Man Mountainman
Storsvagåret
Okej, det är stor pretto-varning på det här inlägget, så ni får lov att bibehålla ett öppet sinne och ta det hela med en nypa salt.
På forumsträffen häromdagen så var det någon (närmare bestämt kalcidis) som påpekade att han önskade att rollspelare skulle ta sig själva på lite mindre allvar. Det är väl gott och väl, tyckte jag, för folk som tar sig själva på allvar har ju en tendens att kräva att andra människor ska ta dem på allvar, vilket kan bli jobbigt för alla inblandade, men samtidigt menade jag att rollspelare borde kunna betrakta sig själva som konstnärer, och vad de sysslade med som konst.
Enligt Scott McCloud är konst all mänsklig aktivitet som inte direkt syftar till att främja överlevnaden eller fortplantingen (och det är inget citat). Enligt den definitionen är ju saken solklar: rollspel är konst! Dock är det dock så att McClouds definition inte stämmer överens med gemene mans syn på vad konst är. Folk har en tendens att lägga en värdering i ordet ”konst”. ”Konst” är något bättre (eller, för många människor, något sämre) än andra yttringar av den mänskliga kulturen.
Min fråga är inte, observera inte, ”är rollspel konst?”. Den frågan har diskuterats förut, och en diskussion kommer förmodligen inte att leda någon vart. Mina frågor är istället, ”har rollspelare rätt att kalla sig konstnärer, och vad de sysslar med konst?”, ”om rollspel inte är konst, vad krävs för att det ska bli konst? Hur ska man göra rollspel mer konstnärligt?”, ”Är det ens önskvärt att låta rollspel vara konst? Finns det någon anledning att kväsa de konstnärliga ambitionerna i rollspelsrörelsen?”, "Rollspel kanske inte ÄR konst, men vore det inte fint om vi alla kämpade för att det skulle BLI konst?"
Själv vill jag gärna tro att det jag ägnar mig åt kan vara vettigt, kan ha någon betydelse, kan vara ”konst”. Jag tror att vi alla kan enas om att ”konst” är kreativa aktiviteter av olika slag, och vilken sysselsättning är egentligen mer kreativ än rollspel? Rollspel är kreativt från början till slut! Vissa personer tycks ha den uppfattningen att rollspel, ur spelarens synvinkel, är ungefär som att titta på en film. Spelaren sätter sig i sin stol och förväntar sig att bli underhållen av spelledaren. Spelaren är på spelmötet för att uppleva, inte för att skapa. För att konsumera, inte för att producera. ”Nej, nej, nej”, säger jag, som är företrädare för spelarinflytande: spelaren har samma kreativa ansvar som spelledaren. Att delta på ett spelmöte är inte alls samma sak som att se en film; det innebär att vara delaktig i en kreativ process. På så sätt är rollspel mer kreativt än exempelvis film: till och med när äventyret upplevs, så skapas det. Torde inte rollspel då ha större potential att vara ”konst” än något annat kreativt medium?
När jag skriver rollspel, scenarion m.m. så är det inte min ambition att uttrycka mig konstnärligt. Jag anser mig inte ha något att säga; jag är en ganska tråkig individ med en rätt slätstruken syn på verkligheten. Mitt mål är istället att skapa underlag för den sorts gemensamma kreativa uttryck som uppkommer i spelet, genom att skapa regler och spelmetoder som stödjer spelarinflytande, genom att skapa kampanjvärldar som ger upplevelsemöjligheter osv. Jag vill konstruera staffliet som rollspelens framtida konstnärer kan måla sina konstverk på. Jag är stolt över min hobby och jag är nöjd om jag kan ha bidragit en smula för att ge den möjligheten att realisera sin potential och bli konst på riktigt.
På forumsträffen häromdagen så var det någon (närmare bestämt kalcidis) som påpekade att han önskade att rollspelare skulle ta sig själva på lite mindre allvar. Det är väl gott och väl, tyckte jag, för folk som tar sig själva på allvar har ju en tendens att kräva att andra människor ska ta dem på allvar, vilket kan bli jobbigt för alla inblandade, men samtidigt menade jag att rollspelare borde kunna betrakta sig själva som konstnärer, och vad de sysslade med som konst.
Enligt Scott McCloud är konst all mänsklig aktivitet som inte direkt syftar till att främja överlevnaden eller fortplantingen (och det är inget citat). Enligt den definitionen är ju saken solklar: rollspel är konst! Dock är det dock så att McClouds definition inte stämmer överens med gemene mans syn på vad konst är. Folk har en tendens att lägga en värdering i ordet ”konst”. ”Konst” är något bättre (eller, för många människor, något sämre) än andra yttringar av den mänskliga kulturen.
Min fråga är inte, observera inte, ”är rollspel konst?”. Den frågan har diskuterats förut, och en diskussion kommer förmodligen inte att leda någon vart. Mina frågor är istället, ”har rollspelare rätt att kalla sig konstnärer, och vad de sysslar med konst?”, ”om rollspel inte är konst, vad krävs för att det ska bli konst? Hur ska man göra rollspel mer konstnärligt?”, ”Är det ens önskvärt att låta rollspel vara konst? Finns det någon anledning att kväsa de konstnärliga ambitionerna i rollspelsrörelsen?”, "Rollspel kanske inte ÄR konst, men vore det inte fint om vi alla kämpade för att det skulle BLI konst?"
Själv vill jag gärna tro att det jag ägnar mig åt kan vara vettigt, kan ha någon betydelse, kan vara ”konst”. Jag tror att vi alla kan enas om att ”konst” är kreativa aktiviteter av olika slag, och vilken sysselsättning är egentligen mer kreativ än rollspel? Rollspel är kreativt från början till slut! Vissa personer tycks ha den uppfattningen att rollspel, ur spelarens synvinkel, är ungefär som att titta på en film. Spelaren sätter sig i sin stol och förväntar sig att bli underhållen av spelledaren. Spelaren är på spelmötet för att uppleva, inte för att skapa. För att konsumera, inte för att producera. ”Nej, nej, nej”, säger jag, som är företrädare för spelarinflytande: spelaren har samma kreativa ansvar som spelledaren. Att delta på ett spelmöte är inte alls samma sak som att se en film; det innebär att vara delaktig i en kreativ process. På så sätt är rollspel mer kreativt än exempelvis film: till och med när äventyret upplevs, så skapas det. Torde inte rollspel då ha större potential att vara ”konst” än något annat kreativt medium?
När jag skriver rollspel, scenarion m.m. så är det inte min ambition att uttrycka mig konstnärligt. Jag anser mig inte ha något att säga; jag är en ganska tråkig individ med en rätt slätstruken syn på verkligheten. Mitt mål är istället att skapa underlag för den sorts gemensamma kreativa uttryck som uppkommer i spelet, genom att skapa regler och spelmetoder som stödjer spelarinflytande, genom att skapa kampanjvärldar som ger upplevelsemöjligheter osv. Jag vill konstruera staffliet som rollspelens framtida konstnärer kan måla sina konstverk på. Jag är stolt över min hobby och jag är nöjd om jag kan ha bidragit en smula för att ge den möjligheten att realisera sin potential och bli konst på riktigt.