Christoffer
It's all pig.
Jag och DeBracy sågs här om dagen och inledde det hela med strömmingslåda och avslutade med S/Lay w/Me. Egentligen var planen att spela Beast Hunters, men jag hade misslyckats att få tiden att läsa igenom boken igen så kvar var S/Lay w/Me och Trollbabe som alternativ. Valet föll på S/Lay w/Me.
DeBracy inledde som "Jag". Han spelade Alaaleh, en kvinna på flykt, trotsig och föraktad, men beväpnad med ett vapen som hon själv uppfunnit. Hon har nattsvart hår, lika mörka ögon och blicken är full av hån. Hon besöker den sista heliga platsen tillägnad den första guden, ett bortglömt tempel ute i en evig öken, halv dolt under sanden. Hennes mål, att förstöra det.
Vi inleder lite trevande, hon tar sig in i templet, ser en skepnad som rör sig och jagar ifatt den, det är prästen Farsin, älskaren. Han är född i templets eviga mörker, hans ögon klarar inte av ljuset från Alaalehs fackla, men när hon ber honom, visar han henne vägen till tronsalen. Där början han inspektera inskriptionerna, och då träden den första guden in. En vild jakt inleds, prästen Farsin drar Alaaleh i handen genom templets katakomber, djupare och djupare ner, tills de befinner sig i säkerhet. Han försöker då kyssa henne, och få henne att lova att ta honom med ut, men hon avfärdar honom och han lämnar henne ensam i mörkret, arg och sårad.
Alaaleh försöker ta sig upp igen, för att finna tronsalen, hon stöter åter igen samman med den första guden, de slåss, åter igen flyr Alaaleh och i ett försök att fly (tolkade jag det som) når vi slutet och vad som i S/Lay w/Me kallas Matchen, är över. Alaaleh når inte sitt mål, DeBracy har bara en tärning att köpa något för, och allt kostar två tärningar, och Alaaleh omfamnas av den första guden och dennes släp av skorpioner, och dör i mörkret.
Vi bytte roller, jag tog rollen som "Jag" och spelade den namnlöse, en jagad fredlös, bitter men fortfarande med hopp. Jag är lång, tunnhårig och med ett stort skägg, på ryggen bär jag en väska. Jag befinner mig under den svarta platån, i de grottor som letar sig likt en labyrint genom berggrunden. Jag är en förrymd slav och mitt mål är att hitta ut.
Vi inleder med att jag faller ner genom ett schakt, landar i en grottgång och snabbt springer iväg, jag springer ihop med en slavflicka, älskarinnan. Hon ber mig rädda henne, jag greppar hennes hand och tillsammans försvinner vi ner för grottgången. Vid en plats klättrar vi upp i en trång passage, slavkvinnan före mig, jag sist. Hon skriker. Vi möter slavdrivarnas monstruösa soldater, beväpnade med spjut, jag agerar snabbt och spärrar vägen för slavkvinnan med en spade jag dolt i min ryggsäck och faller själv i säkerhet ner i schaktet igen, med kvinnans livrädda skrik i bakgrunden. Flera omgångar senare, på vild flykt, springer jag samman med samma monstruösa varelser och de håller kvinnan fången, jag greppar henne och tillsammans kastar vi oss ut i huvudschaktet och faller nedåt. Matchen tar här slut när DeBracy berättar hur spjuten haglar ner över oss, och jag når inte målet, jag har endast en tärning att köpa något för, och allt kostar två. Så vi landar i en underjordisk flod, jag genomborrad av spjut, kvinnan medvetslös, och där, neddragna av strömmarna, drar jag mitt sista andetag och fyller lungorna med vatten, fortfarande med slavkvinnan i mina armar.
Vi var båda rätt besvikna, men det var intressant, ingen ville riktigt uttrycka missnöjet över dessa antiklimax som historierna ändå utmynnade i. Vi snackade en massa kring det, men sen insåg vi att vi spelat fel. Av någon anledning mindes jag reglerna helt åt skogen, och vi får här två alternativa slut, men bara om ni betalar för DVDn.
Alaaleh nådde inte målet, men hade fyra "bra tärningar". Hon lyckas inte rädda Farzin, prästen, som förgås av skorpionernas gift som en straff för att han valt en annan väg än att tjäna sin gud. Hon når inte heller målet, templet står kvar, den hela platsen är intakt. Men hon fångar guden i den cirkel hon målat upp och antänt, och där slutstriden sker. Hon räddar sig själv från platsen och från den vredgade men nu fångade guden. Kanske för att aldrig komma åter, vem vet?
Slaven utan namn faller ner för schaktet, jag vinner mitt mål. Hittar ut, jag skyddar slavkvinnan med min egen kropp mot spjuten och trots mina skador lyckas vi finna vår väg ut med hjälp av den underjordiska floden. För ytterligare två "bra tärningar" köper jag att jag dödat monstret, en tidigare kastad fackla antänder ett förråd med krut, och gruvorna under den svarta platån, kollapsar över både slavar och slavdrivare.
Lärdom: Även väldigt korta regelböcker kan vara värda en snabb genomläsning innan man spelar.
DeBracy inledde som "Jag". Han spelade Alaaleh, en kvinna på flykt, trotsig och föraktad, men beväpnad med ett vapen som hon själv uppfunnit. Hon har nattsvart hår, lika mörka ögon och blicken är full av hån. Hon besöker den sista heliga platsen tillägnad den första guden, ett bortglömt tempel ute i en evig öken, halv dolt under sanden. Hennes mål, att förstöra det.
Vi inleder lite trevande, hon tar sig in i templet, ser en skepnad som rör sig och jagar ifatt den, det är prästen Farsin, älskaren. Han är född i templets eviga mörker, hans ögon klarar inte av ljuset från Alaalehs fackla, men när hon ber honom, visar han henne vägen till tronsalen. Där början han inspektera inskriptionerna, och då träden den första guden in. En vild jakt inleds, prästen Farsin drar Alaaleh i handen genom templets katakomber, djupare och djupare ner, tills de befinner sig i säkerhet. Han försöker då kyssa henne, och få henne att lova att ta honom med ut, men hon avfärdar honom och han lämnar henne ensam i mörkret, arg och sårad.
Alaaleh försöker ta sig upp igen, för att finna tronsalen, hon stöter åter igen samman med den första guden, de slåss, åter igen flyr Alaaleh och i ett försök att fly (tolkade jag det som) når vi slutet och vad som i S/Lay w/Me kallas Matchen, är över. Alaaleh når inte sitt mål, DeBracy har bara en tärning att köpa något för, och allt kostar två tärningar, och Alaaleh omfamnas av den första guden och dennes släp av skorpioner, och dör i mörkret.
Vi bytte roller, jag tog rollen som "Jag" och spelade den namnlöse, en jagad fredlös, bitter men fortfarande med hopp. Jag är lång, tunnhårig och med ett stort skägg, på ryggen bär jag en väska. Jag befinner mig under den svarta platån, i de grottor som letar sig likt en labyrint genom berggrunden. Jag är en förrymd slav och mitt mål är att hitta ut.
Vi inleder med att jag faller ner genom ett schakt, landar i en grottgång och snabbt springer iväg, jag springer ihop med en slavflicka, älskarinnan. Hon ber mig rädda henne, jag greppar hennes hand och tillsammans försvinner vi ner för grottgången. Vid en plats klättrar vi upp i en trång passage, slavkvinnan före mig, jag sist. Hon skriker. Vi möter slavdrivarnas monstruösa soldater, beväpnade med spjut, jag agerar snabbt och spärrar vägen för slavkvinnan med en spade jag dolt i min ryggsäck och faller själv i säkerhet ner i schaktet igen, med kvinnans livrädda skrik i bakgrunden. Flera omgångar senare, på vild flykt, springer jag samman med samma monstruösa varelser och de håller kvinnan fången, jag greppar henne och tillsammans kastar vi oss ut i huvudschaktet och faller nedåt. Matchen tar här slut när DeBracy berättar hur spjuten haglar ner över oss, och jag når inte målet, jag har endast en tärning att köpa något för, och allt kostar två. Så vi landar i en underjordisk flod, jag genomborrad av spjut, kvinnan medvetslös, och där, neddragna av strömmarna, drar jag mitt sista andetag och fyller lungorna med vatten, fortfarande med slavkvinnan i mina armar.
Vi var båda rätt besvikna, men det var intressant, ingen ville riktigt uttrycka missnöjet över dessa antiklimax som historierna ändå utmynnade i. Vi snackade en massa kring det, men sen insåg vi att vi spelat fel. Av någon anledning mindes jag reglerna helt åt skogen, och vi får här två alternativa slut, men bara om ni betalar för DVDn.
Alaaleh nådde inte målet, men hade fyra "bra tärningar". Hon lyckas inte rädda Farzin, prästen, som förgås av skorpionernas gift som en straff för att han valt en annan väg än att tjäna sin gud. Hon når inte heller målet, templet står kvar, den hela platsen är intakt. Men hon fångar guden i den cirkel hon målat upp och antänt, och där slutstriden sker. Hon räddar sig själv från platsen och från den vredgade men nu fångade guden. Kanske för att aldrig komma åter, vem vet?
Slaven utan namn faller ner för schaktet, jag vinner mitt mål. Hittar ut, jag skyddar slavkvinnan med min egen kropp mot spjuten och trots mina skador lyckas vi finna vår väg ut med hjälp av den underjordiska floden. För ytterligare två "bra tärningar" köper jag att jag dödat monstret, en tidigare kastad fackla antänder ett förråd med krut, och gruvorna under den svarta platån, kollapsar över både slavar och slavdrivare.
Lärdom: Även väldigt korta regelböcker kan vara värda en snabb genomläsning innan man spelar.