Nekromanti Särbehandla rollpersoner

[Ackerfors]

Det här har säkert varit uppe både en och två gånger tidigare, men vissa saker är svåra att söka efter om man inte vet riktigt vad man ska söka efter (eller som förut, forumet var segare än tuggummi i håret) så vi kör ett nytt varv på ämnet (om det finns tidigare trådar, länka gärna till dem).

När jag satt och läste i Fenix #4, drömartikeln, så blev jag inspirerad (som så många gånger förut) att spelleda, men det hade inget att göra med drömmar den här gången (det är förstås inte riktigt sant eftersom jag blev inspirerad åt flera olika håll). Det hela handlade om huruvida man kan låta handlingen kretsa mer och mer runt enbart en av rollpersonerna.

Ett exempel: Conan, Gandalf, Captain Janeway och Yassilus bor alla i samma by. De har varit vänner länge, även om inte Conan och Yassilus kommer särskilt väl överens. Conan har alltid varit den som har tagit mycket plats, Gandalf är alltid den som tänker mest, Janeway är mer diplomatiskt lagd, men Yassilus gör inte så mycket väsen av sig, varken till eller från.
En dag när de kommer hem efter att ha lekt i skogen, så upptäcker de att hela deras by har blivit nedbränd och alla släktingar och vänner dödade, så de beger sig ut för att hämnas.
Vartefter äventyren fortsätter så märker de alla (utom möjligtvis Conan) hur väldigt mycket av det som händer kretsar kring Yassilus och mot slutet av kampanjen så får de reda på att det egentligen bara är Yassilus som The Bad Ass^TM varit ute efter och att det är Yassilus som ska rädda världen, alternativt misslyckas och få alla levande varelser att brinna i helvetet.

Väntanuhärlite... Conan, Gandalf och Janeway då?
Jo, såhär är det. Precis som i många filmer och böcker så har de bara biroller. De hjälper hjälten, både med vänskap, visdom och råstyrka, men i slutänden är det upp till hjälten hur det ska sluta (javisst, "birollerna" kan hjälpa och bistå jättemycket).

Men...
Är inte risken stor att spelarna lider om för mycket fokus hamnar på en av rollpersonerna?
Grejen är ju den att de inte är mindre viktiga i helheten, men handlingen bygger bara runt en person som i vilken bok eller film som helst.
Skulle ni ta illa upp ifall någon annan i gruppen hade "huvudrollen" på det här sättet?
Kan man göra det utan att gruppen vet om det från början, som i mitt exempel...?
Tankar eller erfarenheter någon?

 

[Storuggla]

"Är inte risken stor att spelarna lider om för mycket fokus hamnar på en av rollpersonerna?
Grejen är ju den att de inte är mindre viktiga i helheten, men handlingen bygger bara runt en person som i vilken bok eller film som helst.
Skulle ni ta illa upp ifall någon annan i gruppen hade "huvudrollen" på det här sättet?
Kan man göra det utan att gruppen vet om det från början, som i mitt exempel...?
Tankar eller erfarenheter någon?"

Det beror på. Oddsen talar väl för att folk skulle bli lite syrak och grumsa om det visade sig att de spelade andrafiol till en Belgarionwannabe, de har ju oftast förväntat sig en likvärdig del av scenen. Men det varierar, jag har inga större problem att spela tjänstefolk, väpnare eller Tyrrel till någon annans Rickard III men jag kanske har en masochistisk ådra i mig.

Kort sagt: Om man låter en snubbe vara coolast i stan kommer de andra bli uttråkade, allt de gör spelar ingen roll och de kommer hemfalla till att knäcka usla skämt eller läsa dina böcker (eftersom de bara har en replik varannan timme). Och dessutom.. rälsning! Fisktank skulle det väl vara?

Och förresten, ditt exempel är fånigt och du är dum, dum, dum.*


Storuggla, Rambo utan ramen


<font size="1"> * = Yassilus bad om det där på irc medan jag skrev svaret, så det får räknas som internskämt och int skäl till en duell i gryningen </font size>

 

[Honken]

Är inte risken stor att spelarna lider om för mycket fokus hamnar på en av rollpersonerna?

Det tror jag nog beror lite på. Om man lägger upp så att det finns delmål, där andra karaktärer i historien har focus. Till exempel är det 2 stycken länder/städer/baroner är i luven på varandra och för att skifta deras focus från varandra till Den Ärke Onda fienden. Detta är ju helt klart ett jobb för Janeway (med stöd från resten av gruppen också förståss).

/Honken

 

[Muggas]

Är inte risken stor att spelarna lider om för mycket fokus hamnar på en av rollpersonerna?

Känner verkligen igen det där... En eller två i min gamla spelgrupp hamnade nästan alltid i fokus, emedan de andra spelarnas rollpersoner lämnades lite vind för våg. Visst följdes en del lösa trådar i deras bakgrund upp, men i slutet av storslagna äventyr/kampanjer handlade det uteslutande om en eller två rollspersoner, medan de andra desperat kämpade om den lilla bit uppmärksamhet som fanns kvar. Jag har funderat lite över det där och kommit fram till att det i mångt och mycket berodde på vilka av spelarna som stod spelledaren närmast IRL. De kompisband som fanns mellan speldeltagarna i verkligheten avspeglades även i rollspersonernas relationer och hieraki inom gruppen. Sen är det svårt att vara "rättvis" i rollspel. Kör man klassisk uppbyggnad av äventyr med en traditionell syn på "spelledare och spelar- roller" så är det väldigt tufft. Jag tror att ju mer makt spelledaren har, desto större risk för favorisering inom gruppen. Om alla spelarna i någon mån är överens om vilka roller de kommer att spela i äventyret/kampanjen så övervinner man många problem som kan uppkomma under spel. Men ett problem blir att en del överraskningsmoment och spänning försvinner.

Personligen har jag inga problem med att spela "sidekick" eller ha en något nedtonad roll i äventyr som mynnar ut i en slutlig uppgörelse. Men vill man ändå försöka vara rättvis kan man, precis som Honken föreslår i inlägget ovan, låta olika rollpersoner spela "huvudrollen" i varsitt äventyr (eller varsin del av ett större äventyr) som utgör delar av en hel kampanj. Flytta sedan fokus mellan samtliga deltagare under sluttampen av kampanjen så att upplösningen blir ett resultat av lagarbete inom gruppen.

 

[Rickard]

"...får räknas som internskämt och int skäl till en duell i gryningen"
Vad då? Behövs det skäl till det?

Eh.. Till ursprungsämnet.. Jag spelledde en kampanj när jag var runt 14-15 år som pågick under en längre tid.. 2 år eller något.. När jag började skriva på kampanjen så ville jag att det skulle handla om ett vapen.. Saken var den att någon var tvungen att kunna hantera detta vapen.. Jag ville inte välja han som jag gillade bäst som vän, för det skulle kunna ses som favorisering.. Så jag valde han som jag gillade näst bäst.. Dessutom så hade han svärd som huvudvapen och alla vet ju att svärd är det som passar bäst som artefaktvapen..? (Nu vet ni det i alla fall )

Alltså.. Hela tyngden låg på vapnet vilket innebar att vapnets bärare fick en lite större betydelse.. Jag tänkte väl inte så mycket på det, utan det var när (min favorit)vän i en klagan några år senare efter kampanjens slut sade att han tyckte det var orättvist hur hans gubbe dog (en rolig anekdot jag inte orkar dra nu) och att Martin (han med svärdet) alltid var min lilla favorit.. Mycket var spelat, men det låg en viss bitterhet i vad han sade ändå.. Detta, bara för att ena killen framställdes lite mer än de andra..

Själv brukar jag inte vilja bli intvingad i roller som spelare.. Detta är en anledning varför jag inte gillar att spela med färdiggjorda karaktärer.. De får gärna vara vinklade åt ett håll, men den mesta delen vill jag pyssla med själv.. Så.. Hur ska du hantera detta? Tja.. I en spelgrupp så sade spelledaren att scenariot skulle sätta en riddare i huvudsätet och alla andra i gruppen helst skulle vara en del av riddarsällskapet.. Jag gjorde min som vapentränare, en annan blev helare, en tredje gycklare.. Det var bara Dimfrost som blev intvingad i rollen som oäkta son, men det blev så för att han saknades den gången vi andra gjorde våra gubbar.. (Det var rätt roligt att ingen ville spela riddaren och alla väpnaren - vilket Gurgeh också sade med en konstaterande fråga precis när vi satte oss ner och skulle påbörja gubbgörat )

/[color:\\"green\\"]Han[/color] som vill minnas att Yassilus var med då , liksom resterande Linköpingsgänget

 

[DODswe4]

Det beror nog lite på hur man gör, om "huvudpersonen" för göra allt, blir det nog ganska tråkigt. Men om det framgår tydligt att birollerna spelar roll för slutet så rä det lugt för mig. Det rä då som biroll man kan rollgestalta mycket och ge färg till äventyren det är det som är roligast (enligt mig), det är iof viktigt att man får veta från början att det ska bli så för man kan bli lite förvånad att ett äventyr bygger runt en ensam person. Det är dock roligast om det är gruppen av rps som är huvudpersonen.

 

[Johan K]

Är inte risken stor att spelarna lider om för mycket fokus hamnar på en av rollpersonerna?

Bra fråga, beror nog på personen som kommer att lira den karaktär som händelserna kommer att kretsa runt.. Vissa kansek gilalr att ta den rolln & andra är kanke inte sådär jättesugna på det. Känns som man kansek får pejla det lite när man lirar & se vilka olika spelstilar som finns i gruppen.

Skulle ni ta illa upp ifall någon annan i gruppen hade "huvudrollen" på det här sättet?

Inte det minsta faktsitk, mig kvittar det å´det jäkligaste om det finns nån som har nån form av huvudroll eller ej.

Kan man göra det utan att gruppen vet om det från början, som i mitt exempel...?

tjaa, visst. Jag ser ju ingen anledning att man inte kan göra det.. Sånt lär ju nog märkas efterhand i vilket fall.

 

[Troberg]

Jag tror att man ska lägga upp det så att spelarna vet vem som är frälsaren/kronarvingen/whatever, då har de lättare att förstå och acceptera sin roll, samtidigt som de kommer att bli aktivare i sina roller eftersom man samtidigt ger dem en quest att se till att huvudpersonen inte går och blir ihjälslagen. Att de vet ger dem mer rollspelsbränsle.

 

[walium]

Det finns flera problem förknippade med att fokusera väldigt mycket tid och energi på en karaktär.

1. Du blir bunden av att kunna spela endast när han eller hon också kan.

2. Om karaktären dör så blir det antagligen väldigt svårt att reparera skadan, men om han därför inte tillåts dö så blir det inte heller särskilt roligt spel.

3. Beroende på hur pass stort fokuset är på den enskilda karaktären och hur stora skillnaderna är mellan honom och övriga medlemmar i gruppen så finns det risk för avundsjuka. Eller så blir spelarna helt enkelt uttråkade för att deras karaktärer får så lite speltid.

Ska en karaktär ges större vikt så gäller det alltså att genomföra det i samförstånd med hela spelgruppen. Och helst på ett så naturligt sätt som möjligt. Ett riddarfölje är ett klassiskt exempel som säkert kan fungera. Andra exempel kan vara, kapten plus besättning, officer plus soldater, äldsta syskonet plus småsyskon m.m.

 

[Vindhand]

Väntanuhärlite... Conan, Gandalf och Janeway då?

Det finns en del risk att man istället bör säga: Väntanuhärlite, Yassilus då?

Att vara den som varit "ödesbestämd" och som får göra något coolt det sista mötet väger inte upp att man fått vara den som: "[inte gör] så mycket väsen av sig, varken till eller från" större delen av kampanjen.


Jag tycker om att särbehandla rollpersoner, men jag försöker i så fall se till att särbehandla dem allihop. M.a.o. särbehandla Yassilus för att han skall kunna försöka uppfylla sitt storslagna öde, särbehandla Conan för att han skall ha en möjlighet besegra sin urgamla ärkefiende, särbehandla Gandalf för att han skall kunna försöka komma till insikt om magins sanna natur och särbehandla Janeway för att hon kanske skall kunna slå sig till ro med ett lungt liv och odla sallad...
...och helst skall målen vara något spelarna väljer, inte spelledaren. Spelledaren tillhandahåller enbart möjligheter och utmaningar.

 

[Pom]

Roterande Conan

Ett alternativ kan vara att låta spelarna turas om att spela huvudpersonen. Alla har var sin "vanlig" rollperson, men varje spelmöte får en ny spelare köra med den som bär historien, istället för med sin vanliga gube.

 

[Ackerfors]

"Det beror på. Oddsen talar väl för att folk skulle bli lite syrak och grumsa om det visade sig att de spelade andrafiol till en Belgarionwannabe, de har ju oftast förväntat sig en likvärdig del av scenen."

Fast det var ju inte riktigt så jag menade, utan de andra ska ju ha en lika stor roll och troligtvis/naturligtvis klarar inte huvudpersonen att slutföra det ensam, så de andra har ju fortfarande en stor roll. Typ.

"Men det varierar, jag har inga större problem att spela tjänstefolk, väpnare eller Tyrrel till någon annans Rickard III men jag kanske har en masochistisk ådra i mig."

I så fall kan vi ju vara masochistiska tillsammans, för jag har inte heller några problem med det.

"Kort sagt: Om man låter en snubbe vara coolast i stan kommer de andra bli uttråkade, allt de gör spelar ingen roll och de kommer hemfalla till att knäcka usla skämt eller läsa dina böcker (eftersom de bara har en replik varannan timme). Och dessutom.. rälsning! Fisktank skulle det väl vara?"

Att det inte är riktigt så jag menar har jag svarat på tidigare, och nej, jag har egentligen inget emot rälsning så länge det inte görs förbehållslöst och synligt, men snälla, vi behöver inte en ny rälsning vs fisktank-tråd.

"Och förresten, ditt exempel är fånigt och du är dum, dum, dum.*"

Det var såååå väntat.

 

[Ackerfors]

"Mycket var spelat, men det låg en viss bitterhet i vad han sade ändå.. Detta, bara för att ena killen framställdes lite mer än de andra."

Det är det jag är rädd för, då det vore ohyggligt trist om någon fick för sig att vara sur och bitter av den anledningen. Jag antar att det handlar om fingertoppskänsla vad det gäller min relation till spelarna också. Jag får helt enkelt känna och se om det skulle funka, utifrån tidigare XP.

"I en spelgrupp så sade spelledaren att scenariot skulle sätta en riddare i huvudsätet och alla andra i gruppen helst skulle vara en del av riddarsällskapet.. Jag gjorde min som vapentränare, en annan blev helare, en tredje gycklare.. Det var bara Dimfrost som blev intvingad i rollen som oäkta son, men det blev så för att han saknades den gången vi andra gjorde våra gubbar.. (Det var rätt roligt att ingen ville spela riddaren och alla väpnaren - vilket Gurgeh också sade med en konstaterande fråga precis när vi satte oss ner och skulle påbörja gubbgörat )"

Nu faller smileys och kod bort här, men...
...Jag har för mig att gycklaren gick och stendog...
...Och ja, vad jag minns funkade det bra att ha riddaren i centrum, men det är en liten skillnad och det är att det inte hymlades med att han var i centrum, något jag tänkt att göra. Men jag ser din poäng (tror jag) och jag ska tänka på det.

"/Han som vill minnas att Yassilus var med då"

Det var hos mig vi gjorde rollpersonerna ("Ninjor i Västmark", någon?) så jag hoppas att jag var med.

 

[Ackerfors]

"Det tror jag nog beror lite på. Om man lägger upp så att det finns delmål, där andra karaktärer i historien har focus. Till exempel är det 2 stycken länder/städer/baroner är i luven på varandra och för att skifta deras focus från varandra till Den Ärke Onda fienden. Detta är ju helt klart ett jobb för Janeway (med stöd från resten av gruppen också förståss)."

Mycket bra tanke, helt klart, och det var ungefär så jag tänkte det. Mina idéer sträcker sig ju över en kampanj och då kan till och med jag se att det inte håller med en som är i ensamt fokus hela tiden, så även om huvudhandlingen kretsar kring en rollperson så ska delscenariona kretsa kring de andra, som du säger.

Bra, bra. *klia i skägget*

 

[Ackerfors]

"1. Du blir bunden av att kunna spela endast när han eller hon också kan."

Fast det brukar jag köra som standard, oavsett vem det är och var fokus ligger, så det är inget större problem egentligen. Jag spelar så lite ändå.

"2. Om karaktären dör så blir det antagligen väldigt svårt att reparera skadan, men om han därför inte tillåts dö så blir det inte heller särskilt roligt spel."

Dör rollpersonen så blir överjorden slukad av helvetet, domedagen kommer och utplånar allt liv och planeten imploderar. Inte mer med det.
Nä, men det är klart... I början av kampanjen, innan rollpersonerna tror sig veta var de är i väven, så kan vem som helst gå och då bäst de vill, utan att det blir några större problem och när rollpersonerna vet vad det är som gäller så får de väl se till att hålla liv i rollpersonen så att inte domedagen kommer.

"3. Beroende på hur pass stort fokuset är på den enskilda karaktären och hur stora skillnaderna är mellan honom och övriga medlemmar i gruppen så finns det risk för avundsjuka. Eller så blir spelarna helt enkelt uttråkade för att deras karaktärer får så lite speltid."

Fast... Vad är det som säger att snedvridet fokus ger de andra spelarna mindre speltid? I mitt exempel är det ju fortfarande Conan som står för råstyrkan och kommer således vara i centrum när råstryka behövs, Gandalf har magin och kommer vara i centrum när magi behövs och Janeway kommer vara i centrum då hennes diplomatiska ådra behövs. Det handlar ju inte om speltid utan riktning på huvudhandlingen så jag tror inte att det skulle handla om uttråkning utan snarare om avundsjuka och att det inte skulle kännas rättvist. Typ.

"Ska en karaktär ges större vikt så gäller det alltså att genomföra det i samförstånd med hela spelgruppen."

Det låter vettigt förstås, men jag tror även att det förtar lite av känslan både för spelledaren och för spelarna, men det är sådant man får se till den enskilda spelgruppen och avgöra hur man ska göra.

Och exemplen på spelgrupper som kan funka är mycket bra men inte alls vad jag är ute efter.

 

[Olle Linge]

Ålder, kanske?

"Mycket var spelat, men det låg en viss bitterhet i vad han sade ändå.. Detta, bara för att ena killen framställdes lite mer än de andra."

Det är det jag är rädd för, då det vore ohyggligt trist om någon fick för sig att vara sur och bitter av den anledningen. Jag antar att det handlar om fingertoppskänsla vad det gäller min relation till spelarna också. Jag får helt enkelt känna och se om det skulle funka, utifrån tidigare XP.

Ni tror inte att det där beror på ålder då? Jag menar jag kan mycket väl tänka mig att spela "biroll", så länge jag får spela min karaktäre i mest möjliga mån. Men om man är 14-15, som Han skriver, då kanske det inte handlar om samma sak. Rollspelande var inte samma sak när man var ung, som vi alla vet, och därför kan det ju hända att Yassilus idé är något som lämpar sig för äldre spelare eller för att inte kategorisera folk för mycket, spelare som fokuserar på att rollspela och inte bli mäktigast i världen. Det går kanske ändå, men det är ju ett sätt att göra det.

 

[Troberg]

Re: Ålder, kanske?

Rollspelande var inte samma sak när man var ung, som vi alla vet, och därför kan det ju hända att Yassilus idé är något som lämpar sig för äldre spelare eller för att inte kategorisera folk för mycket, spelare som fokuserar på att rollspela och inte bli mäktigast i världen. Det går kanske ändå, men det är ju ett sätt att göra det.

Men den centrala karaktären behöver ju inte vara mäktigast. Titta på hur det ganska kompetenta ring-gänget eskorterar några menlösa hober för att en av dem råkar vara viktig. Det är ett vanligt tema, den lilla hjälten som bärs fram av sina kompetenta vänner.

 

[Svarte Faraonen]

Om det är bra för historien och du har spelare som kan hantera det ser jag inget som hindrar det. Jag har spelat såväl "huvudperson" som "sidekick" och inte haft något problem med det. Även en biperson har sina tillfällen att skina, långt ifrån alla rollpersoner är av det rätta virket för att verkligen vara huvudpersoner. Alla kan liksom inte ha gripande öden och feta målsättningar.

Jag tror att olika attityder till spelande av bifigurer kan bero på vad man har för mål med spelandet. Om man ser det på något prestationsinriktad vis, att rollpersonen ska lyckas med så mycket som möjligt, kan det säkert kännas surt att tvingas spela andrafiolen. Om man i stället tar en enkel approach och enbart är road av att spela sin roll kan man nog uppskatta en sidofigur lika mycket som en huvudperson. Känn dina spelare, helt enkelt.