Nekromanti Rollspels- och konsthistoria: paralleller

[Genesis]

Nedan har vi ett citat av tomasarfert från John Wicks-diskussionen i tråden nedan. Jag tänkte svara på det, men tänkte sedan att tråden hade blivit nog kapad, så jag gör en utbrytning här.

Sen har man ju följdfrågan: Är det nåt fel på det? Räcker det inte att dyrka upp dörrar och banka goblins för majoriteten av rollspelarna som spelar då och då för att ha kul och inte har rollspelsteori och "nyskapande rollspel" som religion... som vi här på forumet ibland verkar ha? ;-)

Jag kan inte låta bli att dra en parallell till konstvärlden. Du har den "gamla hedeliga" konsten där målningar föreställer saker. "Det här är en tavla med Jesus och hans lärjungar", "Det här är en tavla med ett fint landskap" och så vidare. Men sedan kom de som tyckte att det var trist att måla på samma jäkla sätt man alltid har gjort. Impressionister började experimentera med känsla och ljus istället för direkt avbildning, och Picasso ville bryta mot alltihop och målade ett gäng fyrkanter.

Så, min parallell är alltså: impressionisterna = Vampire och friformsrörelsen, och Picasso och kubisterna = John Wick och forgeiterna. Frågan är nu om vi kommer att gå samma öde till mötes, d.v.s. att vi har en uppdelning i de som spelar vanliga hederliga rollspel med gobbos och lås (=folk som gillar tavlor som föreställer saker) och de som har "hängt med i utvecklingen" och spelar en massa konstiga och nyskapande spel som de flesta inte fattar ett jota av. Originaliteten blir ett självändamål och allt som ingen gjort förut är bra. Drar vi parallellen tillräckligt hårt så får vi en ny "rollspelsöverklass" som använder nydanade rollspel som klassavskiljare och ser ned på gamla "tråkiga" och "oinspirerade" rollspel och människorna som spelar dem, och en del människor som försöker förstå sig på de nya, konstiga spelen och spelar dem bara för att vara "kultiverade".

Jag kan till och med dra parallellen till att Rising är naivist, eller möjligtvis expressionist, med anledning av nedanstående citat:

Okej, du är officiellt sett min idol på forumet just nu. Det är precis den här känslan jag vill nå med mitt rollspelande idag. Alltså... allting... "I don't like you", "Rörande stenar", älgen Moose som dödar åsnor som spottar blod... Wow!

...Men det kanske är att överanstränga parallellen.

I vilket fall som helst, min fråga är: finns det likheter här? Kan man förutsäga rollspelens framtid baserat på konsthistorien, med utgångspunkt för att människor är lika överallt? Är jag helt ute och cyklar?

//Genesis, som fruktar den dag dadaismen gör sitt intåg i rollspelen.

 

[Arfert]

nej du är inte ute och cyklar... som jag skre vi tråden nedan... hur mycket utvecklar sig konsten på 30 år? Det sker i SPRÅNG möjligen... Nåt nytt kommer och så hänger folk på.

Nu tror jag att konsten i sin elitism tappar mark JUST av den anledningen, den blir mindre och mindre relevant och intressant. Folk som tidigare skule blivit "bildkonstnärer" ägnar sig åt andra uttrycksformer, som film eller dataspelsdesign, och de som är kvar i konstsvängen blir mer och mer navelskådande. Hur många samtida internationella konstärer kan egentligen mannen på gatan räkna upp? Nån enstaka kanske kommer dragande med Koons men det är mest för han vart gift med en porrstjärna. Dagens Picasso MÅLAR inte.

Till rollspelen då: Jup, jag kan tänka mig att det kan bli en tudelning mellan ett avangarde av övervintrande högskolestudenter som kan rabbla utvecklingsfilosofer på forum, och spelar fina "godkända" spel, och en pöbel som fortsätter att slå ihjäl orcher i dungar. Fast skillnaden kommer inte bli sååå stor som när det gäller konst.

 

[Dartagnan]

Drar vi parallellen tillräckligt hårt så får vi en ny "rollspelsöverklass" som använder nydanade rollspel som klassavskiljare och ser ned på gamla "tråkiga" och "oinspirerade" rollspel och människorna som spelar dem, och en del människor som försöker förstå sig på de nya, konstiga spelen och spelar dem bara för att vara "kultiverade".

Jag tror inte att detta överkultiverande alltid består i att spela nydanande spel. En klassavskiljare som jag ser det är hur man bygger upp sin spelvärld - kampanjen. Man skulle kanske kunna se olika spelgruppers spelvärldar utifrån någon kulturell skala.

NIVÅ 1 SPEL: Spelet tenderar kring att fokusera på belöning, färdigheter och antalet dödade monster.

NIVÅ 2 SPEL: Spelet är mer avancerat och rollpersonerna har väl utbyggda personligheter och bakgrund. Spelet fokuserar på indivernas agendor, spelledarpersoner och karaktärsgestaltning.

NIVÅ 3 SPEL: Den högsta nivån. Allting i spelet är analyserat utifrån olika filosofiska och psykologiska perspektiv. Spelarna tenderar att fokusera på verklighetsavbildning avseende rollpersonernas gestaltning. Det är viktigt att det finns förklaringar till varför en person eller SLP beter sig på ett visst sätt. Det finns inga enkla agendor längre och alla agendor tenderar att förändras med omvärlden. Allt som görs i kampanjen får konsekvenser. Äventyr på denna nivå tenderar att belysa något samhällsproblem och SL vill alltid påverka sina spelare med sina äventyr eller kampanjer.

//D

 

[Rising]

Frågan är nu om vi kommer att gå samma öde till mötes, d.v.s. att vi har en uppdelning i de som spelar vanliga hederliga rollspel med gobbos och lås (=folk som gillar tavlor som föreställer saker) och de som har "hängt med i utvecklingen" och spelar en massa konstiga och nyskapande spel som de flesta inte fattar ett jota av.

Det har redan skett. Det finns superkufiska rollspelare som lirar spel som får allt vi håller på med här på wrnu att likna Jesse Barnes.

Kan man förutsäga rollspelens framtid baserat på konsthistorien, med utgångspunkt för att människor är lika överallt?

Jag brukar tänka på det när jag betänker Scott McClouds konsttriangel och GNS-triangeln, men den likheten beror nog mer på att sättet man strukturerar information på i sig är en sorts information. Genom att se hur andra har formulerat tankar om något så påverkar också ens eget sätt att formulera tankar.

Men visst stämmer det att det inom alla aktiviteter uppkommer trender som dras mot sin spets tills de fjärmar sig så mycket från medelfåran att de snart slutar existera.

 

[Winterquist]

Vad som är rätt ball är att konsteliten nu för tiden är ganska enig om vad som genom historien skall klassas som konst. Michelangelos sixtinska kapell, svultstiga barocktavlor, tavlor med psykade höbalar och uppochnedvända pissoarer är numer kanoniserade konstverk.

Utan att dra för höga växlar på begreppet "konstverk" så kanske man kan se AD&D, Call of Chtuhlu, Traveller i det ljuset? Där "eliten" godkänner dessa spel eftersom de har förtjänsten att vara nyskapande då de kom ut. Om "eliten" sedan spelar dem, det vetefan? Kanske tar de fram dem som kuriosa och testspelar dem. Inte i ett nostalgiskt syfte utan snarare för att testa spelets gränser och möjligheter...

//e

 

[MrG]

Jag liknar heldre rollspel med dramatikens utveckling, men det finns lika drag och rörelser även över estetikens olika gränser.

Rollspelsöverklasser har jag stött på en bunt som gärna ser sig som. Liksom en hel del vettigt folk som kommer med nyskapande idéer utan att ha en överklassig attetyd.

 

[Quadrante]

NT

Men visst stämmer det att det inom alla aktiviteter uppkommer trender som dras mot sin spets tills de fjärmar sig så mycket från medelfåran att de snart slutar existera.

Ja man kan bara se på mig, jag har slutat existera för länge sen, jag är bara en BOT.






(eller javisst håller med och att om man ska ta paralellen till konsten så är rollspelshobbyn för länge sedan inne i post post modernismen, medans wrnu fortfarande befinner sig i romantiken)

 

[Quadrante]

Re: NT

...medans wrnu fortfarande befinner sig i romantiken...

För notering, jag exkluderade alltså inte mig själv.