Vad är era tankar och erfarenheter av det?
Speciellt undrar jag hur man kommer till sjävlinsikten om hur man är själv.
Det jag sett är par som funkar sådär fint och perfekt, par där de alltid hamnar i konflikt med varandras karaktärer, par där det alltid finns en obrytbar alians mellan deras karaktärer (och det är lite de mot resten av världen). Och så par som bara har helt olika sitlar, men faller skönt ihop. Nån gång har jag också haft känslan att det mest varit den ena som var intresserad och att den andra var med för att vara med sin partner, men då har det känt som spelledarens jobb att engagera den som slöspelar
Och sedan frågan om hur man säger till när spelande flickvännen har sin spelledande partner lindad kring sitt lillfinger och utnytjar det för att påverka spelet... kan man göra nått åt sånt?
Och hur ska man tänka på att bjuda in folk till kampanjer, när man vet att båda rollspelar, bör man alltid bjuda båda? Hur gör man det annars snyggt?
Speciellt undrar jag hur man kommer till sjävlinsikten om hur man är själv.
Det jag sett är par som funkar sådär fint och perfekt, par där de alltid hamnar i konflikt med varandras karaktärer, par där det alltid finns en obrytbar alians mellan deras karaktärer (och det är lite de mot resten av världen). Och så par som bara har helt olika sitlar, men faller skönt ihop. Nån gång har jag också haft känslan att det mest varit den ena som var intresserad och att den andra var med för att vara med sin partner, men då har det känt som spelledarens jobb att engagera den som slöspelar
Och sedan frågan om hur man säger till när spelande flickvännen har sin spelledande partner lindad kring sitt lillfinger och utnytjar det för att påverka spelet... kan man göra nått åt sånt?
Och hur ska man tänka på att bjuda in folk till kampanjer, när man vet att båda rollspelar, bör man alltid bjuda båda? Hur gör man det annars snyggt?