Detta slog mig flera gånger under LinCon:
När vi samskapar ett mysterium enligt den rådande play to find out-modellen där ingen riktigt vet vart vi är på väg, alla har teorier och ingen vill tvinga på resten sin tolkning så uppstår ofta situationer där frågor bör/måste besvaras men den som ska besvara dem antingen inte har någon bra teori, är orolig för att sabba någon annans teorier eller inte riktigt minns hur saker och ting hänger ihop sedan tidigare. Detta leder till situationer där vi sitter och försöker känna av varandra genom någon form av larvig halvkommunikation istället för att ta tag i problemet.
Nerver av Stål av Simon Petterson är grymt i det att det tvingar spelarna att skriva ner de frågor de är sugna på att utforska i en lista. När dessa besvaras genom spel stryks de från listan. Jag skulle vilja diskutera hur det skulle fungera om spelarna innan scenen drar igång kom överens vilka frågor som ska besvaras och vad svaret är. I exemplet Nerver av Stål skulle jag gärna se att den som sätter scenen väljer X frågor (något i stil med X = halva antalet frågor på listan avrundat neråt eller kanske en i "akt 1", två i "akt 2", osv), typ.
Vad säger ni om detta? Play Before Play, javisst men Kagematsu är ett exempel på en snarlik variant som ändå bjuder på spänning (även om det har med ett slumpmoment i slutet av besvarandet)? Tror ni att det blir för förutsägbart? Jag tänker mig att det oförutsägbara kommer genom den mänskliga interaktionen, på vilket sätt vi besvarar frågan och sedan hur vi tolkar svaret genom spel. Ser ni några stora hinder?
När vi samskapar ett mysterium enligt den rådande play to find out-modellen där ingen riktigt vet vart vi är på väg, alla har teorier och ingen vill tvinga på resten sin tolkning så uppstår ofta situationer där frågor bör/måste besvaras men den som ska besvara dem antingen inte har någon bra teori, är orolig för att sabba någon annans teorier eller inte riktigt minns hur saker och ting hänger ihop sedan tidigare. Detta leder till situationer där vi sitter och försöker känna av varandra genom någon form av larvig halvkommunikation istället för att ta tag i problemet.
Nerver av Stål av Simon Petterson är grymt i det att det tvingar spelarna att skriva ner de frågor de är sugna på att utforska i en lista. När dessa besvaras genom spel stryks de från listan. Jag skulle vilja diskutera hur det skulle fungera om spelarna innan scenen drar igång kom överens vilka frågor som ska besvaras och vad svaret är. I exemplet Nerver av Stål skulle jag gärna se att den som sätter scenen väljer X frågor (något i stil med X = halva antalet frågor på listan avrundat neråt eller kanske en i "akt 1", två i "akt 2", osv), typ.
Vad säger ni om detta? Play Before Play, javisst men Kagematsu är ett exempel på en snarlik variant som ändå bjuder på spänning (även om det har med ett slumpmoment i slutet av besvarandet)? Tror ni att det blir för förutsägbart? Jag tänker mig att det oförutsägbara kommer genom den mänskliga interaktionen, på vilket sätt vi besvarar frågan och sedan hur vi tolkar svaret genom spel. Ser ni några stora hinder?
