Nöjd, men inte mind = blown och jag vill nog inte se om den.
Jag hade precis också tänkt recensera den här filmen, men eftersom jag håller med om exakt allting du skriver (jag var till och med inne på samma felaktiga plot-twist) så finns det egentligen ingenting för mig att tillägga.
 

Dr_Dängrot

Myrmidon
Joined
1 Mar 2017
Messages
4,326
Jag har sett the lighthouse av Robert Eggers känd för sin debutfilm the witch ifrån 2015 som av kritiker mottogs med strålande recensioner och som av många anses som 2010-talets bästa skräckfilm .

Robert Pattinson som troligtvis är mest känd som Eward ifrån Twilight serien och Willem Dafoe spelar huvudrollerna och jag skulle nog utan att tveka kunna säga att jag blev överraskad av att se hur väl Pattinson verkligen kan skådespela och kemin han och Dafoe har igenom hela filmen är helt fantastiskt .


Handlingen då utan att spoila nån metaplot

Två män anländer till en ödslig fyr utanför new Englands kust och de skall ta hand om fyren och sköta all ruljangs tills dom blir avlösta. Thomas spelad av Dafoe som efter ett liv ute på sjön numera får vara fyrvaktare efte att ha skadat sitt ben och Ephraim spelad av Pattinson som sökt sig till tjänsten på grund av de pengar som finns att tjäna och för en ny start i livet .

Efter ett par veckor börjar Ephraim känna av lappsjuka samtidigt som Thomas uppträder skumt och ganska snart börjar båda två en nedåtgående spiral in i galenskap där gränsen mellan fantasi och verklighet suddas ut . Det är också ganska uppenbart att båda två döljer hemligheter och ett mörkt förflutet ifrån varandra .

The lighthouse är en väldigt stämningsfull film som bygger mycket på atmosfär som Eggers skapar genom ljudet av mistlurar , ljudet av havet som piskar mot klipporna och måsar som skriker i fjärran .

Denna film är denfinitivt inget för dig som vill se tonåringar bli slaktade med motorsåg av nån galning i hockeymask utan vänder sig mer till dig som tycker om mörk psykologisk thriller


Slutbetyg 4/5 och det är endast för att mistlurar och havsljud och måsar och stormar och scen osveftet scen av olika galenskap hur stämningsfulla dom än var och hur mycket dom lyckades locka fram en obehagskänsla så kändes det långdraget efter 1-1,5 timmar
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,181
Location
Rissne
Förra veckan såg jag om Avengers: Infinity War, och igår passade jag på att se om Avengers: Endgame, som jag senast såg när den gick på bio.

Den var faktiskt riktigt jävla bra den här gången också, och den påminde mig om varför jag egentligen tycker mer om TV-serier än om filmer.

Såhär, ungefär: Genom lite googlande har jag fått fram att "average reading speed" är ungefär två minuter per boksida. På tiden det tar att se en vanlig film på låt oss säga två timmar så skulle alltså en vanlig människa hinna läsa en bok på 60 sidor. 60 sidor är ingenting. Det är lika många sidor som två serietidningar. Så även om man räknar med att det visuella effektiviserar informationsöverföringen så är en vanlig film alltså mer att betrakta som en långnovell än en film – en film hinner inte berätta speciellt komplexa berättelser, och en film är för kort för att man ska riktigt hinna börja bry sig om mer än kanske 1–2 personer. Det här gör att film är ett synnerligen dåligt medium för komplexa handlingar och berättelser. De funkar såklart bra för många historier också, precis som att många passar bra som långnoveller (eller korta romaner).

Men min poäng är: För ganska många sorters berättelser är film betydligt sämre, och jag tenderar att gilla den sortens mer mångfacetterade, långsiktiga och komplexa berättande som TV-serier medger. Jag gillar att lära känna stora grupper av tredimensionella karaktärer – hinna se olika sidor av dem, få veta mer om deras bakgrunder, se hur de agerar i många olika situationer som inte relaterar till just "huvudplotten". Och det kan man normalt inte göra med mindre än en miniserie, eller helst en flera säsonger lång tv-serie.

MCU är det enda exemplet jag kommer på som faktiskt lyckas ta det bästa ur två världar. Infinity War och Endgame hade inte kunnat finnas utan 21 tvåtimmarsfilmer innan dem, som introducerade, etablerade och fördjupade de enskilda karaktärerna på ett sätt som bara riktigt bra tv-serier lyckas göra. Jag har förstått att det finns folk som gick in i Endgame utan att ha sett något av MCU innan, och det går säkert, men det som gör filmen så fantastiskt bra i mina ögon är just att den bygger på, och knyter ihop, allt som kommit innan den. Hade jag inte sett alla Avengers i andra sammanhang först så är det så, så mycket som inte alls funkat lika bra. Jag hade nog inte grinat ens i närheten så mycket som jag nu gjorde, till exempel, trots att det är andra gången jag ser den och ingenting kommer som en överraskning.

Jag står fortfarande bakom allt jag skrev i min första recension. Det här är en helt sjukt bra film, och den gör saker ingen annan film jag sett eller hört talas om gjort. Det närmaste är nog vissa TV-serie-finaler.

Den enda nackdelen är ju att det kommer att vara nästintill omöjligt för Marvel att lyckas göra riktigt episka filmer i MCU på ett tag nu. Efter en så här stor orgasm måste de nog vila lite, och bygga upp trycket på nytt…

BETYG: 5/5, tveklöst.
 

Henke

Avdankad Konventsarkeolog
Joined
8 Mar 2009
Messages
4,480
Location
Kullavik
krank;n342255 said:
Men min poäng är: För ganska många sorters berättelser är film betydligt sämre, och jag tenderar att gilla den sortens mer mångfacetterade, långsiktiga och komplexa berättande som TV-serier medger. Jag gillar att lära känna stora grupper av tredimensionella karaktärer – hinna se olika sidor av dem, få veta mer om deras bakgrunder, se hur de agerar i många olika situationer som inte relaterar till just "huvudplotten". Och det kan man normalt inte göra med mindre än en miniserie, eller helst en flera säsonger lång tv-serie.
Det här förmodligen en diskussion som antagligen förtjänar en egen tråd... Frågan kring berättandet i TV vs. Film har varit aktuell för mig senaste tiden (senast igår i en diskussion med en person i min spelgrupp). Jag har alltid tidigare hävdat att serier generellt är sämre och att jag känner att man vattnar ur bra berättande för att fylla hela säsonger (iaf tidigare runt 24 episoder som standard). En film hinner aldrig bli utvattnad, utan är antingen bra eller dålig (subjektivt). På senare tid har jag dock sett en hel del TV serier som jag handplockat för att de har höga betyg och där har man kringgått problemet genom att säsongerna ofta är kortare (runt 8-12 avsnitt). Tempot blir aningen högre, men samtidigt även kvaliteten på varje avsnitt med tillräckligt utrymme för karaktärsutveckling. Så just nu gillar jag nog mest den typen av TV-serier.

Problemet med TV-serier är dock att de sällan håller hela sin tänkta livslängd utan avbryts pga vikande tittarsiffror så slutet antingen blir helt avhugget (John Doe, Deadwood etc) eller trubbigt och trådarna skall hinna sys ihop på ganska kort tid. (Än värre med serier som aldrig planerar att ta slut överhuvudtaget). På så vis är (bra) miniserier bättre för där har man en tydlig bild kring slutet redan från början.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,531
Igår såg jag Wall-E för första gången.

Den var bra.
 
Top