Krille
Super Moderator
Sedan i söndags så har jag försökt få ordning på en rollspelsidé som jag fick under GothCon, och nu börjar det bli någon form av ordning på den. Så här lyder den:
Världen är en hyfsat normal pseudomedeltida fantasyvärld med pseudokristen kyrka och gryende rationalism. Man har de vanliga problemen med upproriska bönder, skatter, grannbaronen, fejder et cetera.
Rollpersonerna är gamla hednagudar. Kanske inte på nivån Tor och Oden och de där ärketuffaste gudarna, utan kanske lite mer på nivån med den lokala japanska byns kami - den ande som man offrar ris till för att ens döttrar ska bli vackra och söner ska bli starka och virila. F'låt, offrade till. Numera sysslar man inte med sånt.
Det innebär ju förstås inte att de gamla gudarna går och dör, utan de sitter liksom kvar i världen och vet inte riktigt vad de ska ta sig till numera då de inte längre behövs. Som basilika i kaffet kommer ju dessutom kyrkan och påstår att rollpersonerna i bästa fall är villfarelser och i värsta fall demoner, så det är ju inget man kan direkt skylta med.
Ett lämpligt yttre hot ställer dock till problem. För det första är hotet såpass påtagligt att kyrkan reagerar, och skyller det yttre hotet på de där gamla demonerna som folk trodde på förr och nu vill ha hämnd för att ingen tror på dem, och att bara kyrkans ljus kan driva bort dem. För det andra är hotet sådant att rollpersonerna i princip är den enda tillgängliga räddningen. För det tredje är rollpersonerna också en potentiell resurs även för det yttre hotet.
Svaret på frågan "Vad gör man?" är att rollpersonerna dels tar itu med hotet, som ju hotar även dem, och dels måste balansera mellan sin egen överlevnad och återupprättelse, och frestelsen att byta sida samt det faktum att världen inte vill ha dem längre.
Den konkreta frågan är vad det yttre hotet skulle kunna bestå av.
Buss på.
Frågan därefter är förstås hur rollpersonernas gudaförmågor uttrycker sig, men en sak i taget.
Världen är en hyfsat normal pseudomedeltida fantasyvärld med pseudokristen kyrka och gryende rationalism. Man har de vanliga problemen med upproriska bönder, skatter, grannbaronen, fejder et cetera.
Rollpersonerna är gamla hednagudar. Kanske inte på nivån Tor och Oden och de där ärketuffaste gudarna, utan kanske lite mer på nivån med den lokala japanska byns kami - den ande som man offrar ris till för att ens döttrar ska bli vackra och söner ska bli starka och virila. F'låt, offrade till. Numera sysslar man inte med sånt.
Det innebär ju förstås inte att de gamla gudarna går och dör, utan de sitter liksom kvar i världen och vet inte riktigt vad de ska ta sig till numera då de inte längre behövs. Som basilika i kaffet kommer ju dessutom kyrkan och påstår att rollpersonerna i bästa fall är villfarelser och i värsta fall demoner, så det är ju inget man kan direkt skylta med.
Ett lämpligt yttre hot ställer dock till problem. För det första är hotet såpass påtagligt att kyrkan reagerar, och skyller det yttre hotet på de där gamla demonerna som folk trodde på förr och nu vill ha hämnd för att ingen tror på dem, och att bara kyrkans ljus kan driva bort dem. För det andra är hotet sådant att rollpersonerna i princip är den enda tillgängliga räddningen. För det tredje är rollpersonerna också en potentiell resurs även för det yttre hotet.
Svaret på frågan "Vad gör man?" är att rollpersonerna dels tar itu med hotet, som ju hotar även dem, och dels måste balansera mellan sin egen överlevnad och återupprättelse, och frestelsen att byta sida samt det faktum att världen inte vill ha dem längre.
Den konkreta frågan är vad det yttre hotet skulle kunna bestå av.
Buss på.
Frågan därefter är förstås hur rollpersonernas gudaförmågor uttrycker sig, men en sak i taget.