"Man tänker på Hyperrymd, Warp-Drive, Nedfrysning av besättning, Rymdkrökningar, Uråldriga Aliensreliker med dimensionsportaler osv, osv... Men vad finns det mer? Vad har Sci-Fi Författare använd sig utav för fantasifulla beskrivningar och förklaringar?"
De flesta, inklusive "vem faen bryr sig?".
Det finns några grundläggande typer, dock:
<ul style="list-style-type: disc">[*]Väldigt inne ett tag var generationsstjärnskeppet. Det var den ryske raketforskaren och SF-författaren Konstantin Tsiolkovskij som föreslog den först. Tanken är ungefär att skynda långsamt. Istället för att skynda på och komma fram så väntar man och låter barnbarnbarnbarn...barnsbarnen komma fram.[*]Envägsresan var rätt populär ett tag. Det var lite som generationsstjärnskeppet, fast för kortare skutt (grannsystemet, ungefär), och under en inte löjligt lång tid, utan kanske ett par decennier. Man stack dit under ett par decennier, smällde upp en koloni och levde lyckliga i alla sina dagar där. Heinlein skrev en roman på ämnet, där kontakten med jorden sköts med telepatiska tvillingar: den ena tvillingen blir kvar på jorden, och den andre följer med stjärnskeppet. Skeppet går trots allt hyfsat fort, så när resan avslutas är den ena tvillingen 25 (resan började när de var 10) och den andra över 80 på grund av de relativistiska effekterna.[*]Nerfrysning är förstås en variant. Det är i princip generationsstjärnskeppet fast utan generationerna. Man fryser ner besättningen och tinar upp dem när de behövs. En variant av den var att man fryste ner befruktade ägg, som tinades upp och fick växa till sig, "födas" och läras upp av skeppsdatorn vid destinationen.[*]Warpdrift och rymdkrökningar är samma sak. Principen är att man inte kan åka fortare än ljuset, så istället flyttar man en bubbla av rymden själv snabbare än ljuset. Det bryter konstigt nog inte mot relativiteten. Det skulle dock kräva ofantliga mängder energi och förmåga att manipulera gravitation - ett svart hål skulle förmodligen vara rätt lagom med energi och gravitation...[*]Tachyondrift var rätt populärt ett tag. Idén här är att relativitetsteorin säger att man inte kan accelerera till överljusfart, eftersom det krävs oändlig energi för att uppnå överljusfart. Däremot finns det en hastighet på andra sidan ljushastigheten som har samma energi som en viss given hastighet på den här sidan. Om man på något sätt kunde hoppa över gränsen så skulle man kunna få överljusfart, med samma rörelseenergi som tidigare och utan acceleration. Kruxet är att man i så fall skulle ha imaginär (imaginär som i multiplicerat med kvadratroten ur -1) längd, vikt och tidsflöde, och det vet man inte hur man ska tolka. Dessutom vet man inte hur man gör en tardyonsk partikel (en vanlig underljuspartikel) till en tachyonsk - ska jag vara helt ärlig vet man inte ens om tavhyonska partiklar finns. De är helt teoretiska konstruktioner.[*]Hyperrymder finns i olika varianter. Tanken är att det finns en annan dimension där avstånd är kortare/ljushastigheten är högre (fysiskt sett så går det på ett ut), så att man kan gå in i den alternativa dimensionen, gå tio meter, och hoppa över till normalrymden tio ljusår bort, tio sekunder senare. Ingenstans har man rest snabbare än ljuset - man har bara tagit en genväg. Vad dessa dimensioner skulle bestå i, eller varifrån de kommer, är något som man normalt ignorerar. De bara finns.[*]Maskhål utnyttjar lite kul kvantteori och ungefär samma idé som hyperrymder. Idén är att vissa punkter kan existera på två platser samtidigt, både här och där. Skulle man färdas genom en sådan punkt så skulle man dyka upp där. Kruxet är förstås att teoretiskt sett så är maskhål mindre än kvarkar (byggstenar till atomernas elementarpartiklar), vilket gör det svårt att skicka rymdskepp genom dem. Men maskhål finns![*]Kvantmekanik används ibland på andra sätt. I 2300AD används stutterwarpen som en uppförstorad kvanteffekt. Idén är att om man tittar på en elektron på ena sidan av en atom och sedan på andra sidan så kan man iaktta den på så stort avstånd och så kort tid att den verkar ha färdats snabbare än ljuset. Det är förstås knas, men förklaringen är än mer knasig: elektronen finns på båda sidor samtidigt. Vad man gör är att iaktta den på båda sidor med en metod som registrerar elektronen som en partikel och därmed på en viss plats, med så kort intervall att den verkar ha färdats snabbare än ljuset. I själva verket är elektronen en våg och en partikel samtidigt, så den finns som sagt var både här och där.
Nåväl, vad man gör i 2300AD är att förstora upp den effekten så att den inte gäller för elektroner, utan för rymdskepp. Man iakttar rymdskeppet några hundra meter åt höger, varvid skeppet faktiskt är där. Upprepa i lagom hög takt i riktning mot nästa stjärna.[*]I modern fysik så har man lyckats tunnla ljus genom diverse media, så att vågfronten på ljuset rör sig snabbare än ljuset. Just nu (så vitt jag vet) ligger rekordet på ca 5 ggr snabbare än ljuset. Ska man förklara det på någorlunda lättbegripligt sätt så är det tydligen stutterwarp-effekten som spökar: ljuset som träffar en atom på ena sidan triggar en foton på andra sidan, som far iväg innan ljuset från den första når andra sidan. [*]Sen kan man ju helt enkelt strunta i alltihop, kalla sin appagrunk för Q-drive eller något annat lika fräckt pseudovetenskapligt, och anta att tack vare den så kommer huvudpersonerna fram i tid för att göra vad nu huvudpersonerna inte kunde göra i det stjärnsystem där de var.[/list]
Dessa kan man kombinera med olika artefakter och specialeffekter ("vi tar ett Maskhål och sätter i en stor Ring som kan kopplas ihop med en annan Ring", "man knappar lite på datorn, drar i en spak, stjärnorna blir linjer och POP så är man i hyperrymden", "Number one, warp seven! Engage!") och få lite balla trademarks som man kan stoppa in i sin SF-serie, -bok eller -rollspel.