Book 2, Chapter 1 - Many Meetings
I vilken våra hjältar har många möten.
Jag tror jag gillar Glorfindel än mer efter det här kapitlet eftersom han tydligen är tokmäktig men beter sig väldigt nedtonad. Samma sak med Vidstige. Vi får här bekräftat för oss att båda är långt mer än "vanliga män", men utan överdriven pompa och ståt. "Inte ens Vidstige och Glorfindel hade kunnat stå emot alla nio ryttarna när de var till fots", vilket alltså antyder att fyra eller fem ryttare hade inte varit något problem. Eller om Vidstige och Glorfindel båda haft sina hästar, då hade alla nio varit rökta. Och vi har ju även fått en antydan om det tidigare också, att Glorfindels blotta närvaro längst vägarna håll ryttarna på avstånd.
Det får mig också att börja inse hur jag ska börja se "hög-level-SLP:er" i spelvärlden: Sure, de är kanske så pass mäktiga att de borde klara av att hantera det där hotet som RP har problem med. Men om denna mäktiga SLP ger sig iväg för att bekämpa vampyr-lichen ute i vildmarken finns det ju ingen som längre hindrar vampyrorcherna från att plundra staden. SLP:n är fången i sin egen borg, för mäktig för att besegras (än så länge), men låst i ett status quo.
Det får mig också att skruva lite obekvämt på mig eftersom det känns rätt tydligt att Vidstige och Glorfindel är så överlägsna för att de helt enkelt har bättre blod i ådrorna. En bättre ras... oh well, regel nummer 3 var det ja. Sorry. Jag tror vi till viss del får utöka den regeln till att också inkludera "klasskillnader" (som i samhällsklass) för i det här fallet känns det som att de ligger väldigt nära varandra.
En sak jag verkligen gillar är däremot Sam. Sure, vid en första anblick skulle man kunna tro att Sam bara är en född tjänare, som svansar runt sin herre som en vilsen hundvalp. Som blint lyder Gandalfs tidigare uppmaning om att inte lämna Froda (som vi ännu inte känner till, förutom att vi ju redan läst boken och sett filmerna). Men jag har nog blivit tvungen att omvärdera det. Det är en bild som är allt för färgad av filmernas allt för simplifierade och ned-dummade Sam. Men jag tror sam är en av väldigt få personer så här långt i sagan som faktiskt fattar allvaret i situationen.
Jag tror inte han vet så mycket om vad som _egentligen_ pågår (Det tror jag egentligen bara Gandalf, Eldron och kanske Vidstige gör, kanske någon mer). Men jag tror att han fattar att om Gandalf är så orolig som han är, då är situationen jäkligt allvarlig. Om ett hot är så farligt att Gandalf måste fly från det (de slutsatser de drar på väderklint, typ), då är det hotet jäkligt farligt. Och om ringen har sån makt över Frodo redan som den verkar ha (Ta på sig den i tid och otid), well... då är den ringen något att vara jäkligt försiktig med. Och jag tror Sam inser att Frodos vilja inte längre är helt och hållet hans egen.
Faktum är att det här bara påminner mig mer och mer om drogberoende (behöver inte vara knark, kan vara saker som alkoholism också): Sam är personen som har insett att hans vän har ett svårt beroende och kämpar med att hålla sig "ren". När Sam först kräver att få vara Frodos personliga kypare under festligheterna tror jag inte att det är för att det skulle vara hans "syfte i livet". Det är för att kunna hålla ett mycket närmare öga på Froda så att han inte beter sig konstigt och tar på sig ringen igen (som han ju gjorde, om än mot sin vilja, senast de festade loss i Bree).
Samma sak när Frodo slunkit iväg till eldarnas hall och pratar med Bilbo. Sam dyker inte upp för att han är en vilsen hund. Han letar upp sin vän för att se till att han inte skjuter upp i hemlighet. När han väl konstaterat det så kan han slappna av igen och titta på alverna.
Vilket för oss till Biblo! Jag gillar honom verkligen i det här kapitlet. Dels får vi ju en glimt av även Bilbos beroende av ringen, och nonchalanta försök att få det att verka oviktigt. Och jag gillar verkligen hur mycket subtilare händelserna i boken är jämfört med filmerna. Att Frodo snarast ser Bilbos inre demoner när han tittar på ringen. Att Bilbo själv inser och kanske slutligen kommer till insikt om sitt eget beroende. Men vad jag verkligen gillar är bilden av Bilbo som pensionerad gamling. Vi har ju redan i början fått överlämningen av historien från Bilbo till Frodo, i och med Bilbos födelsedagsfest. Men här cementeras det genom att vi får se att Bilbo har gått vidare och har andra prioriteringar. Det viktigaste för Bilbo just nu är att få sin sång färdigskriven. Höra lite skvaller om sin hemstad. Prata med lite hober som inte gör narr av honom hela tiden så som alverna gör.
Och jag älskar verkligen hur alverna behandlar Bilbo, nästan som uppmuntrande föräldrar till ett barn (Sjung den igen Bilbo, kom igen! Den var jättefin!). Och vi får här se alverna så som jag alltid tänkt mig dem: avslappnade, skojfriska, gillar sånger. Och jag tycker också att vi får en jäkligt bra känsla för hur tidlösa alverna är. Alver verkar inte bry sig om tid, och därför verkar tid nästan upphöra att existera i deras närhet.
Och apropå Bilbo så gillar jag verkligen de callbacks till förra boken som görs när Frodo pratar med Gloin. Lite dryg en sida med vad som hände efter händelserna i förra boken. Det känns jäkligt lagom.
Det fortsätter också etablera ett genomgående tema som jag både älskar och hatar: Alltings förfall. Dvärgarna kan inte längre smida lika häftiga saker som de gjorde förr. Och alverna kan inte skriva bättre låtar an de skrev förr, så de sjunger dem om och om igen (inte uttalat. förvisso, men det är känslan jag får). I och för sig blandat med hopp om framtiden: "smideskonsten har till viss del gått förlorad, men jäklar vad mycket bättre vi har blivit på gruvbrytning och arkitektur"!
Överlag var det här ett sjukt bra kapitel. Jag klagade på det i förra kapitlet, men överlag tycker jag dialog verkar vara Tolkiens starka sida, och den skiner i det här kapitlet. Jag börjar bilda mig en teori om vad det är Tolkien var intresserad av när han skrev. Vi får se om det stämmer. Men jag tror inte förra kapitlet (action och spänning!) är vad han var intresserad av. Därför fick det kapitlet inte så mycket tid. Men historiebyggande däremot! Jag tror han la ner betydligt mycket mer tid på det här kapitlet, för det känns mycket mer gediget. Förra kapitlet kunde varit kortare, det här var precis så långt det behövde vara.
.
