Rymdhamster
ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Book 1, Chapter 7 - In the house of Tom Bombadil
I vilken våra hjältar lever i en dröm.
Well... jag tror jag förstår varför många snubblar på det här kapitlet.
Överlag gillar jag konceptet. Jag har absolut ingenting emot märkliga små avstickare som egentligen inte har med huvudstoryn att göra. Nu har jag redan kört "big lipped alligator moment"-tropen, men det är här den verkligen passar in! Det är till och med sång och dans! Tom är... märklig. Jag är nyfiken på om han presenterats närmare i något annat av Tolkiens verk?
Vad han framförallt slår mig som är en tokig (men snäll) gammal eremit som för evigheter sedan drog sig bort från alla andra människor och har levt ensam i skogen så länge att han så att säga lämnat den dödliga världen bakom sig och smält ihop med den magiska världen. Kanske hittade han ungdomens källa där någonstans i skogen för länge, länge sedan? Eller kanske han har en ordentlig dos alvblod i sig? Eller är han kanske en sån där som Gandalf är? (inte för att jag hitills sett något som skulle antyda att Gandalf är något annat än en ganska arketypisk magiker).
Det jag kan tänka mig är det som egentligen får folk att krasha i det här kapitlet är "hur" det är skrivet. Det är som ett sån där märklig tillbakablick/minne i filmer, eller kanske snarare en reklamfilm i still med den där för Werthers Orginal (Nu är det jag som farfar...) där alla ler alldeles för brett, och liksom rör sig i slow motion på ett sätt inte alls känns som folk rör sig på egentligen. Där folk skrattar tillgjort helt utan anledning.
Det är exakt den känslan jag får i det här kapitlet. Det... och en drogtripp. Jag grunnar på det där hur de dricker vad som verkar vara rent, friskt vatten, men som går dem åt huvudet som om det vore stark öl. Så Tolkien var soldat i första världskriget, och skrev boken medans andra världskriget höll på. Kan tänka mig att det var en del PTSD involverat där någonstans. Jag vet inte hur utbrett drogmisbruk var bland soldaterna under första världskriget. Det är ju inget som direkt lyfts fram i de filmer som det görs i filmer om Vietnamkriget. Men jag kan tänka mig att soldater i jobbiga situationer försöker hitta sätt att fly därifrån i tanken, och tar vad hjälp de kan.
Jag menar inte att antyda att just Tolkien var en knarkare, även om jag nog inte skulle hålla det emot honom heller. Men om inte han kan jag tänka mig att han såg det hos andra. Hela det här kapitlet känns som någon slags idyllisk opium/feberdröm hos någon som sitter i lera och misär och har jagat bort råttorsom försökt äta upp hans döda kamrat hela natten.
Faktum är att det påminner mig om just den här bilden:
Jag tror jag gillar det här kapitlet. Men det är svårt att säga.
I vilken våra hjältar lever i en dröm.
Well... jag tror jag förstår varför många snubblar på det här kapitlet.
Överlag gillar jag konceptet. Jag har absolut ingenting emot märkliga små avstickare som egentligen inte har med huvudstoryn att göra. Nu har jag redan kört "big lipped alligator moment"-tropen, men det är här den verkligen passar in! Det är till och med sång och dans! Tom är... märklig. Jag är nyfiken på om han presenterats närmare i något annat av Tolkiens verk?
Vad han framförallt slår mig som är en tokig (men snäll) gammal eremit som för evigheter sedan drog sig bort från alla andra människor och har levt ensam i skogen så länge att han så att säga lämnat den dödliga världen bakom sig och smält ihop med den magiska världen. Kanske hittade han ungdomens källa där någonstans i skogen för länge, länge sedan? Eller kanske han har en ordentlig dos alvblod i sig? Eller är han kanske en sån där som Gandalf är? (inte för att jag hitills sett något som skulle antyda att Gandalf är något annat än en ganska arketypisk magiker).
Det jag kan tänka mig är det som egentligen får folk att krasha i det här kapitlet är "hur" det är skrivet. Det är som ett sån där märklig tillbakablick/minne i filmer, eller kanske snarare en reklamfilm i still med den där för Werthers Orginal (Nu är det jag som farfar...) där alla ler alldeles för brett, och liksom rör sig i slow motion på ett sätt inte alls känns som folk rör sig på egentligen. Där folk skrattar tillgjort helt utan anledning.
Det är exakt den känslan jag får i det här kapitlet. Det... och en drogtripp. Jag grunnar på det där hur de dricker vad som verkar vara rent, friskt vatten, men som går dem åt huvudet som om det vore stark öl. Så Tolkien var soldat i första världskriget, och skrev boken medans andra världskriget höll på. Kan tänka mig att det var en del PTSD involverat där någonstans. Jag vet inte hur utbrett drogmisbruk var bland soldaterna under första världskriget. Det är ju inget som direkt lyfts fram i de filmer som det görs i filmer om Vietnamkriget. Men jag kan tänka mig att soldater i jobbiga situationer försöker hitta sätt att fly därifrån i tanken, och tar vad hjälp de kan.
Jag menar inte att antyda att just Tolkien var en knarkare, även om jag nog inte skulle hålla det emot honom heller. Men om inte han kan jag tänka mig att han såg det hos andra. Hela det här kapitlet känns som någon slags idyllisk opium/feberdröm hos någon som sitter i lera och misär och har jagat bort råttorsom försökt äta upp hans döda kamrat hela natten.
Faktum är att det påminner mig om just den här bilden:
Jag tror jag gillar det här kapitlet. Men det är svårt att säga.
