Krille
Super Moderator
Vad är det här? Med jämna mellanrum får jag en idé som är så awesome att den måste skrivas ner. Den här gången är det under-katastrofen medelst istid som är föremålet för Krilles idéstormning.
Inom en inte allt för avlägsen framtid inträffade en klimatologisk trippelkombo. Först stannade Golfströmmen, på grund av massiv issmältning från Grönland som stoppade saltpumparna utanför Grönland. Sedan lugnade solen ner sig. Spiken i kistan var supervulkanen Campi Flegreis utbrott som förintade Neapel och vräkte ut miljontalts ton med svaveldioxid och aska i atmosfären.
Askan från Campi Flegrei var i sig en stor katastrof som drabbade hela östra medelhavet, Balkan, Svarta havet och en stor del av Ukrainas och södra Rysslands jordbruksmark. Men det var i sammanhanget bara en bisak: huvudnumret var svaveldioxiden, som reflekterade mer solljus. Och tillsammans med lägre solaktivitet och den avstannade Golfströmmen så räckte det för att trigga en ny istid.
Istäcket trycker på från norr och stora delar av Skandinavien, Ryssland och Kanada ligger redan under kilometer med is. Det har inte varit någon sommar på några år och snön bygger upp hela tiden.
Det är inte ett efter-katastrofen-scenario, utan ett under-katastrofen-scenario. Katastrofen inträffar här och nu och samhället håller på att krossas under isen.
Det är i den här världen som rollpersonerna försöker överleva.
Det handlar inte om små samhällen som hankar sig fram på knappa resurser, eller om nya samhällen som håller på att växa i ruinerna av den gamla världen. Ruinerna har knappt kommit till än, och världen har inte stabiliserat sig till små samhällen. Just nu är det hårt ansatta länder som försöker hålla ihop sina respektive samhällen, om nödvändigt på grannarnas bekostnad.
Och det går inte så bra: samhällena håller på att kollapsa. Det är permanent undantagstillstånd, men det hjälper inte när polis och militär som antas ska upprätthålla ordning håller på att förfalla och splittras till var och en för sig själv.
Rollpersonerna är inte särskilt speciella. De är inte ute efter att rädda världen och har heller inte förmågan att göra det. De är ute efter att överleva, undkomma eller kanske hitta något sätt att klara sig i snön och isen.
Det finns en ryggmärgsimpuls att hantera det som ett Apocalypse World-scenario och på sin höjd göra det som ett AW-hack. Men jag tror inte att det är rätt: vad jag vill utforska med IS är hur långt man är villig att gå för att överleva och vad som händer med rollpersonerna när de går så långt. Eftersom rollpersonerna är rätt ordinära också så är det inte färgstarka ascoola ärkekompetenta AW-karaktärer som är intressant.
Jag vill ha historien om hemvärnsmannen som faller ner i desperation, om snabbköpskassörskan som finner sin styrka och leder sin grupp mot varmare trakter, om industriarbetaren som försöker bygga ett nytt samhälle i den övergivna fabriken medan snön vräker på...
Förmodligen skulle jag behöva ett system som hanterar föränderliga personligheter - något i stil med Keys i Solar System eller karaktärsdragsberättelsen i Blå Himmel.
Jag tror också att jag behöver ett sätt att hantera stryk på annat sätt än rent fysiskt. Det är mer en fråga om vilja och jävlar anamma än fysisk stryktålighet, mer en fråga om att inte ge upp än att inte bli ihjäldödad.
Jag tänker mig också att mycket av spelet kommer att handla om köpslående, sociala konflikter och förhandlande med andra folkgrupper som blir mer och mer desperata. Och förstås måste ju snön och isen och kylan hanteras. Det är, förutom andra desperata människor och bristen på resurser, spelets stora fiender.
Så karaktärsdragsberättelsen från Blå Himmel eller Keys från Solar System, stress-typerna och utmanandet av värderingar från Cortex Plus, kanske AWs grundläggande resolution och drag men draget mer åt konflikthållet till plus tänket med hot och fronter, alltihop satt i en rätt hemtam miljö som krossas under snö och is.
Så tänker jag mig IS.
Inom en inte allt för avlägsen framtid inträffade en klimatologisk trippelkombo. Först stannade Golfströmmen, på grund av massiv issmältning från Grönland som stoppade saltpumparna utanför Grönland. Sedan lugnade solen ner sig. Spiken i kistan var supervulkanen Campi Flegreis utbrott som förintade Neapel och vräkte ut miljontalts ton med svaveldioxid och aska i atmosfären.
Askan från Campi Flegrei var i sig en stor katastrof som drabbade hela östra medelhavet, Balkan, Svarta havet och en stor del av Ukrainas och södra Rysslands jordbruksmark. Men det var i sammanhanget bara en bisak: huvudnumret var svaveldioxiden, som reflekterade mer solljus. Och tillsammans med lägre solaktivitet och den avstannade Golfströmmen så räckte det för att trigga en ny istid.
Istäcket trycker på från norr och stora delar av Skandinavien, Ryssland och Kanada ligger redan under kilometer med is. Det har inte varit någon sommar på några år och snön bygger upp hela tiden.
Det är inte ett efter-katastrofen-scenario, utan ett under-katastrofen-scenario. Katastrofen inträffar här och nu och samhället håller på att krossas under isen.
Det är i den här världen som rollpersonerna försöker överleva.
Det handlar inte om små samhällen som hankar sig fram på knappa resurser, eller om nya samhällen som håller på att växa i ruinerna av den gamla världen. Ruinerna har knappt kommit till än, och världen har inte stabiliserat sig till små samhällen. Just nu är det hårt ansatta länder som försöker hålla ihop sina respektive samhällen, om nödvändigt på grannarnas bekostnad.
Och det går inte så bra: samhällena håller på att kollapsa. Det är permanent undantagstillstånd, men det hjälper inte när polis och militär som antas ska upprätthålla ordning håller på att förfalla och splittras till var och en för sig själv.
Rollpersonerna är inte särskilt speciella. De är inte ute efter att rädda världen och har heller inte förmågan att göra det. De är ute efter att överleva, undkomma eller kanske hitta något sätt att klara sig i snön och isen.
Det finns en ryggmärgsimpuls att hantera det som ett Apocalypse World-scenario och på sin höjd göra det som ett AW-hack. Men jag tror inte att det är rätt: vad jag vill utforska med IS är hur långt man är villig att gå för att överleva och vad som händer med rollpersonerna när de går så långt. Eftersom rollpersonerna är rätt ordinära också så är det inte färgstarka ascoola ärkekompetenta AW-karaktärer som är intressant.
Jag vill ha historien om hemvärnsmannen som faller ner i desperation, om snabbköpskassörskan som finner sin styrka och leder sin grupp mot varmare trakter, om industriarbetaren som försöker bygga ett nytt samhälle i den övergivna fabriken medan snön vräker på...
Förmodligen skulle jag behöva ett system som hanterar föränderliga personligheter - något i stil med Keys i Solar System eller karaktärsdragsberättelsen i Blå Himmel.
Jag tror också att jag behöver ett sätt att hantera stryk på annat sätt än rent fysiskt. Det är mer en fråga om vilja och jävlar anamma än fysisk stryktålighet, mer en fråga om att inte ge upp än att inte bli ihjäldödad.
Jag tänker mig också att mycket av spelet kommer att handla om köpslående, sociala konflikter och förhandlande med andra folkgrupper som blir mer och mer desperata. Och förstås måste ju snön och isen och kylan hanteras. Det är, förutom andra desperata människor och bristen på resurser, spelets stora fiender.
Så karaktärsdragsberättelsen från Blå Himmel eller Keys från Solar System, stress-typerna och utmanandet av värderingar från Cortex Plus, kanske AWs grundläggande resolution och drag men draget mer åt konflikthållet till plus tänket med hot och fronter, alltihop satt i en rätt hemtam miljö som krossas under snö och is.
Så tänker jag mig IS.