Nekromanti Sägner från Symbaroum - en äventyrskrönika

[Paal]

[h=2]33. Väktarens Vrede, spelmöte 9[/h] Snabbt författas ett välformulerat utpressningsbrev undertecknat Tistla Fästes välgörare, i vilket Kargoi av Salamos instrueras att avbryta alla trakasserier mot Sarvola om han inte vill se sin hemlighet i källaren uttrumpetad över staden. Brevet levereras av inhyrda svartalfer i två led för att inte kunna spåras tillbaka till våra vänner. Därefter informeras Deseba den gamla om allt och hon förefaller mycket nöjd med gruppens prestationer. Hon ger dem omedelbart tillgång till Anadeas orörda kammare och informerar dem att de nu har en vän i henne.

Anadeas alkov innehåller inte mycket men tre ting av intresse hittas; ett halsband av silver med huset Erebus vapen, en skrivbok med utdrag om barbarer som brutit mot skogarnas tabun och två skisser på en alv och en samling kåpklädda figurer runt en damm. Halsbandet får gruppen att bege sig till Riddarsalen, där Demions familjenamn ger dem tillträde. Där får de reda på att de flesta adelshusens representanter tillfälligt lämnat staden tills saker och ting lugnat ner sig. Dock finner de den kraftigt berusade fogden över Svartheden, Keroldo av Erebus, i vinkällaren där han ivrigt provsmakar alla flaskor han kommer över.

Keroldo är glad för sällskapet och skvallrar gärna om adelns maktkamper, intriger och rykten. Bland annat avslöjar han att viskningar om kulter och mörka experiment även förekommer i maktens korridorer och att drottningens senaste vurm för att få tag på och uttolka Sarkomals profetia för sina egna syften. Dock har han inte så mycket att säga om Anadea och halsbandet, mer än att han gett det som gåva åt en ung bondflicka för många år sedan som trohetslöfte. Han minns dock inte hennes namn, hon är bara ett i raden av svikna och krossade hjärtan.

Tillbaka på huvudlösa hästen för att bestämma sitt nästa drag får våra vänner ett meddelande från drottningens legat om att ett möte kan bli av inom ett glas tid. Innan de beger sig dit uppsöker Demion en helerska vid namn Volantia som inte tycks lika besvärad av mörkret i hans kött som Deseba och han blir fullt återställd. På väg därifrån är gruppen återigen övertygade om att de är förföljda och funderar på att sätta en fälla för sin förföljare vid ett senare tillfälle.

Vid legationen möter de Suria av Argona, en stram kvinna med mycket på sina axlar som drottningens officiella representant i Tistla Fäste. Med på mötet är även vaktkapten Dekamedo, som visar sig ha en något mer ljusskygg uppgift i drottningens tjänst utöver sin roll i stadsvakten. De båda berättar att de kollat upp våra vänner och har ett erbjudande, om de utför ett uppdrag så tar Suria reda på vart Anadeas nyckel leder. Uppdraget består av att stjäla en trälåda från rum nummer tre på det Bevingade stopet och leverera den och dess innehåll till Dekamedo på Symabaroums salonger vid frukosttid dagen efter. Givetvis måste legatens, drottningens och Dekamedos inblandning hållas hemlig. Våra vänner accepterar och beger sig omedelbart till det Bevingade stopet för att sondera terrängen.

Ukko lämnas kvar på marken vid trädets fot för att bevaka och eftersom han bedöms för sjaskig för att släppas in på det exklusiva värdshuset. Demion har gjort sitt bästa för att få Aragaryn att se respektabel ut och Gandolfo har borstat av sina ordensrober. Efter ansenliga men framgångsrika mutor lyckas ett egentligen förbokat rum anskaffas och våra hjältar informerar sig om värdshusets uppbyggnad och rutiner. Demion försöker vid två tillfällen charmera tjänsteflickorna för att få information från dem, men misslyckas spektakulärt och blir istället snabbt känd som den tafsande adelsstroppen bland personalen. Argaryn lyckas bättre och får reda på att det är de tre templárbröderna av Mekele som hyr rum nummer tre. Vidare får han veta att en av bröderna är svårt sårad och lämnar aldrig rummet medan de övriga två däremot ofta är borta längre perioder.

Efter kvällsvarden syns de två oskadda bröderna av Mekele lämna sitt rum och försvinna ner för trädets trappa. Två nattvakter börjar därefter patrullera värdshusets balkonger. En plan smids och sätts i verket. När natten lagt sig skjuter Argaryn ner en reppil till Ukko som därefter firas upp. Demion spelar sömnlös och lyckas ge sig in i ett avledande tärningsspel med de båda vakterna medan Gandolfo håller utkik. Argaryn och Ukko dyrkar under tiden in sig till den sårade brodern men lyckas väcka honom ur hans sömn. Argaryn försöker spela en återkommen broder och försöker få honom att lägga sig igen men misslyckas och tvingas överfalla den sårade Leohan. Ukko lyckas söva den fasthållne templaren med drönardagg men inte utan att ge ifrån sig misstänkta ljud. Demion gör det han gör bäst för att förleda vakterna misstänksamhet och startar ett slagsmål om tärningsfusk.

Argaryn hittar trälådan men finner den tom, inga spår efter det stora platta föremål som har legat i den kan hittas i rummet och Leohan är alltför drogad för att utfrågas. Det enda märkliga de hittar är några läkeörter som använts på Leohan som Ukko känner igen som ovanliga och gammeldags. Snabbt återställer de allt och flyr ut ur rum nummer tre. Ukko glider ner för repet medan Gandolfo och Argaryn avbryter brottningsmatchen mellan Demion och vakterna. Eftersom vakterna inte vill bli avslöjade med tärningsspel under tjänst går de med på att låta våra vänner gå med en ursäkt och ett löfte om att de aldrig ska övernatta på Det bevingade stopet igen.

Omedelbart beger de sig till helerskan Volantia och blidkar henne med några mynt efter att ha väckt henne mitt i natten. Hon kan identifiera örterna som Ukko hittat och vet vem som är den enda i fästet att använda dem; den åldrade medicusen Belora. Efter att ha fått hennes adress upprepar våra hjältar samma procedur vid hennes dörr och får några daler senare reda på att bröderna besökt en pensionerad templar vid namn Alamei som bor strax öster om staden. Efter ett snabbt besök på Den huvudlösa hästen för att hämta utrustning och riddjur beger de sig mot den östra stadsporten där de får reda på Alameis torps exakta läge från portvakterna. Därefter rider de så fort månljuset tillåter genom natten mot ett osäkert möte.

 

[Paal]

[h=2]34. Väktarens Vrede, spelmöte 10[/h] Våra hjältar rider genom natten mot solriddaren Alameis torp strax utanför Tistla Fäste. Strax innan de når fram sitter de av och smyger den sista biten till fots. Redan vid avstigningen från hästen lyckas Argaryn sträcka sin rygg och det förebådar en natt full av svårigheter. Vid byggnaderna spanar Demion med sin kikare från de intilliggande buskagen då en lampa tänds i boningshuset och någon rör sig där inne. Ukko skickas fram för att kika in i ett fönster och kan se att de båda bröderna av Mekele och en äldre man samtalar över något vid ett bord.

Plötsligt kommer en av drängarna ut från drängstugan och ställer sig i buskaget för att sömndrucket urinera. Demion smyger fram och gör sig viskandes sedd av den förvirrade ynglingen. Trots Demions försök att muta och övertala drängen så anar han ugglor i mossen och vänder sig mot husen för att slå larm. Demion hoppar då på honom och försöker ljudlöst tackla honom till marken men misslyckas ordentligt och kan inte hindra att de andra drängarna väcks. Gandolfo lyckas dock smyga sig fram till fönstret och kasta förvirring på Alamei där inne vilket får denne att utbryta i ett okontrollerat raseriutbrott som lyckligtvis döljer tumultet utanför för solriddarna. Samtidigt beger sig Ukko runt boningshuset för att smita in via stallet medan Argaryn smyger andra hållet och gömmer sig bakom en tunna vid ytterdörren.

För att undvika blodspillan skjuter Argaryn från sitt dolda läge en hammarpil i nacken på drängen och fäller denne till marken vilket enkelt låter Demion slå honom medvetslös. De två kvarvarande drängarna som just väckts stapplar ut i mörkret, får syn på Demion och griper efter varsin pilbåge och sänder pilar mot Demion som dock lyckas skydda sig med sin sköld. Gandolfo misslyckas med att bibehålla förvirringen bland solriddarna i boningshuset, de förstår då att det är oroligheter på gång och beger sig genast ut för att ta itu med banditerna. Under tiden råka Argaryn välta tunnan han gömmer sig bakom men kompenserar genom att skjuta en pilbåge ur händerna på en av drängarna. Denne anfaller honom då istället genast med sin dolk.

Alamei kommer först ut från huset och tjurrusar in i Demion som dock mot alla odds lyckas välta omkull honom med sin sköld och nästan hugga av honom benet. Detta retar gallfeber på de bägge bröderna av Mekele och de går in i närstrid med varsin fiende och sårar både Argaryn och Demion svårt. Medan striden rasar har Ukko smugit igenom stallet och tagit sig in i boningshuset där han kvickt lastar upp koppartavlan på ryggen. Han flyr ut samma väg som han kommit men passar på att släppa lös solriddarnas hästar och jaga dem på flykt ut ur stallet. I kalabaliken som uppstår lyckas både Gandolfo och Demion fly från striden utan att bli förföljda. Men när Argaryn försöker samma sak blir han snabbt upphunnen och nästan nedhuggen av Hen-Loan, han lyckas fly igen men blir jagad av solriddaren som knappar in på sitt skadade byte. Hen -Loan slänger sig efter Argaryn för att dra omkull honom men missbedömer avståndet och Argaryn kan med hjärtat i halsgropen till sist fly undan.

De samlas alla där de lämnat hästarna och rider i sporrsträck mot ett övergivet jägarkårsgömställe som Argaryn känner till. Väl gömda hör de hur deras förföljare rider förbi dem på väg mot Tistla fäste och de kan slappna av och förbinda sina sår. Ukko utför som vanligt omvårdnaden men tycks inte fokuserad och en helt slutkörd Argaryn kollapsar ett par timmar i medvetslöshet. När han väl kommer till liv igen beger sig våra hjältar till Tistla fäste men tar vägen norrifrån för att undvika misstankar. De söker genast upp Dekamedo på Symbaroums salonger som trots att de är sena till mötet är nöjd med deras prestation. Han ger dem adressen dit Anadeas nyckel passar och varnar dem för att någonsin prata om sin inblandning i koppartavlans stöld.

Efter att återigen ha uppsökt helerskan Volantia som lyckas återställa Argaryn men inte Demion, bär det av mot den nyvunna adressen. Anadeas nyckel visar sig leda till en lagerlokal där hon uppenbarligen hyrt ett förråd. I det spartanska rummet hittar de en plunta med drönardagg, en ask av näver med en kula pasta av den sällsynta svampen Touber vilken sägs användas av alverna. Vidare hittar de en karta med anteckningar och en journal, bägge nedtecknade av Anadea. Till sist finner de en packlår, maskerad till skrivbord, som innehåller en ung mara, undernärd och uttorkad men ännu vid liv. Våra vänner sköter om maran bäst de kan men lämnar den i förrådet tillsvidare.

De funderar, villrådiga över allt de fått reda på och beslutar sig för att uppsöka Ordo Magica för att finna en del svar men då de beger sig ut i gränden utanför lagerlokalen skymtar de en handfull figurer som är på väg att omringa dem. Skepnader som utan förvarning bombarderar våra hjältar med förbannelser och ondsint magi.

 

[Paal]

[h=2]35. Väktarens Vrede, spelmöte 11[/h] Det blir en intensiv strid där våra hjältar blir beskjutna med armborstar från alla håll samtidigt som de angrips av larvbölder, svartkonstosande förbannelser och deras kroppar besätts. Lyckligtvis är inte anfallarna särskilt skickliga med armborsten och Argaryn visar dem hur en båge ska hanteras. Demion inleder en kraftmätning med larvbölder och ger och tar allt han kan. Ukko besätts först och ger sig på Demion, som dock är van vid att hålla ett öga på den lömske svartalfen och hinner parera utan problem. Därefter skakar Ukko av sig besvärjelsen och sätter av över hustaken för att utkräva en blodig hämnd.

Gandolfo slänger upp en brandvägg som skär av halva gränden och skyddar för inkommande attacker. Detta leder dock till att två av angriparna klättrar runt över taken och fortsätter beskjutningen och besvärjandet därifrån. Men eldväggen köper Argaryn tillräckligt med tid att förblinda och slå ut en fiende med en välriktad pil i ögat och att sen klättra upp på taken själv och angripa en annan av fienderna i närstrid, han är dock inte beredd på att denne tjurrusar mot honom och kastar de båda från hustaket ner i marken. Som tur är landar Argaryn mjukt tack vare sin akrobatiska förmåga, något hans motståndare alls inte gör utan istället bryter nacken.

Under tiden har Demion och Ukko gjort processen kort med kvarvarande fiender och den enda som ännu andas är den utslagne, nu enögde svartkonstnären som de genast väcker och sätter igång att förhöra. Han avslöjar att han tillhör en sekt som leds av Erok den Mörke, enär känd före detta skattletare som dragit sig tillbaka i fästet. Erok har fått veta av någon att våra vänner är mordiska häxjägare, utskickade av Nattbäcka för att jaga dem. När kultisten slutar vara hjälpsam utan endast vill förenas med det stora mörkret tillgodoser Demion dennes önskan och öppnar strupen på honom.

Efter överfallet beger sig sällskapet till Ordo Magicas torn där de med Eufryndas goda minne tillåts söka igenom biblioteken och arkiven efter information. De bekräftar där att svamppastan de hittat är av toubersvamp och att den endast nyttjas av alver, de hittar också flera hänvisningar till en alvboning någonstans i Davokar som kallas De tusen tårarnas salar, eller något liknande. Vidare identifierar de den rödhåriga kvinnan som Lysindra Gyllengripe, en framgångsrik skattletare som dragit sig tillbaka och nu öppet motsätter sig ambriernas expansion in i Davokar.

Nästa anhalt är ett stopp hos häxorna där de får det mesta av informationen de kommit fram till bekräftad av Gadramon. De har kommit fram till att de enda personer som tycks känna till hur man tar sig till De tusen tårarnas salar är borgmästare Nattbäcka och Lysindras vän Mearoel som nämns i Anadeas anteckningar. Gadramon tror att vissa av häxorna även kan göra det men vet ingen med säkerhet förutom Huldran själv, som dessvärre befinner sig på det avlägsna Karvosti. Våra vänner väger sina val och inser att de måste ta sig till Tusen tårars salar, frågan är bara hur.

 

[Paal]

[h=2]36. Väktarens Vrede, spelmöte 12[/h] Våra hjältar beger sig återigen till Nattbacka för att söka audiens med borgmästaren själv. Även denna gång möts de av vaktkapten Garasto men till skillnad från tidigare besök lyckas de denna gång till sist övertyga honom om att informera Nattbäcka direkt om deras närvaro och faktiskt få till en pratstund. Dock varnar Garasto för att borgmästaren är sjuk och att mötet därför bör hållas kort.

Nattbäcka informeras om allt som häxorna har berättat och allt som involverar Anadea och vad som hänt nere i slukhålet, slutligen ber våra vänner om hjälp med att lokalisera alverna för att ta reda mer om det överhängande hotet. Nattbäcka tycks inse allvaret i hoten och vill även han veta mer, men han kan inte ses offentligt samarbeta med varken Järnpakten eller häxorna utan ger endast sitt stöd och sin hjälp på ett diskret sätt. Våra vänner får så reda på att de ska mata maran med toubersvampen och följa dess guidning in i Davokar. Hur långt eller hur länge kan inte Nattbäcka svara på men följer de hans anvisningar säger han att de ska anlända vid De tusen tårarnas salar. Sedan orkar inte den sjuklige borgmästaren mer utan leds bort av en beskyddande Yagaba.

Efter mötet erhålls en skogsexpeditionslicens från en av Nattbäckas klerker och våra hjältar förbereder sig inför morgondagens avfärd. Det provianteras och införskaffas bland mycket annat väldiga mängder örtkurer och pilar samt en ny mästersmidd lönnmördardolk åt Ukko som snabbt döper den till “Finkniven”.

Under natten söker både Argaryn och Demion sig iväg för att enskilt och på varsitt håll försöka sätta sig i kontakt med respektives mystiska bundsförvanter. Argaryn lyckas enbart delvis och inser att han oskolad inte riktigt vet hur han ska gå tillväga. Dock får han kontakt och försöker förmedla situationen dock utan att få särskilt mycket klarhet själv. Demion lyckas bättre och lyckas genomföra någon slags dialog men även han lämnas med fler frågor än svar innan han låter sig svepas in i sömnens mörker.

I gryningen lastas marans packlår på en dragkärra som med ett par inhyrda svartalfers hjälp tas till skogsbrynet. Argaryn känner sig säker på att de är bevakade av dolda ögon men ingen tycks fälja dem in i skogen och de kan slappna av en smula. Väl skyddade från spionerande ögon matar de så den unga maran med toubersvampen och följer sedan den i åtskilliga timmar. Demion har för säkerhets skull surrat ett rep vid sitt bälte som han använder som koppel till vilddjuret.

Plötsligt när de är djupt inne i ett parti törnebuskar får de syn på en svart läderartad enorm kokong. När de dividerar om vad det kan vara sliter sig plötsligt en uppenbart förvirrad och uppretad trolliknande varelse ut ur den i en slemmig födsel. Argaryn tar genast kommandot och beordrar Ukko att flankera besten medans övriga backar försiktigt därifrån. Gandolfo försöker förvirra varelsen med sin magi för att underlätta flykten men något går fel och magikern drabbas av intensiv korruption som får det att svartna för ögonen på honom och han svimmar av anspänningen.

Det magiska felsteget gör trollbesten ursinnig och den anfaller direkt Argaryn som precis lyckas undvika den. Demion kämpar för att hålla maran lugn och kan inte ingripa, men som tur är har Ukko positionerat sig bakom trollet och fäller det med en serie fruktansvärda rygghugg. Nöjt döper han Finkniven i ångande trollblod. I uppståndelsen lyckas maran slita sig loss och fälla Demion och hade det inte varit för hans förutseende fastknytning av repet så hade allt varit förlorat. Istället får han besten under kontroll igen med endast några skråmor. Så lämnar de det blodindränkta törnesnåret bakom sig för att följa den guidande maran allt djupare in i Davokars mörka skuggor.

 

[Paal]

[h=2]37. Väktarens Vrede, spelmöte 13[/h] Våra hjältar fortsätter oförtrutet djupare in i skogen, ledda av sin guidande mara när de plötsligt hör någon vissla obekymrat. Det visar sig vara pojken Aluin som säger sig vara på en skogspromenad. Han samtalar lite med dem men när han inser vad klockan är måste han skynda hem till sin pappa. Nästa upptäckt i skogen är inte lika trivsam, ett halvdussin skattsökare hänger uppspikade och upphängda i en samling träd, alla fyllda med alvpilar. Det är en uppenbart menat som en avskräckande varning och Demion upptäcker också spår av stigman från korruption på några av kropparna. Men trots den illavarslande varningen fortsätter de allt längre in.

Snart blir det dags att slå nattläger och de tvingas binda den oroliga maran. Argaryn samlar ved till en brasa och upptäcker rester av gamla skelett i gläntan de befinner sig i men tänker inte mer på det. Men när han sitter eldvakt på natten blir han varse märkliga ljussken som dyker upp längre bort i gläntan och som sakta närmar sig. För sent inser han att det rör sig om frostljus, rester av de dödas själar som suger livet ur allt de rör vid. Snabbt väcker han de övriga och de packar ihop allt för att ge sig av men förstår att de nästan är omringade och måste chansa på att springa förbi tätt inpå några av ljusen. Flykten lyckas men nästan alla har fått sig en smekning av de vandöda ljusen och är kraftigt försvagade. De lyckas slå nytt läger och vilar upp sig bäst de kan.

Nästa morgon upptäcker de snart blodspår som leder till en dräpt rovklanskrigare. Blodspåren fortsätter vidare till en glänta där ytterligare kroppar ligger och där två män står lutade över ännu ett rovklanslik. Efter trevande hälsningar inser våra vänner att främlingarna är vandöda och att de bär Van-Rogans symbol på bröstet. Ukko känner även igen svartalferna som ligger dräpta som komna från Gabbas klan, även de vandöda. Gandolfo lägger märke till en symbol i pannan på alla främlingarna, en slavruna som används för att försäkra sig om blind lydnad. När Argaryn försiktigt börjar fråga ut de vandöda eskalerar set snabbt till en konflikt. En av främlingarna för ett horn till munnen för att kalla på hjälp och lyckas trots Argaryns pil i sig. Sedan är striden igång och de vandödas förfrysande gravkyla vänder kampen till deras fördel men till slut lyckas våra vänner hugga ner dem, dock har Demion blivit kraftigt sårad. Förstärkningarna som tillkallats med hornstöten hörs på avstånd och Argaryn leder gruppen till snabb flykt. Efter en snabb omplåstring står det klart att Demion måste offra ett av de dyrbara livselixiren för att kunna fortsätta i stridbart skick.

Efter ytterligare någon timmes färd tycks så maran anse sig vara framme. Den går i cirklar och ylar oroligt när plötsligt en kraftig vind blåser in i gläntan och rör upp en massa löv och pinnar, vilka formas till en ranglig portal som genast börjar falla i bitar. Snabbt inser gruppen att detta är deras enda chans och störtar in i den mörka portalen. Öppningen leder in till en korridor av underjordiskt snitt, med självlysande lavar och mossor längs väggarna. Korridoren slutar i ett draperi av hängväxter som skiftar i färg när våra vänner passerar igenom dem. I gröna och bruna nyanser för alla utom Demion då de istället pulserar i ilskna röda och lila toner.

Salen de träder in i har mosaiker på kortsidorna flertalet liknande öppningar som de kommit in genom på ena långsidan samt ett lågt podium och en bastant port på den bortre långsidan. På podiet står två gråtande figurer iförda bruna kåpor och hållandes i varsin skål. Framför dem sitter den gestalt vars närvaro dominerar rummet. Det ser ut att vara en enormt stor och åldrad alv, kraftfull och stilla i ett och hans vita skinn tycks lysa i den skumma belysningen. Han hälsar dem, först på alviska och sedan när han inte omedelbart får svar, direkt i deras sinnen på ambriska. Han pekar ut Demion och med ett ord kallar han till sig ett tiotal tungt beväpnade alviska vakter som alla håller vapen riktade mot våra vänner. Demion tycks fastlåst i den väldiga alvens blick och verkar ha en inre dialog med honom. Svetten rullar nerför hans panna och han ser skakad ut, men plötsligt så nickar alven långsamt och grymtar åt vakterna att avlägsna sig, åtminstone ur synhåll.

Istället tar den kvinnliga av de två gråtarna till orda och presenterar sig som Aleia, hennes kumpan som Dareol och den väldige väktaren som Ka’eroan. Hon frågar vad och vem de söker och när de efter en del missförstånd nämner Teara-Téana så lämnar Dareol dem för att söka reda på henne.

Det blir en lång väntan på flera timmar och Aleia hinner förklara en del väldigt ytligt om De tusen tårarnas salar, vilka de befinner sig vid. Hon hjälper dem även att tolka de mosaiker som pryder väggarna vilka tycks avbilda bildandet av Järnpakten, ledd av furst Eneáno och striden och segern över Symbar. De får även veta att Ka’eroan är salarnas portvakt och kontrollerar de portaler som öppnas hit.

När Dareol återvänder ser han bekymrad ut och växlar några ord på alviska med Aleia som Gandolfo lyckas snappa upp och översätta. Han berättar att de mött furst Eneáno och att han har en dålig dag. Plötsligt hörs en kraftfull mansröst ryta utanför den halvöppna porten, för att sedan direkt övergå i vilt skratt som så småningom slutar häftig gråt och ilskna gnyenden. En kvinnoröst försöker lugna honom på alviska och de två gråtarna hänvisar alla frågor till Teara-Téana. Det dröjer dock bara minuter innan en högrest, respektingivande gestalt träder in genom porten, äntligen står de öga mot öga med Teara-Téana.

 

[Paal]

[h=2]38. Väktarens Vrede, spelmöte 14[/h] Teara-Téana skrider in i förkammaren och börjar fråga ut våra vänner om varför de är här och hur de fått reda på hennes namn. För att försäkra sig om deras ärlighet använder hon ett halssmycke från Ka’eroan som avslöjar när någon medvetet talar osanning. De berättar om Anadea och hur de anlitats för att hjälpa henne och om vad de fått reda på sedan dess. Teara-Téana beskriver hur skogsguden Eox halshuggits och tagits till fästet och hur Anadea, som varit hennes agent där sedan Vernham förlorades, fick i uppdrag att ta reda på vem som tagit gudens huvud, ta reda på varför och stoppa dem om möjligt. Om återförandet sker snabbt nog finns chansen att sammanföra huvud och kropp och rädda gudomen.

Anadea hade tagit reda på att ledaren för kultisterna heter Erlaber Ambreagos och att de höll till i det gamla garveriet i Tistla Fäste. Teara-Téana lovar att hålla Anadeas löften om belöningar och instruerar våra hjältar att överlämna huvudet till häxorna om de skulle lyckas med sitt värv. De samtalar även om Godrai och hon avslöjar att han är på uppdrag i norr och inte hörts av på länge. När våra vänner väl accepterat uppdraget instruerar hon väktaren att öppna en portal åt dem nära Tistla Fäste, bedyrar vikten av brådska och ber dem sedan farväl.

Några timmar senare är våra vänner utanför fästets norra port och ska just hälsa vakterna när ett par armborstlod avfyras mot dem. Demion lyckas undvika ett med sin sköld men Argaryn får en förgiftad skäkta rakt genom sin strupe och faller genast ihop döende. Endast Ukkos snabba insatser med motgift och Demions sista livselixir räddar livet på honom. Demion försöker med stadsvaktens hjälp finna lönnmördaren som måste ha legat på lur men hittar inga spår. Argaryns hals är svårt ärrad och missfärgad men han kan med de andras hjälp hanka sig fram till Den huvudlösa hästen där de får en kort vila. Där frågar de runt efter det gamla garveriet och lyckas snart hitta byggnaden i de nordvästra delarna av fästet.

Byggnaden är bevakad och de ser att folk rör sig därinne så de lämnar Ukko och Gandolfo på ett hustak intill för att spana vidare medan Argaryn och Demion beger sig till antikhandlaren Elda för att få mer information om Erlaber och hans förehavanden. De får veta att han endast köper makabra ting men att han i princip aldrig säljer något. De passar även på att handla läkemedel av Tenid. Sen bär det vidare till Nattbacka där de blir insläppta förvånansvärt fort. Borgmästaren ser fortfarande sjuklig ut men tar emot dem med intresse. Han inser allvaret i situationen och tycks väga alvernas ord tungt. Nattbäcka ber dem kontakta vaktkapten Dekamedo dels för att få reda på mer om Erlaber och dels för att få hjälp mot kultisterna. Han skriver dem även ett lejdebrev och svär att hjälpa dem så gott han kan.

Dekamedo är lyckligtvis tillgänglig i stadsvaktens högkvarter och blir övertalad dels av Nattbäckas brev men även av att de utfört uppdraget med koppartavlan så framgångsrikt tidigare. Han visar dem sina hemliga akter om Erlaber vilka inte målar upp någon vacker bild. Dekamedo tar på sig att skaffa ritningar över garveriet från legationens arkiv och att samla ihop så många vakter han kan lösgöra. Aragaryn och Demion återvänder till sina vänner som spionerar på byggnaden och får veta att en stor mängd mat nyligen levererats och att vakterna nyss bytts ut.

En plan kläcks och sätts i verket. Gandolfo skapar en illusionskopia av en av vakterna medan Demion besätter densamme. Under Demions kontroll beger sig vakten sedan in i garveriet och förmedlar allt han ser till Demion och de andra. Det visar sig att garveriet är fullt av kultister, både från Rödögas band och från Erok Mörkes kult. De är satta att vakta byggnaden medan “Mästaren” och hans anhang gör vad de ska i källaren under dem. Demion lyckas som vakten precis ta sig ut innan misstankarna mot honom blir för stora samtidigt som Dekamedo anländer med ritningarna och fem stadsvakter i släptåg.

Då anländer en liten sångfågel och deklarerar att Gadramon söker kontakt och strax därefter dyker Yagaba upp för att hjälpa dem smuggla in häxan genom en obemannad port. Gadramon är ensam men redo att bekämpa mörkret. Yagaba återvänder därefter omedelbart till den sjuke borgmästarens sida. Trycket över staden är nästan outhärdligt och ett olycksbådande åskväder bryter loss samtidigt som våra hjältar gör sig redo för att storma garveriet med sina nyvunna bundsförvanter.

 

[Paal]

[h=2]39. Väktarens Vrede, spelmöte 15[/h] Pulserande tunga rytmiska vågor av illamående sköljer över staden. Åskvädret eskalerar och blixtar börjar flyga.

Dekamedo ser sammanbiten ut. Han skakar på huvudet. "De är för många, oddsen är emot oss. Vi kommer behöva all hjälp vi kan få", muttrar han samtidigt som han börjar plocka fram knytnävsstora paket, noggrant inslagna i vaxat papper från sin ränsel. Gandolfo tycks försjunken i djup meditation. Då och då rycker hans anlete spastiskt till och en svettdroppe kan ses sakta rinna nedför hans panna. Ukko stoppar febrilt sin långa näsa i alla sina olika flaskor och kärl samtidigt som han frånvarande smeker sin kniv. Han mässar om och om igen "Vad ska fin-kniven få smaka, vad ska fin-kniven få smaka..." Gadramon väser "Så mycket svärta, så många förlorade själar." Han radar därefter upp ett antal föremål framför sig och börjar med ett rytmiskt nynnande medan han gör sina förberedelser. Stadsvakterna ser sig nervöst omkring, några tittar storögt på häxans förehavanden. Ett ständigt mumlande om Prios gunst och välsignelse kommer från dem samtidigt som de kollar sina vapen och rustningar ännu en gång.

Ukko preparerar Demions svärd och ett knippe av Argaryns pilar med rykande eldessens. Samtidigt som Gadramon delar ut häxflätor och dekorerar de som så önskar med rituell krigsmålning som osar av häx-magi. Dekamedo vecklar upp sina paket och plockar fram två rejäla alkemiska granater och placerar ut en vid varje dörr till garveriet, redo att detoneras. Demion leder åter den ännu kontrollerade kultistvakten in i garveriet och låter honom ropa till sig så många som möjligt av sina kamrater till dörren som just ska sprängas. Dekamedo står redo med stadsvakterna och leder dem in genom huvudingången så fort dörrarna sprängs upp i en kaskad av träflis. Först in är en stadsvakts-sappör med dödssprutande eldrör som bränner en väg in genom de samlade kultisterna.

Argaryn leder de övriga genom den mindre porten i efterdyningarna av spränggranaten med Gadramon i släptåg som binder upp en grupp kultister med ett snabbt framväxande törnesnår. Våra hjältar karvar sig snabbt in genom Rödögas trashankar som faller till höger och vänster. Dock finns det armborstskyttar på balustraden som sinkar framfarten och Argaryn är nära att återigen bli genomborrad av en skäkta.

Erok Mörkes lärjungar ger sig även dem in i fajten och besätter Demion men som tur är lyckas Gandolfo i sista stund skingra magin med sin Anatema-besvärjelse. Förhäxningar och larvbölder haglar över våra vänner och läget börjar se desperat ut när våg efter ny våg av kultister tillkommer. När Erok Mörke ansluter för att leda kultisterna direkt ökar trycket ännu mer, men Gandolfo slänger upp en brandvägg för att skära av trupperna och de vinner en liten respit. Argaryn sårar Erok svårt med en brinnande pil och Demion hugger slutligen ner honom, trots att han faller på knä bedjandes för sitt liv.

Med sin ledare död flyr de få kvarvarande kultisterna fältet och några fångas av spillrorna av Dekamedos stadsvakter. Lugnet hinner dock inte lägga sig förrän både Gadramon, Gandolfo och Demion känner det mystiska trycket öka, nästan pulsera. Det är bråttom, de är de alla överens om. Utan att tveka stormar våra hjältar ner för trapporna och undersöker källaren. Bra för att finna den tom på folk. Det de finner är ett altare som tycks ha burit upp gudens huvud och resterna av en magisk sjumilacirkel.

Argaryn upptäcker dolda skåror vid altaret och för undan det med Demions hjälp. En ung spoling till kultist hoppar då ut mot dem från ett gömställe under altaret.Han försöker fly men fångas snabbt av Argaryn och hålls fast av Demion medan han förhörs. Pojkkultisten avslöjar motvilligt att Mästaren och hans lärjungar huserade ostörda här nere och att de försvunnit med huvudet genom den magiska portalen. Portalcirkeln tycks fortfarande svagt aktiv och Gadramon tror att han kan återupprätta den med Gandolfos hjälp. Det kommer dock att kosta honom all hans kraft och han kommer endast kunna skicka igenom ett fåtal personer.

Demion passar på att genomföra ritualen Askans berättelse medan Gadramon förbereder sig själv och portalen. Elden avslöjar en kvinnlig ordensgesäll som berättar för en kåpklädd figur att cirkeln är skapad på tryggt avstånd från den underjordiska sjön och att allt är redo. Fler figurer ansluter och totalt fem stycken bär så iväg ett enormt tjurhuvud mot den magiska cirkeln och försvinner.

Dekamedo och hans mannar tar hand om de kvarvarande kultisterna och lovar att försöka skaffa förstärkningar som tar sig genom slukhålet för att understödja våra vänner i underjorden. Demion passar på att kort samtala med Xanatha och be om råd, hon ber honom skynda sig och stoppa vad som sker.

Den sargade och blodiga gruppen gör sig redo för ännu en strid och får Gadramons sista livselixir som en sista förstärkning. De ställer sig sedan i mitten av cirkeln och väntar spänt medan Gadramon mässar de nödvändiga ramsorna och allt svartnar för dem....

 

[Paal]

Som ni har väntat!

Efter att ha undvikit att skriva ihop mina anteckningar om vårt sista spelmöte för Väktarens Vrede i över ett halvår så har jag äntligen tagit mig i kragen. Inom kort kommer även vår lilla prolog till Häxhammaren att hamna här.

 

[Paal]

40. Väktarens Vrede, spelmöte 16

Världen flimrar till och plötsligt befinner sig våra vänner återigen i den stora underjordiska salen med den enorma rashögen rakt under Tistla fästes slukhål. Brinnande facklor ligger utslängda i salen och lyser upp en väg från högen till en av de utgångar som leder västerut mot den underjordiska sjön och den svarta kristallklippan.

I fackelskenets ljus ser de gestalter röra sig, de kan urskilja en gänglig silhuett som bara kan vara en rese samt två andra figurer varav en tycks skadad, som lägger två kroppar vid gångens mynning. Våra vänner smyger sig närmare för att tjuvlyssna och lyckas förstå att häxan Bayela är en av kropparna och att hon bekämpat kulten och fällt deras ordensgesäll och sårat en av de andra innan hon själv nedgjordes. Det blir också tydligt att de två gestalterna bredvid resen är skepnadskiftande bortbytingar som utgett sig för att vara den mystiska kvinna som agerat uppdragsgivare åt flertalet av våra hjältars motståndare.

När trion beger sig bortåt i gången mot kristallklippan jagar våra vänner efter så fort de kan och upptäcks av kultisterna när dessa är på väg ut ur gången vid den underjordiska sjöns början. I bakgrunden ute på klippan skymtas även den som bara kan vara Erlaber Ambreagos, kultens mästare. Han står vid ett altare av stenbumlingar, upplyst av facklor, på vilket det enorma huvudet från tjurguden Eox ligger, läckandes och råmandes sin sorgsna sång. Erlaber tycks mitt uppe i en pågående ritual och en ständigt fluktuerande skugga tornar upp sig runt och ovanför honom, bildandes en demonisk skuggfigur som förebådar vad som komma skall.

Gandolfo inser att de bara har ögonblick på sig att avbryta ritualen och manar de övriga till hast. Demion får samtidigt en sändning från spindeln Xanatha som även hon med något som liknar panik i rösten uppmanar till att förhindra det som håller på att ske.

Argaryn är den som agerar snabbast och rusar mot de tre kultisterna som vaktar ingången. Resen muttrar några märkliga ord och plötsligt fylls luften av pilar som med vindens fart skjuts mot våra hjältar som dock undkommer med endast lindriga skador. Argaryn lyckas mirakulöst nog ta sig förbi både resen och de väntande bortbytingarna för att skjuta en pil mot den mässande Erlaber, men han missar. Omedelbart blir han angripen av de två bortbytingarna och alla tre inleder en dödsdans där Argaryn mot alla odds lyckas hålla sig vid liv.

Demion tjurrusar sin vana trogen rakt in i resen som tycks fått slut på vindpilar, lyckas vräka omkull denne och såra den svårt, samtidigt som han lämnar en lucka för den blodtörstige lille svartalfen. Ukko stormar fram och sätter bägge dolkarna djupt i resens ögonhålor vilket dräper den omedelbart. Gandolfo undsätter en alltmer pressad Argaryn och de båda lyckas hålla bortbytingarna uppehållna länge nog för att Demion och Ukko ska kunna flankera och göra processen kort med dem.

Därefter rusar alla ut mot kristallklippan och Erlaber som nu är halvt förvandlad till den skugglika demonformen. Han tycks dra sjöns gastar skrikande mot sig och förtär dem, som bränsle för ovärdslig eld. Argaryn skjuter pil efter pil och Ukko kastar sina knivar, men till ingen efffekt. Demion tar då ett språng upp på den svarta, pulserande klippan och lyckas, trots den förstyggande våg av korruption som sköljer över honom och som får spindelborst att spreta ut från hans kropp, frammana en larvböld mot den demoniske kultledaren vilket till sist bryter dennes koncentration och då även ritualen.

En ursinnig Erlaber, nu förvandlad till en halvdemon, flyger på Demion och hugger honom med sin förbannade svarteggade dolk, vilken skär rätt igenom rustning och kött och lämnar Demion svårt sårad och halvt handlingsförlamad. Endast en välriktad pil från Argaryn, som avväpnar demonen, räddar Demion från en säker död. Dock sköljer klippans svarta kraft över Erlaber och helar hans sår med skrämmande hastighet och hur mycket skada de än åsamkar honom står han ändå kvar. Ända tills Gandolfo efter upprepade försök, under vilka han tvingas dra på sig oroande mängder korruption, till sist lyckas bryta demonens magiska länk till den svarta kristallklippan och göra honom sårbar.

Ukko försitter inte chansen utan hugger den försvagade Erlaber i ryggen samtidigt som Argaryn genomborrar kultledarens bröstkorg med en välriktad pil. Demion ser sin öppning och tar den. Han hugger ner demonen, får den på fall och innan den hunnit resa sig halshugger han den och slungar ut dess huvud i den mörka sjön för att blidka de klagande gastarna som snabbt flockas runt sitt byte.

Uppfylld av svart energi försöker den blodtörstige Demion sätta demonens dolk genom tjurgudens skalle och tysta den för evigt men han hindras och övertalas av de övriga att låta bli. Istället bärgar de Eox brölande huvud och beger sig skyndsamt tillbaka till salen med rasberget. Väl där möts de av vaktkapten Dekamedo och en handfull stadsvakter som firat ner sig från slukhålet för att komma till undsättning. Snabbt hjälps våra hjältar upp ur underjorden och Eox huvud firas brölande upp efter dem.

Dekamedo tar kommandot och ser till så att huvudet smugglas ut ur staden i en täckt kärra så att så få som möjligt får se det. Medan Ukko hämtar den uttröttade Gadramon från garveriet så beger sig de övriga med huvudet ut till brynet av Davokar där de möter upp med häxan och svartalfen. Tillsammans beger de sig i all hast ut i Davokar och guidas av häxan till en glänta en dryg dagsmarsch in. Ingen stör dem. Eox råmanden tycks lugna och tysta skogen runt omkring dem. Det blir en stilla och dämpad, nästan spöklik färd.

Väl framme möter de Teara-Téana och hennes följe i gläntan där Eox kropp fortfarande ligger. Alviska gråtare och besvärjare håller kroppen vid liv med märkliga ritualer och smörjelser. Försiktigt återsätts tjurgudens huvud och Eox reser sig upp på stapplande ben, ger våra hjältar ett förstulet ögonkast och börjar lugnt beta av gräset som om inget hade hänt och så sakta tycks skogen i närheten av dem vakna till liv och blomma upp.

Teara-Téana tackar dem för sin insats och frågar dem en och en om de anser att de gjort sig förtjänta av sin utlovade belöning. Argaryn visar sig ödmjuk och Demion mindre så. Även Gandolfos och Ukko svar tycks både intressera och oroa henne. De inser dock att detta var någon form av test men att de trots allt belönas med de önskningar de förr några dagar sedan uttalat i Tusen tårars salar.

Demion får ett mästersmitt runsvärd av svart trolljärn vid namn Livgivaren, som “tyvärr passar honom bättre än någon alvkrigare.” Argaryn blir instruerad i och får omedelbar insikt i några av alvernas stridskonster med båge. Ukko får veta åtskilliga hemligheter om alvernas extrakt och örtkunskaper. Medan Gandolfos sinne öppnas för alvernas uråldriga visdom och språk.

Teara-Téana ber dem farväl och hoppas att de kan strida sida vid sida igen i framtiden.
Argaryn möter ensam hennes blick och hör hennes röst i sitt huvud, viskandes en personlig hälsning, och han bugar sig djupt mot henne när hon avlägsnar sig.

Färden tillbaka till Tistla Fäste är lika harmonisk som resan till gläntan. Eox safter dränker dem fortfarande och lugnar skogen omkring dem och snart skymtar de återigen fästet, staden de kommit att kalla sitt hem.

Redan tycks Tistla Fäste ha påbörjat sin återhämtning och återuppbyggnad och den lilla staden sjuder av liv och aktivitet igen, den slöja av oro och misströstan som hängt över staden känns iallafall för tillfället som bortblåst. Men samtidigt mumlas det om vad som hänt de stadsbor som försvann i Rovklanens räd, om alla de kultister som syns till om nätterna på fästets gator och i Svartheden samt vad Drottningen egentligen ska göra åt de opålitliga barbarstammarna i Davokar och inte minst om de oroligheter som tycks råda inom Solkyrkans falanger. Men det hörs trots allt heroiska kväden på gatorna om ”segern över mörkret” och ”hjältarna vid slukhålet” och kanske är det så att även namnen Demion, Argaryn, Gandolfo och Ukko börjat leta sig in bland sådana sånger...

 

[Paal]

41. Prolog till Häxhammaren - En grönskande dal - del 1: Svarthedens skuggor

Borgmästare Nattbäcka har tillkallat våra vänner och de befinner sig nu i hans kontor på Nattbacka tillsammans med Vaktkapten Dekamedo, Yagaba och två utforskare som presenteras som Broder Bartho och den mer (ö)kända Elmendra Vettlöse. Nattbäcka ber Elmendra berätta vad som har hänt.

Hon sprang på Luteo/Ranfalt utanför Svartheden, på väg tillbaka från sin senaste expedition. Han sålde henne en karta och hon kopplade den till sätet för Ambreagos-ätten, hon kände också igen Ranfalt som före detta Ordo Magica-novis (Han kallar sig numera Luteo). Hon har genomskådat hans lögner och förstått att flera av hennes kollegor försvunnit i samma område som han säljer kartor till. Hon minns även att han gav sig av med den försvunna Ordo Magica-mästarinnan Trobela för ca 4 år sedan. När hon konfronterade honom om namnen Ambreagos och Trobela bleknade han och flydde in mot Svartheden. Hon varskodde Nattbäcka och varnar honom eftersom hon inte vill se fler av sina utforskarvänner lurade och försvunna. Nattbäcka reagerade på namnet Ambreagos och skickar efter våra hjältar.

Nattbäcka ber dem om hjälp att ta reda på kopplingen till Erlaber Ambreagos och försöker förgäves övertala Elmendra att guida dem till platsen på kartan men hon har viktigare saker för sig, nämligen ett nytt hett spår till Symbar och är obeveklig.

Dekamedo ordnar en kontakt i Svartheden som visar sig vara Okia, tjuven från Bastarden och Byrackan. Det är med blandade känslor hon återser våra vänner.

Gruppen beger sig omedelbart till Svartheden, blir guidade av Okia till de troligaste platserna och frågar runt överallt. De pratar med Borkio, den svettige tältplatsuthyraren och gör en deal om att han ska meddela dem när Luteo är tillbaka i sitt tält. De pratar med den misslyckade utforskaren Guros som berättar att Luteo i flera sålt samma kartor om och om igen, och att han ritar dem själv.

De får äntligen reda på att Luteo har gått till sängs av den nyfikne Borkio. Men när de omringar tältet och konfronterar honom visar det sig att han är död. Han har fått halsen avskuren med en förgiftad klinga. En mystisk figur syns skynda iväg på avstånd bland tälten men är omöjlig att spåra.

Raskt genomsöker de Luteo/Ranfalts kropp och finner kartritningsverktyg och kartor i halvfärdiga stadier samt en Ordo Magica-medaljong med namnet Trobela inristat.

Argaryn bestämmer sig för att muta den förvirrade Borkio till tystnad med tveksamt resultat, därefter drar sig våra hjältar ädelt tillbaka till fästet innan Blodsärkarna upptäcker dem och de orätt anklagas för dråp och lönnmord.

Okia kräver en omedelbar rapportering till Dekamedo och denne yrkar på detsamma till Nattbäcka och skriver en passersedel åt dem. De rapporterar vad som hänt för Borgmästaren som ber dem att genast ge sig iväg för att undersöka vad kartan leder till och dess koppling till vad som drabbade Tistla Fäste. Han lovar även att ordna med skattletarlicens och förnödenheter. Sedan ber han dem att uppsöka Elmendra för ett sista övertalningsförsök samt för att få kartan av henne.

Elmendra släpper in våra vänner trots den sena timmen och sina pågående förberedelser. Hon vägrar fortfarande avstå från sin egen expedition men hjälper dem gärna genom att ge dem kartan och diverse specialutrustning som hon har över i sitt hus, bl.a. några alkemiska granater.

Sedan faller natten och gruppen återvänder till värdshuset Den huvudlösa hästen för att spendera natten. Både Argaryn och Demion rids av bekanta drömmar, Demion drömmer om spindlar och Argaryn om att jagas och bli jagad.

Nästa morgon blir det ett tidigt besök hos Ordo Magica för att prata med en sömndrucken Eufrynda samt söka i tornets arkiv efter uppgifter om Trobela och hennes expedition. Resultaten är få men bekräftar vad de redan vet.

Därefter är det åter ett besök hos Nattbäcka som ger dem licenser och annat, de bestämmer sig också för att anlita en vägvisare eftersom Elmendra avböjt. På Nattbäckas rekommendation uppsöker de Mor Mehiras agentur och anlitar där Davokar-guiden Serafia.

Sedan är det dags för avfärd och de första två dygnen passerar i det ljusa Davokar utan nämnvärda händelser, tack vare Serafias goda ledning. Tredje dagen stöter de dock på en ilsken Urorne som de tvingas fly från och det sinkar dem något. Dagen därpå möter de ett jaktlag bestående av barbarer, otroligt nog tycks de komma från Gaoia-klanen långt norrifrån. Vad de gör så långt söderut är oklart men de är avvaktande hotfulla och skrämmer iväg våra hjältar utan strid vilket leder till ytterligare förseningar.

Till sist anländer de till platsen dit kartan lett dem, en gömd ravin eller mindre dalgång, vars ingång är helt gömd under grönskan och svår att hitta utan kartans hjälp. De står så vid ravinens kant och blickar ner över den grönskande dalen och inser att klättringen ner både kommer ta tid och vara farlig.

 

[Paal]

[h=2]42. Prolog till Häxhammaren - En grönskande dal - del 2: Kastellets slavar[/h] Sällskapet står vid ravinens kant och blickar ned mot den tätbevuxna dalen. I ravinens mitt kan de ana en tornformad byggnad som reser sig ur lövverket. Argaryn gör bedömningen att själva vandringen genom snårskogen kommer att vara betydligt svårare än klättringen ner till den, varför de bestämmer sig för att söka sig närmare dalens mitt; bergväggen är brantare där men vandringssträckan till tornet betydligt kortare.

Det visar sig emellertid vara en gravt felaktig bedömning. Klättringen blir avsevärt mycket svårare än tänkt och sällskapet är nära att störta ner i djupet både en och två gånger. Situationen förvärras dessutom ytterligare av att en flock bergsspindlar, stora som hundvalpar, letar sig ut ur klippskrevor och hotfullt närmar sig klättrarna. Precis när det börjar se riktigt mörkt ut chockerar Demion sällskapet genom att med väsande strupljud få spindlarna att stanna upp och tveka. De tycks kommunicera med varandra för en kort stund, ett meningsutbyte där Demion verkar få sista ordet för äventyrarna kan klättra vidare neråt utan att störas av långbeningarna. Ingen utom Demion vet egentligen vad som hände, månne är det relaterat till de spindelborst på ynglingens rygg som kan anas vid halslinningen på den kråsade sidenskjortan.

Väl nere på marken börjar färden mot tornet i dalens mitt. Vegetationen är tät, på sin ställen så tät att de måste hugga sig fram. I de glesare partierna kan de se delar av lägre byggnader som omringar tornet, och plötsligt är vägen blockerad av en tre manslängder hög mur. Lyckligtvis är det gott om träd i närheten av muren, så det är en smal sak för dem att klättra upp och spana in på andra sidan.

I mitten av det muromgärdade området, vars träd är nedhuggna, står en tornbyggnad, omgiven av en handfull lägre byggnader. En statyförsedd pelargång leder från en stenport i muren, som märkligt nog står vidöppen, fram till tornets bas.

Sällskapet bestämmer sig ändå för att klättra in över muren, för att använda växtligheten som skydd. De smyger sig fram till ett av de lägre husen, vilket verkar vara ett mausoleum. Även detta står med dörren på vid gavel. Demion kliver in, och kan konstatera att sarkofagen är uppbruten och tom.

Nästa byggnad är ordentligt tillbommad – från utsidan. Argaryn anar oråd, och kan med örat mot porten höra släpande steg inifrån. Den fräna stanken av lik och förruttnelse får honom att misstänka vandöda. De skickar upp Ukko på taket för att spana in; minst flera dussin skepnader vaggar av och an inne i den mörka stenladan.

Sällskapet fortsätter att utforska omgivningarna. En byggnad verkar vara ett slags förråd fyllt med äventyrarutrustning – Demion hittar två flaskor med livselixir samt en mystisk mässingspingla som Gandolfo konstaterar är en artefakt av något slag. Bredvid förrådet ligger vad som verkar vara ett skafferi, fyllt till bredden med halvätna djur- och svartalfskadaver.

Efter att ha undersökt de omgivande byggnaderna smyger sig äventyrarna närmare tornet. Även denna byggnads portar står på vid gavel, men de väljer att spana in genom ett fönster på baksidan för att få en vy av läget. En stor ankomsthall, upplyst av eldfat och ljuskronor, bevakas av två fullt rustade solriddare och deras väpnare.

Argaryn föreslår en avledande manöver: medans Demion, Serafia och Gandolfo tågar in genom porten tar sig Ukko och Argaryn obemärkt in genom baksidesfönstret. En av templarerna hälsar dem med myndig stämma välkomna till Na-Ethikel Ambreagos tempel, och presenterar sig själv som Eran av Kalfas, varefter han beordrar besökarna att omedelbart lägga ner sina vapen. Demion gör som han blir tillsagd, och börjar dra en vals om att han kommit för att ansluta sig till Ambreagos led. Samtidigt upptäcker Argaryn en suspekt upphöjning i golvet strax framför Demions fötter. Han misstänker en fallucka och ropar för att varna Demion. Solriddarna förstår att spelet är slut och går omedelbart till angrepp.

En intensiv strid bryter ut i entrésalen. Argaryn har svårt att hålla stånd mot en tungt bepansrad templar och dess väpnare, trots assistans från Ukko. Han blir tidigt svårt sårad, men kan av sin motståndares plågade ansiktsuttryck förstå att solriddarna inte vill detta; de står under någons kontroll. Gandolfo försöker då avbesvärja dem men inser att det rör sig om slavrunor inbrända i de förhäxades hud vilka kräver speciella ritualer för att bryta.

Demion lyckas tvinga ut den ena solriddaren över falluckan i golvet; den tungt rustade krigaren krossas i en hög av kött och metall mot hålans botten. Precis när striden håller på att vända till våra hjältars fördel blir Argaryn spetsad av den andre templarens tvåhandssvärd och faller medvetslös till golvet. De övriga kämpar emellertid tappert, och slutligen suger Demions svärd Livgivaren både blod och själ ur den sista solriddaren.

Sällskapet pustar ut i ankomsthallen och ser över sina sår. Argaryn, som ligger på dödens tröskel, hålls vid liv av örtkurer och Ukkos fältkirurgi. De tar sig tiden att vila en kort stund innan det är dags att utforska resten av Na-Ethikels kastell.

 

[Paal]

[h=2]43. Prolog till Häxhammaren - En grönskande dal - del 3: Kryptfurstens torn[/h] Våra hjältar tillåter sig en kort vila och offrar ett dyrbart livselixir för att få Argaryn i stridbart skick. Därefter studerar Argaryn de fallna templarerna genom sin förhäxade mask och kan konstatera att de mycket riktigt är slavrunade med ett en mystisk inbränd runa i pannan.

Efter att ha stängt och kilat fast ytterdörrarna beger de sig så uppför trappan till andra våningen. Där finner de bara tomma salonger, som dock tycks ha använts nyligen. Raskt fortsätter de uppåt mot nästa våning.

På tredje våningen finner de en stängd dörr med en vinschanordning bredvid. Ukko smyger fram och gläntar på dörren och ser att vinschen leder till en enorm ljuskrona som hänger i en balsal full av makabert uppklädda vandöda som utför en bisarr parodi av någon uråldrig hovdans. Snabbt beslutar sig våra vänner för att kila igen dörren och skynda vidare innan de blir upptäckta.

Fjärde våningen består av flera rum som bildar en kombination av bibliotek och laboratorium. Längst in finner de den försvunna ordensmästarinnan Trobela arbetandes vid en bänk. Hon är i fruktansvärt illa skick, klädd i trasor och tycks ha förlorat ett ben. De förstår snabbt att hon är slavrunad precis som templarerna men att hon lyckats bryta igenom förslavningen då och då och försöker hålla sig gömd för sin mästares inre syn när hon kan.

Hon berättar kort om Na-Ethikels infångade av hennes utforskargrupp och om hur han skickade iväg Ranfalt, bunden av sin kärlek till Trobela för att locka hit fler.

Med hjälp av Demions ritual, Askans berättelse, visar hon dem en sådan grupp utforskare som kom för några månader sen. De använde magi och svartkonster för att uppehålla de vandöda och stal koppartavlor och dokument om en demonisk ritual och om tjurguden Eox kultplats. Hon visar vidare hur de nämnde Erlaber Ambreagos som en lämplig, lättlurad kandidat och försökskanin att testa ritualen på. Sedan utbröt strid mellan utforskarna och de vandöda och de lyckades fly med sitt byte vilket vredgade Na-Ethikel svårt.

Trobela gissar att hennes mörke härskare är i sitt tronrum ovanför och ber dem hastigt att gå, för rädsla att han ska upptäcka dem genom henne när hon känner hans mörka slöja åter omsluts henne.

Våra vänner lämnar henne i all hast och undgår upptäckt och beger sig upp mot tornets femte och sista våning. I sin brådska missar de en giftpilsfälla och både Gandolfo och Serafia förgiftas. Lyckligtvis kan Ukkos kunskaper och dekokter snabbt hjälpa dem. Ytterligare fällor i trappan undviks och de smyger så tyst de kan in i tornets tronrum.

Rummet är öde men på dess balkong står vad som bara kan vara Na-Ethikel tillsammans med två av sina vandöda underhuggare. Den mörke mästaren upptäcker omedelbart våra hjältar och med en gest befaller han sina två underlydande att ljudlöst falla ner från balkongen. Samtidigt stegar han in i tronsalen och sätter sig hånleende i sin tron samtidigt som han uppmanar dem att lägga ner sina vapen och knäböja. Argaryn skjuter en pil till svar, men missar, tydligt skakad av situationens allvar.

Pilskottet bryter dock de övrigas tvekan och alla attackerar Na-Ethikel men med förbluffande små resultat. Argaryn ser då de tecken han fruktat och identifierar honom som en kryptfurste mot vilken vanliga vapen inte biter till fullo.

I nästa stund slår en ohelig aura ut från kryptfursten och får alla att stanna upp. Då passar Na-Ethikel på att aktivera en drönardaggsfälla i taket som förblindar och söver i ett moln av sporer och i tumultet passar han på att fly nerför trapporna men inte innan Ukko mot vilken få doger biter hinner avväpna honom i farten.

Demion jagar efter den flyende fursten men inser att det vandöda hovfolket från tredje våningen har sluppit fria och är på väg upp. Samtidigt inser Argaryn att de vandöda som föll ner från balkongen har släpat sina brutna kroppar över borggården och nu har börjat släppa ut de vandöda horderna från stenladan och att dessa är på väg mot tornet till sin mästares undsättning.

Demion väljer att fly tillbaka uppåt men att rädda med sig Trobela, dock tvingas han knocka henne och bära henne över sin axel då hon återigen är slavstyrd och i sin mästares våld. Med Argaryns hjälp slår sig Demion så förbi det svärmande hovfolket tillbaks till tronsalen där de barrikaderar dörren bakom sig.

Under tiden har de andra har förberett klättringen nerför tornets baksida med hjälp av de rankor som växer längs dess sidor. Men klättringen är både svår och hal och nästan alla faller de från olika höjd då klättringen sker i panik. Argaryn slås medvetslös av fallet och måste återigen upplivas av Ukko med ännu ett dyrbart livselixir.

Snabbt inleds en flykt över muren kämpandes mot horder av vandöda. Till sist är det Gandolfos mäktiga brandvägg som räddar dem och de lyckas fly ut i den täta vegetationen med ljuden av de förföljande vandöda bakom sig.

Serafias expertis som vildmarksguide och situationens allvar hjälper dem att blixtsnabbt ta sig till ett lämpligt ställe att klättra upp för de förrädiska klipporna och de tycks tillfälligt ha skakat av sig sina förföljare. Alla lyckas denna gång ta sig upp för branten, Demion med Trobela över axeln. Den ende som får problem är Gandolfo som tvingas värja sig mot de efterföljande vandöda som nu nått fram. Men med understödjande skytte från de övriga lyckas även han ta sig upp och de kan med en lättnadens suck konstatera att de vandöda inte följer dem ut från dalgången och att de är i säkerhet.

Det blir en långsam men tack vare Serafias och Argaryns kombinerade expertis säker färd genom Davokar tillbaka till Tistla Fäste. Under resans gång avslöjar Trobela hur man i nödfall kan neutralisera förslavningen och hennes slavruna karvas bort ur pannan av en skicklig Ukko.

Väl framme i Tistla fäste avläggs rapport till en nöjd Nattbäcka och en belöning utbetalas.

Snart startar förberedelser av både jägarkåren och templarerna att sända expeditioner för att utrota Na-Ethikels vandöda hord. Men ingen tycks veta med säkerhet när det ska bli av. Det tycks finnas så många andra potentiella hot och läget är spänt, även mellan grupperingarna i trygga Ambria.

Demion och Argaryn drömmer. De drömmer om Karvosti…