Nekromanti Rollspel som litteraturkritik

[Genesis]

Dnalors inlägg påminde mig om en sak som jag läste på Story Games för länge sedan (tråden är från Augusti). Dels är den intressant för att den visar på ett närapå diametralt motsatt synsätt, och dels tycker jag att den är intressant i sin egen rätt. Tråden finns här i sin helhet, och jag rekommenderar att man läser åtminstone de två första inläggen, eftersom Halfjack förklarar bättre än mig.

Den handlar i korthet om ett nytt sätt att se på rollspel: som litteraturkritik. Det här gäller naturligtvis vissa rollspel i högre grad än andra, och forgespel i synnerhet, men jag tycker att det är ett fantastiskt nytt perspektiv. Jag spelade, som jag sade till Dnalor, With Great Power ... häromdagen, och det är verkligen ett prima exempel på den här typen av spel. Spelet anstränger sig för att hamna så nära klassiska superhjälteserier som möjligt.

Det här vll jag höra åsikter på. Go. Vilka andra spel passar in på den här typen av spelande? Finns det något värde i att se på spel på det här viset? Kan det ge oss något nytt, antingen för rollspelen, eller kanske till och med för litteraturkritiken?

 

[Man Mountainman]

Det är intressant att se att Halfjack tycks hälla vatten på min kvarn:

I have long argued that role-playing games are essentially unrelated to fiction in any useful sense and I stand by that. I see, however, a reconciliation. These are not games. We are not trying to make new games that better emulate certain forms of fiction.

Inlägget är intressant, men jag kan inte låta bli att tycka att något är knasigt. Dessa spel... är en metod för att utöva litteraturkritik? Alldeles oavsett om argumentet håller eller inte, så framstår det i mina ögon som lite tragiskt att reducera en aktivitet till blott och bart ett verktyg för att analysera en annan aktivitet. Är inte spel förtjänta av analys i sin egen rätt?

/Kalle

 

[Genesis]

Alldeles oavsett om argumentet håller eller inte, så framstår det i mina ögon som lite tragiskt att reducera en aktivitet till blott och bart ett verktyg för att analysera en annan aktivitet. Är inte spel förtjänta av analys i sin egen rätt?

Mjo, Halfjack drar väl det hela till sin spets och går onödigt långt när han säger "These are not games". Jag ser ingen anledning till att de inte kan vara både och. Men det öppnar ju för en intressant synvinkel när han säger att han vill ha utrymme för fler spel som inte är roliga. Att rolighet ger mervärde i ett spel är väl ingen som säger emot, men frågan är om trogen emulering av en litterär (eller filmisk) genre ger mervärde, även om den inte ger upphov till (eller kanske till och med reducerar) kul? De av oss som vågar säga att rollspel kan vara konst måste ju bredda sitt perspektiv utanför att de bara skall vara kul. Och kanske är genreemulering ett exempel på en sådan breddning.

 

[krank]

Efter att ha läst igenom de 48 inlägg som tycks vara trådens hela, måste jag säga: Jag är imponerad.

Halfjack har en god poäng, med att rollspel egentligen kan ses som ett slags undersökande och dekonstruerande av en genre (eller, i många fall, ett specifikt verk - Hellboy, Star Wars, etc). Jag gillar också att han påpekar att rollspel inte egentligen är vare sig fiktion eller spel utan någonting helt annat. Jag ska nog börja argumentera för detta i sociala situationer och se vad som händer. Jag har länge hävdat att "rollspel är inte spel", men nu känns det nytt och spännande att hävda "rollspel är egentligen inte berättelser, heller".

Invändningen "det här är inte analys, utan skapande" bortser från att även litteratur/kulturanalys är en form av skapande; att påstå att någon form av analys är neutral är att påstå att man kan eliminera observatörens roll i den meningsskapande processen, och det, mina vänner, är bullshit.

Jag anser absolut att det här kan ge något. Eller ja, jag skiter i ert andra, men jag blev mäkta inspirerad till mitt egna skapande och skrivande och spelledande och spelande av hela ämnet.



Holy crap, I think he's onto something.

 

[Rising]

Jag tycker det var jätteintressant, och jag håller med honom om att spelen skulle tjäna på att man fokuserade mer på vad det var för genrekonventioner man försökte lyfta fram genom systemet, och att försöka hitta nya sådana saker.

DoD med sin "magiker kan inte använda magi om de står i kontakt med järn" var ett enkelt världsspecifikt sätt för att styra spelarna så att magiker inte gick omkring i helrustning utan mer genrespecifika kläder.

Supergängets regel om att den som blir utslagen i en scen får ett hjältepoäng, den styr spelet till att (såsom det var under silver age-perioden) låta samtliga hjältar få turas om att stå i rampljuset.

Osv.

Nu tycker jag dock att han enbart talar om ett särskilt perspektiv inom rollspelshobbyn; att simulera genrekonventioner. Man kan också vilja simulera trovärdighet. Bara för att man gör ett westernrollspel så behöver man ju inte vilja göra ett spaghettiwesternrollspel, utan kan tvärtom vilja skriva regler som uppmuntrar spelarna att agera precis såsom man gjorde i vilda western, istället för hur hjältarna gör i de stora westerngenrerna.

Och så kan man förstås vilja låta bli att simulera något överhuvudtaget. Systemet i Baron Munchaussen skulle fungera precis lika bra om man skiftade settingen till att handla om skurkar i "Ensam Hemma"-typen av barnfilmer, som försökte övervinna varandra i en tävling om vem av dem som hade haft mest otur och fått mest stryk. När en spelare berättat om hur han försiktigt tagit sig upp för en inoljad källartrappa, så skulle andra spelare kunna avbryta och ge honom en utmaning i stil med "Var det vid den här tidpunkten du fick all den där gröna målarfärgen i håret och på kläderna?" och så fortsätter berättaren; "ja. Ni förstår, när jag kom upp till dörren så tänkte jag - dörrhandtaget är säkert gillrad med någon fälla - så jag bestämde mig för att sparka in dörren. Well, foten gick rakt igenom, och eftersom dörren öppnade sig inåt och eftersom ungdjäveln skruvat loss gångjärnen så började jag falla bakåt... och i botten på den inoljade källartrappan stod en hylla med en stor grön målarfärgsburk på den översta hyllan..." osv.

Munchaussen är väldigt fritt, och litar på att spelarna klarar att emulera de genrekonventioner som föreslås. Man kan mycket enkelt skifta genre (inte helt obehindrat, men ändå) utan att ändra systemet. Så själva litteraturkritiken ligger främst hos spelarna i detta spel.

---

Slutligen tycker jag också att han inriktar sig lite väl mycket på följden och resultatet av algoritmerna, och inte tillräckligt på processen i sig.

Alltså, om vi vill göra ett swashbuckler-spel, och exempelvis vill emulera att hjältar i denna genre gärna svingar sig i takkronor och rep mellan fartyg under bärgningar och piratangrepp, m.m. då kan vi enkelt uppmuntra spelarna att agera på detta sätt genom att ge en hög spelmässig bonus åt karaktärer som svingar sig i rep eller takkronor. Då blir följden och resultatet väldigt genretypisk. Karaktärer uppmuntras att agera på ett genretypiskt sätt i spelvärlden.

Men det får mig inte att "känna" mig som en matinéhjälte. Systemet uppmuntrar mig som spelare att planera och välja strider där jag kan göra entré genom att svinga mig i något, och således så har hela grejen med repsvingande blivit en viktig parameter att ta hänsyn till när man planerar inför ens strider, istället för ett skönt, spontant och spektakulärt sätt för hjälten att bevisa sin dådkraft, snillrikedom och modighet.

Det här är bärande punkter i min rollspelstriangel, där Simulation/Gestaltning är just att koncentrera sig på följden av systemen - vad man matar in och vad man får som output - medan Problemlösning inte handlar så mycket om vad som händer med karaktärerna i handlingen (alltså det som den här sortens litteraturkritik handlar om), utan mer om vad som händer med spelarna i spelsystemet (det som spelteori handlar om).

 

[Man Mountainman]

Jag har länge hävdat att "rollspel är inte spel", men nu känns det nytt och spännande att hävda "rollspel är egentligen inte berättelser, heller".

Ungefär som jag gör en tråd ner?

Invändningen "det här är inte analys, utan skapande" bortser från att även litteratur/kulturanalys är en form av skapande; att påstå att någon form av analys är neutral är att påstå att man kan eliminera observatörens roll i den meningsskapande processen, och det, mina vänner, är bullshit.

Det håller jag med om, men gör man inte i samma veva avkall på varje anspråk på "vetenskaplighet", något som ju ändå tycks vara en viktig del av Halfjacks resonemang?

/Kalle

 

[Genesis]

Nu tycker jag dock att han enbart talar om ett särskilt perspektiv inom rollspelshobbyn; att simulera genrekonventioner. Man kan också vilja simulera trovärdighet. Bara för att man gör ett westernrollspel så behöver man ju inte vilja göra ett spaghettiwesternrollspel, utan kan tvärtom vilja skriva regler som uppmuntrar spelarna att agera precis såsom man gjorde i vilda western, istället för hur hjältarna gör i de stora westerngenrerna.

Absolut. Men då har du ju en annan genre. Istället för "spagettiwestern" spelar du då "realistisk western". Och han talar ju faktiskt om att många spel uppfinner sina egna genrer och emulerar dem på samma gång. Polaris och The Shab al-Hiri Roach tycker jag hamnar under den rubriken. Så man kan ju se "simulera trovärdighet" som bara en undergrupp av "simulera genrekonventioner" (alternativt se "simulera genrekonventioner" som en undergrupp till "simulera trovärdighet"; det spelar egentligen ingen roll).

Slutligen tycker jag också att han inriktar sig lite väl mycket på följden och resultatet av algoritmerna, och inte tillräckligt på processen i sig.

Det där är intressant. Men jag tror att det var något av hans poäng. Han talade ju om att skapa utrymme för spel som inte nödvändigtvis är kul. Att skapa en berättelse där folk agerar som matinéhjältar är litteraturkritik, medan att känna sig som en matinéhjälte är kul. Det finns naturligtvis inget som säger att man inte kan göra bägge, men att känna sig som en matinéhjälte är egentligen irrelevant för det syfte han förespråkade.

Fast jag är ju inte Halfjack, såklart.

//Genesis, som skall iväg och fira nyår strax, och därmed inte kommer att svara mer förrän nästa år (inklusive på Dnalors inlägg). Gott nytt år!

 

[krank]

Det håller jag med om, men gör man inte i samma veva avkall på varje anspråk på "vetenskaplighet", något som ju ändå tycks vara en viktig del av Halfjacks resonemang?

Fast det gör man ju så snart man börjar analysera kultur eller text överhuvudtaget... Det kan man se i hyfsat modern litteraturkritik i stort också, i dessa postmoderna tider. Man diskuterar mycket var mening skapas - om det t.ex är författaren av ett verk som äger rätten att bestämma vad verket "betyder", eller om betydelse skapas i mötet mellan texten och läsaren, med allt vad det innebär av tolkningsrätt hit och dit...

 

[Man Mountainman]

Och kanske är genreemulering ett exempel på en sådan breddning.

Kanske. Men kanske är det ledsamt med en "konst" som är helt och hållet självreferentiell, ett symbolsystem slutet kring sig själv utan kontakt med yttervärlden.

Nå, jag hör inte till dem som är allt för ivriga att föra in rollspelen i konstens finrum. "Konst" ter sig för mig som en intetsägande kategori: var och en kan omdefiniera ordet för att tjäna sina egna intressen, tills slutligen alla anspråk på "konstnärlighet" blir fullständigt innehållslösa. I dess bredaste bemärkelse blir ett anspråk på konst inget annat än att säga "rollspel är en kreativ mänsklig aktivitet", vilket är en löjlig truism. I en mer inskränkt bemärkelse kan det betyda "rollspel är precis som litteratur/teater/film", vilket är en lika löjlig lögn. Och mellan dessa två extremfall finner vi "min sorts rollspel är finare än din", vilket förstås är det värsta av allt.

Därför går jag dem till mötes som vill använda rollspelen som ett medel för att utforska genrekonventioner. Men jag hoppas att man vill lägga betoningen på utforska - as opposed to "analysera". I det tidigare ordet ser jag ytterligare ett stöd för min "lek"-tes; man utforskar konventioner, man leker med dem, man ställer dem på ända. I det senare ordet ser jag inget annat än en navelskådande återvändsgränd.

Precis som Krank påpekar är uttolkningen en kreativ process i sin egen rätt. Denna process kan, skissartat, beskrivas som följer: 1) man har framför sig en uppsättning symboler, en "text" i ordets breda bemärkelse, 2) man tillskriver dessa symboler mening, man "tyder" dem, utefter de konventioner man kommit att lära sig, 3) man tar den mening man erhållit i steg 2 och utför en vidare tolkning, söker efter en "mening under meningen", ett ytterligare meningslager (eller flera), "läser mellan raderna", 4) man manipulerar de meningsenheter man erhållit i steg 2 och 3 enligt någon princip, 5) man skapar nya symboler som ska uttrycka den mening man producerat i steg 4.

Steg 4 och 5 i processen ovan är de steg där leken kommer till sitt starkaste uttryck, där du inte bara är låst till passiv uttydare utan till aktiv kreatör, i steg 4 av mening och i steg 5 av den symboliska representationen för denna mening. Härvid producerar du en ny "text" som kan ligga till grund för en ny tolkningsprocess, och så vidare ad infinitum. Ur detta tolkningens hamsterhjul finns det ingen utväg, och just därför bör vi ge oss hän åt hjulet.

/Kalle

 

[Genesis]

Kanske. Men kanske är det ledsamt med en "konst" som är helt och hållet självreferentiell, ett symbolsystem slutet kring sig själv utan kontakt med yttervärlden.

Eh? Hur kan en breddning göra den helt och hållet självreferentiell?

Nå, jag hör inte till dem som är allt för ivriga att föra in rollspelen i konstens finrum. "Konst" ter sig för mig som en intetsägande kategori: var och en kan omdefiniera ordet för att tjäna sina egna intressen, tills slutligen alla anspråk på "konstnärlighet" blir fullständigt innehållslösa. I dess bredaste bemärkelse blir ett anspråk på konst inget annat än att säga "rollspel är en kreativ mänsklig aktivitet", vilket är en löjlig truism. I en mer inskränkt bemärkelse kan det betyda "rollspel är precis som litteratur/teater/film", vilket är en lika löjlig lögn. Och mellan dessa två extremfall finner vi "min sorts rollspel är finare än din", vilket förstås är det värsta av allt.

Ingen kommentar. Det är inte trådens ämne.

Därför går jag dem till mötes som vill använda rollspelen som ett medel för att utforska genrekonventioner. Men jag hoppas att man vill lägga betoningen på utforska - as opposed to "analysera". I det tidigare ordet ser jag ytterligare ett stöd för min "lek"-tes; man utforskar konventioner, man leker med dem, man ställer dem på ända.

Är det inte precis vad man gör när man skapar en berättelse inom en viss genre? Det här är vad som framkommer i spel. Där skapar man en berättelse (jo, det gör man faktsikt) och leker med genrekonventionerna. Själva spelet, mekaniken, och skapandet av ett rollspel som söker emulera en viss genre, det är där analysen ligger. Inte i aktivt spel. Genreanalys är något som spelskaparen hänger sig åt, och läsandet av ett spel kan vara en granskning av en sådan analys. Spelandet är på sätt och vis ett test av analysen, men samtidigt ett skapande av en berättelse inom genren och därmed en lek med genrekonventioner.

EDIT: Tog bort onödig spydighet. På riktigt, den här gången.

 

[Man Mountainman]

Eh? Hur kan en breddning göra den helt och hållet självreferentiell?

Ja, nä, det var mer en sidokommentar apropos "konst som handlar om konst". Inget viktigt.

Bla, bla, bla. Ingen kommentar.

"Bla, bla bla", va? Nu blir jag lite sårad. Förtjänar jag verkligen en sån ton? Jag hoppas verkligen inte att du tar illa upp av det jag skriver av någon anledning, för själv har jag ganska svårt att se att ämnet är värt ett sådant allvar. Och förresten var det väl du som drog upp "konst"?

Själva spelet, mekaniken, och skapandet av ett rollspel som söker emulera en viss genre, det är där analysen ligger. Inte i aktivt spel. Genreanalys är något som spelskaparen hänger sig åt, och läsandet av ett spel kan vara en granskning av en sådan analys. Spelandet är på sätt och vis ett test av analysen, men samtidigt ett skapande av en berättelse inom genren och därmed en lek med genrekonventioner.

För all del. Jag glömmer så lätt att det i Forge-kretsar oftast handlar om design snarare än faktiskt spel. My bad.

/Kalle

 

[Genesis]

Ja, nä, det var mer en sidokommentar apropos "konst som handlar om konst". Inget viktigt.

"Konst är en ständigt pågående dialog mellan konsten och sig själv", var det nå'n finurlig rackare som sade. Eller något liknande; jag har säker citerat fel.

"Bla, bla bla", va? Nu blir jag lite sårad. Förtjänar jag verkligen en sån ton? Jag hoppas verkligen inte att du tar illa upp av det jag skriver av någon anledning, för själv har jag ganska svårt att se att ämnet är värt ett sådant allvar. Och förresten var det väl du som drog upp "konst"?

Ber om ursäkt för det där. Jag tog bort det, men inte innan du hann svara. Jag tar aldrig illa upp av någonting, så oroa dig inte för det. Jag tyckte bara att du var litet ordig . F'låt.

 

[Pom]

Nix. Syns fortfarande [NT & OT]

NT = Nya testamentet
OT = Old Testament

 

[Genesis]

Skit också. Nu är det fixat på riktigt [nt]

...