Nekromanti Samtalets olika former och varför de byter form.

Sömniga Isaac

Rollspelsinkvisitor
Joined
9 Feb 2008
Messages
2,399
Location
Örebro
Detta inlägg är främst skapad utifrån mitt eget intresse av samtalets olika former men även som ett försök att tala omkring hur olika samtalsformer fungerar samt deras för och nackdelar. Anledningen till tråden går främst att finna i trådar som ” Hur leder vi med exempel ” som jag uppfattade som en reaktion på det klimat som på senare tid uppstått inom trådar som tar upp känsliga ämnen såsom genus.

Som jag har uppfattat det genom min tid på lärarutbildningen består samtalet främst av tre former, här får ni gärna komma in och rätta mig då jag utgår ifrån min uppfattning, där dessa är:

1. Dialogen. Här handlar det inte om rätt och fel utan om att fördjupa sina tankar inom ett ämne. Dialogen handlar i regel om att en person ställer en fråga utifrån ett givet påstående varpå den som talade fördjupar sitt eget tänkande genom det svar denne formulerar. Efter att den frågande har fått svar påbörjar denne återigen en ny fråga som återigen är ämnad att fördjupa talarens egen förståelse för sin tanke.

2. Diskussionen. Här handlar det inte heller om rätt och fel utan om att två åsikter möts och söker att förstå varandra. Till skillnad från dialogen ingår här att båda parterna är aktiva talare som ifrågasätter och bemöter varandras påståenden för att finna förståelse för varandras ståndpunkter. För att diskussionen ska fungera krävs det att båda samtalsparterna är lyhörda för varandra och respekterar den andres åsikt. Ibland talar man om att diskussioner kan vinnas av ena samtalspartnern men då skulle jag vilja hävda att vi är inne på den tredje formen av samtal som är debatt.

3. Debatt. Här handlar det om rätt och fel samt att övertyga åskådarna om att det egna alternativet/synsättet är det rätta och/eller bästa. Denna form av samtal kan ofta få en hårdare ton där båda parterna försöker underminera den andre partens åsikt/ställningstagande/värdering. Det är även här som jag uppfattar att det är störst risk att en samtalspartner gör överklamp och genomför ett personangrepp och/eller sänker sig till en oerhört defensiv nivå.

Så varför hettar då somliga frågor till och får en dialog att hoppa fram två steg för att hamna i ett debatt läge? Personligen tror jag mycket ligger i att genus till exempel, området valdes nu för att det är det ämne som på senare tid har hettat till, berör oss på det personliga planet. Genus som område och disciplin handlar om våra val, våra värderingar, vårt samhälle och hur vi lever tillsammans i en viss struktur. Ibland kan detta område pågrund av detta uppfattas som ett hot mot oss som personer och hur vi lever. Detta är något som skakar om våra egna värderingar samt hur vi gör och upplever saker omkring oss. Områden som genus är till och med på gränsen till att upplevas som ett hot mot vår egen världsbild, något som jag bland annat märkte av på förskollärareutbildningen där föräldrarna reagerade med starka känslor mot genus då de ansåg att de inkräktade på deras synsätt på uppfostran och hur vi ser på ett barn. Vår föreläsare försökte dock förklara att detta inte är genusvetenskapens syfte utan att denne handlar om att öppna portarna för att ett barn ska få bredare möjligheter och ögonen på personer som i tanken ser att de gör rätt men i praktiken styr barnet även om de säger att de agerar efter vad barnet vill. Vidare förklarade föreläsaren här att reaktionen från föräldrarna i gruppen var sund och naturlig då ämnet till sin natur inkräktar på det "naturliga" och det personliga vilket lede till att dialogen-->Hetsig diskussion-->Debatt.

Avslutningsvis vill jag peka på att jag är ute efter att samtala om varför somliga ämnen har en tendens att vandra från dialog till debatt utan att passera samtalsformen diskussion samtidigt som jag vill höra era åsikter och tankar om hur ni ser på definitionen av de olika samtalsformerna som jag radade upp. Lägg dock på minne att jag mycket väl kan ha missuppfattat samtalsformerna och då får ni självfallet rätta mig och mina tankar samtidigt som vi kanske kan finna en förståelse för hur vi definierar olika samtalsformer. Samtidigt vill jag påminna samtliga som läser detta inlägg om att genus endast statuerade som exempel på område och att dess innebörd inte ska diskuteras i tråden om det inte kan bindas an till ämnet.
 

Man Mountainman

Storsvagåret
Joined
17 May 2000
Messages
7,978
Location
Barcelona
Din tregradiga skala beskriver grader av motsättning i ett samtal men inte de underliggande skälen till varför dessa motsättningar uppstår.

Jag tror att man i allmänhet kan säga att diskussioner präglas av den utsträckning i vilken deltagarna delar premisser och problembild. Om deltagarna i hög utsträckning har en liknande förståelse för ämnet som diskuteras, och det som dryftas är ett specifikt problem inom ramen för dessa delade premisser, så kommer diskussionen att tendera mot de två första nivåerna i din skala. Om, emellertid, själva premisserna, sättet att förstå världen, skiljer sig åt, så kommer diskussionen att bli mer konfrontativ.

Här måste man lägga till att diskussioner inte uteslutande syftar till att lösa problem eller nå fram till vissa slutsatser. I alla samtal finns ett agonistiskt drag, det vill säga ett drag av tävlan och kraftmätning för dess egen skull. När deltagarnas världsbild skiljer sig allt för mycket åt, kan detta lätt ta överhanden eftersom utsikterna att nå någon vart då förbleknar, och det enda som återstår är att så att säga vinna ära åt den egna positionen på diskussionens slagfält.

Skälen till att människors världsbild skiljer sig åt får man söka i diverse psykologiska och sociologiska teorier om inlärning och kognition. Ofta har människor föreställningar som mer eller mindre undermedvetet gagnar deras egen position, med förbehållet att denna "position" själv är något flytande och föränderligt, som kan skifta då människor får nya erfarenheter och omvärderar sin identitet. Det är kanske inte överraskande att fler kvinnor än män är feminister, men det är inte heller överraskande att många män är feminister, då de kommit att identifiera sina intressen med det jämställda samhället snarare än den traditionella könsmaktsordningen. Men under ett "hett debattämne" finner man oftast, är min gissning, en het intressekonflikt i den verkliga världen.

Som du påpekar har de flesta människor starka emotionella band till den världsbild de kommit att acceptera som sann. De har då en tendens att avfärda bevis på motsatsen, och rentav reagera med vrede och avsky. Detta kan tyckas oförnuftigt, men skälet kan sökas i ett slags "meta-förnuft", en uppsättning regler för hur förnuftet ska tillämpas som själva kan anses vara förnuftiga. Till exempel: Om vi ständigt ändrade åsikter till följd av varje litet stycke data, skulle vi snart inte kunna orientera oss i världen alls. Vi skulle bli vimsiga, opålitliga och lätta offer för bedrägerier. Alltså är det, på det stora hela taget, bättre att vara lite tjurskallig än att ständigt vända kappan efter vinden. Som med det mesta annat är graden av tjurskallighet en fråga om individuell personlighet. Ibland kan det gå till överdrift. Somliga människor har investerat så mycket tid och energi på att försvara och bevara en falsk världsbild att de helt enkelt inte kan komma ut ur den hur mycket man än anstränger sig. Det finns en aversion mot att ge upp något man investerat mycket i som i sig är klok, men om detta något är värdelöst har man gått in i en återvändsgränd. Case in point: Anders Behring Breivik.

Slutligen: Det kan tyckas tröstlöst att diskutera med en person vars världsbild skiljer sig allt för mycket från ens egen, en person som s.a.s. lever i en annan värld än man själv. Kanske förstår man inte ens orden man använder på samma vis. Men det finns alltid en möjlighet att finna delade premisser genom att, så att säga, "gå ned en nivå", och söka de djupare förklaringarna till oenigheten i någon typ av objektiv eller neutral förklaringsmodell -- det vill säga, precis den typ av vetenskapliga förklaringar jag talade om i förra avsnittet. Men detta arbete kräver oftast en typ av omsorg och ansträngning som inte ryms inom ramen för en diskussion med kort livslängd, och en typ av begåvning som inte alla besitter.
 

Sömniga Isaac

Rollspelsinkvisitor
Joined
9 Feb 2008
Messages
2,399
Location
Örebro
För tillfället har jag inte så mycket att tillägga eller ställa fördjupande frågor omkring men jag kanske återkommer senare i veckan med lite frågor på det du, Dnalor, just skrev för jag fann det intressant och givande.

På världsbilder så måste jag dock fråga en sak lite snabbt, du skriver "Sociologiska teorier om inlärning och kognition" och då undrar jag om du syftar till sociologins område som fördjupar sig inom hur grupper lär av varandra och hur kultur förvaltas, ärvs och förs vidare till kommande generationer genom bland annat samhället i stort och skolan som organisation (skolan valde jag för att det är ett organ som på sitt sätt har ett visst uppdrag att fostra och vidare förvalta vår demokrati och dess värden till exempel)?
 

Man Mountainman

Storsvagåret
Joined
17 May 2000
Messages
7,978
Location
Barcelona
På världsbilder så måste jag dock fråga en sak lite snabbt, du skriver "Sociologiska teorier om inlärning och kognition" och då undrar jag om du syftar till sociologins område som fördjupar sig inom hur grupper lär av varandra och hur kultur förvaltas, ärvs och förs vidare till kommande generationer genom bland annat samhället i stort och skolan som organisation (skolan valde jag för att det är ett organ som på sitt sätt har ett visst uppdrag att fostra och vidare förvalta vår demokrati och dess värden till exempel)?
Tja... jag antar det? Jag är ingen sociolog, men när det gäller frågan om inlärning måste sociologin komplettera psykologin genom att erbjuda en förståelse för den sociala kontext i vilken inlärning sker.
 

Sömniga Isaac

Rollspelsinkvisitor
Joined
9 Feb 2008
Messages
2,399
Location
Örebro
Som du påpekar har de flesta människor starka emotionella band till den världsbild de kommit att acceptera som sann. De har då en tendens att avfärda bevis på motsatsen, och rentav reagera med vrede och avsky. Detta kan tyckas oförnuftigt, men skälet kan sökas i ett slags "meta-förnuft", en uppsättning regler för hur förnuftet ska tillämpas som själva kan anses vara förnuftiga. Till exempel: Om vi ständigt ändrade åsikter till följd av varje litet stycke data, skulle vi snart inte kunna orientera oss i världen alls. Vi skulle bli vimsiga, opålitliga och lätta offer för bedrägerier. Alltså är det, på det stora hela taget, bättre att vara lite tjurskallig än att ständigt vända kappan efter vinden. Som med det mesta annat är graden av tjurskallighet en fråga om individuell personlighet. Ibland kan det gå till överdrift. Somliga människor har investerat så mycket tid och energi på att försvara och bevara en falsk världsbild att de helt enkelt inte kan komma ut ur den hur mycket man än anstränger sig. Det finns en aversion mot att ge upp något man investerat mycket i som i sig är klok, men om detta något är värdelöst har man gått in i en återvändsgränd. Case in point: Anders Behring Breivik.
Hela detta stycke får mig mer eller mindre att reflektera över paradigm-skiften och hur svåra dessa är att genomföra samt vilken tid det tar innan ett sådant äger rum. Vidare så, om jag tolkat dig rätt nu, så kan paradigmen, eller världsbilden om man så vill, skapa ett filter och en trygghet för personen i sin vardag då den sätter en mall över hur ett visst ämne, ett visst område och ett visst fenomen bör fungera. Det skapar även en trygghet för personen då denne sedan ska utforska världen och tala om den utifrån sitt paradigm. Samtidigt kan dock två personer med helt skilda paradigm finna sig i ett nolläge under ett samtal då de båda ur deras eget perspektiv möter något som är omöjligt inom deras eget paradigm. Istället för att se möjligheterna som finns i den andres perspektiv fastnar istället diskussionen pågrund av antingen rädslan eller övertygelsen de själva har i sitt eget paradigm. Kanske kan man jämföra detta med samtalen och debatterna som ibland uppstår mellan skilda fakulteter då deras paradigm går på tvären där vi bland annat kan kika på debatterna som kan uppstå mellan kognetivismen och behaviorismen. Observera att det sista exemplet kommer utifrån att jag själv ibland upplever att de två teorierna inte kommer överens.

Samtidigt så är det precis som du, Dnalor, säger bra att man är lite tjurskallig då jag även tror att tjurskalligheten kan öppna vägar för att kritisera och ifrågasätta andra världsbilder. Tjurskalligheten kombinerad med nyfikenheten är nog samtidigt även det som driver oss att ifrågasätta de påståenden vi möter i olika diskussioner.

Som sista ord, rätta mig om du finner att jag totalt har missförstått något av det du har sagt och gjort tolkningar som kanske inte alls stämmer på det du talade om samtidigt som jag vill varna för att stycket ovanför kan har blivit lite krångligt formulerat.
 

Bunny

Crazy like a fool
Joined
15 Oct 2002
Messages
2,953
Location
Knivsta
Dnalor said:
På världsbilder så måste jag dock fråga en sak lite snabbt, du skriver "Sociologiska teorier om inlärning och kognition" och då undrar jag om du syftar till sociologins område som fördjupar sig inom hur grupper lär av varandra och hur kultur förvaltas, ärvs och förs vidare till kommande generationer genom bland annat samhället i stort och skolan som organisation (skolan valde jag för att det är ett organ som på sitt sätt har ett visst uppdrag att fostra och vidare förvalta vår demokrati och dess värden till exempel)?
Tja... jag antar det? Jag är ingen sociolog, men när det gäller frågan om inlärning måste sociologin komplettera psykologin genom att erbjuda en förståelse för den sociala kontext i vilken inlärning sker.
Det finns faktiskt ett forskningsfält just för det ni nämner, och det heter lämpligt nog socialpsykologi.

Två teoretiker kan vara värda att nämna alldeles särskilt i relation till detta: George Herbert Mead, verksam under första hälften av 1900-talet, och Julia Kristeva, verksam än idag.

George Herbert Mead hävdade att utan ett samhälle, utan sociala kontakter och socialt samspel, blir inte människan till människa. När vi växer fram som individer så går vi också från att vara biologiskt betingade organismer till socialt betingade organismer. Medvetandet är inte något som finns inom människan, utan det måste förstås som en relation mellan individen och sin omgivning. Uppkomsten och utvecklingen av ett medvetande och en identitet är en social process. Det sammanfattar också ganska väl vad socialpsykologin utgår ifrån.

En viktig pusselbit till att förstå utvecklandet av olika värdsbilder, och där någonstans även förmågan att föra ett konsensusartat samtal, ligger i hur Mead och Kristeva diskuterar den generaliserade andre och konstruktionen av den andre. Kortfattat utgörs den generaliserade andre, Meads stora bidrag, av en slags allmän opinion, som yttrar sig om hur man ska tänka och tycka - vi är ständigt medvetna om vad vi antar att andra tänker och tror om oss, och anpassar oss också därefter. Det gör att vi kan sätta oss själva i andras ställe, och så att säga beskåda oss själva utifrån. Det är något vi lär oss väldigt tidigt, genom att tolka reaktioner och samspelet med signifikanta individer i vår närhet - som föräldrar och andra familjemedlemmar, senare även lärare och kamrater, för att nämna några.

Det är också en del utav att vi skapar oss gruppidentiteter, alltså när vi identifierar oss med en särskild grupp av individer utifrån vad som finns gemensamt, såsom språk, status, kultur, åsikter eller liknande. Människan söker trygghet i det familjära och ser hot i det hon har svårt att förstå sig på. På så sätt kan hon finna gemenskap och identifikation i den grupp människor hon känner sig hemma i, något som har en stor del i att människans samhällen hålls samman. Det är enkelt att se i hur vi får vår nationella identitet - som, ska tilläggas, varken är vår enda gruppidentitet eller den som nödvändigtvis är vår viktigaste - där språk och gemensamma kulturella symboler gör det lätt för oss att identifiera oss som svenskar. En annan nyckelbit är att vi i regel också förväntas identifiera oss av dem i vår närhet.

Samtidigt kan de som ses som annorlunda bli något hotfullt, något som hotar att störa den sammanhållning som finns inom gruppen. Ofta är det så att när människan försöker definiera vad som kännetecknar oss, görs det genom att tillskriva egenskaper till dem som inte anses tillhöra gruppen - och det är vad som utgör konstruktionen av de andra. Julia Kristeva menar att vi då skapar ”en främling inom oss själva”, vilket är en viktig del i vår självuppfattning. För Anders Behring Breivik är det muslimen som är främlingen; den konstruktion som kunde övertyga honom att det han själv står för är sunt och nödvändigt. Sådana främlingar behöver inte byggas ur att faktiskt möta det främmande, det räcker med att inom sin grupp ha tillgänglighet till och kunna uttolka åsiktsströmningar om främlingen - och i den antiislamistiska miljön finns en hatretorik rörande främlingen som kan leda till sådana extrema slutsatser. Behring Breivik är en ytterlighet, och det är svårt att se ett samtal i någon form med dem han upplever som främmande, men faktum är att detta är något vi alla gör - till viss grad. Det kan det vara bra att vara medveten om.
 

Sömniga Isaac

Rollspelsinkvisitor
Joined
9 Feb 2008
Messages
2,399
Location
Örebro
Det finns faktiskt ett forskningsfält just för det ni nämner, och det heter lämpligt nog socialpsykologi.

Två teoretiker kan vara värda att nämna alldeles särskilt i relation till detta: George Herbert Mead, verksam under första hälften av 1900-talet, och Julia Kristeva, verksam än idag.
Nu är detta möjligen lite OT från min ursprungspost, men räknas "Jaget och maskerna" och dess författare in på området om socialpsykologi eller räknas det mer mot sociologi? Författaren i detta fall är Erving Goffman och jag ställer frågan mer öppet så den som kan får gärna svara annars så får frågan gå obesvarade varpå jag kan göra lite sökningar för att finna svaret.
 

Bunny

Crazy like a fool
Joined
15 Oct 2002
Messages
2,953
Location
Knivsta
Svumpyn said:
Det finns faktiskt ett forskningsfält just för det ni nämner, och det heter lämpligt nog socialpsykologi.

Två teoretiker kan vara värda att nämna alldeles särskilt i relation till detta: George Herbert Mead, verksam under första hälften av 1900-talet, och Julia Kristeva, verksam än idag.
Nu är detta möjligen lite OT från min ursprungspost, men räknas "Jaget och maskerna" och dess författare in på området om socialpsykologi eller räknas det mer mot sociologi? Författaren i detta fall är Erving Goffman och jag ställer frågan mer öppet så den som kan får gärna svara annars så får frågan gå obesvarade varpå jag kan göra lite sökningar för att finna svaret.
Goffman var sociolog. Han sysselsatte sig med vad som kan kallas mikroplanet inom sociologin, alltså den typen av sociologi som rör hur en individ interagerar med andra individer (till skillnad från makropersektivet, där sociologin lite förenklat kan sägas ha hela samhället och inte individen som sitt fokus*). Goffman skiljer sig från socialpsykologin på så vis att han inte berör formandet av jaget så mycket som spelreglerna för den sociala arenan. Jaget och maskerna är fortfarande jätteintressant att ha i bakhuvudet när en går en tur på stan, sitter i en park eller på annat vis har tillfälle och tid att bara observera människor.

*Analogin med zoomen på en filmkamera funkar ganska bra, där bara produkten av individer och inte individrna själva är skönjbara i dess yttersta läge (makro), medan individen och dess förehavanden är nästan det enda en kan se i dess innersta läge (mikro)
 

Sömniga Isaac

Rollspelsinkvisitor
Joined
9 Feb 2008
Messages
2,399
Location
Örebro
Det är också en del utav att vi skapar oss gruppidentiteter, alltså när vi identifierar oss med en särskild grupp av individer utifrån vad som finns gemensamt, såsom språk, status, kultur, åsikter eller liknande. Människan söker trygghet i det familjära och ser hot i det hon har svårt att förstå sig på. På så sätt kan hon finna gemenskap och identifikation i den grupp människor hon känner sig hemma i, något som har en stor del i att människans samhällen hålls samman. Det är enkelt att se i hur vi får vår nationella identitet - som, ska tilläggas, varken är vår enda gruppidentitet eller den som nödvändigtvis är vår viktigaste - där språk och gemensamma kulturella symboler gör det lätt för oss att identifiera oss som svenskar. En annan nyckelbit är att vi i regel också förväntas identifiera oss av dem i vår närhet.
Detta är intressant stycke för mig som blivande lärare då jag nyligen läste en text om samtalet som skapare av förståelse. I denna text talade författaren om breddandet av den egna horisonten, men även den andres horisont, genom att man ständigt utgår från det man har gemensamt. Det vill säga att om jag vill föra ett sansat samtal om samhällskunskap (nu valde jag det ämne som ligger nära mig som utgångspunkt) med en person som jag vet har ett intresse inom mekanik så ska jag, utifall att jag innehar det intresset, börja vid mekaniken. Anledningen till detta är att jag som samtalspartner kan uppnå mitt eget syfte lättare om jag börjar med att tala utifrån personens intresse för att sedan sakta men säkert närma mig mitt eget intresse och väva ihop dem till en gemensam horisont. Samma sak gäller även när man ska få en person att lyssna till budskapet och här talar författaren om att man i begynnelsen av samtalet väljer sina ord på ett sätt som gör att personen vinner fler lyssnare. Till exempel så menade författaren att det finns en vits med att säga "Som svensk vet jag.." för genom den lilla detaljen där man säger "svensk" har man inkluderat och skapat ett samförstånd till åhöraren att vi i grunden har något gemensamt. Notera att svensk i detta fall kan bytas ut till lämplig undergrupp vid behov och på så sätt även skapa en maktbas* i en debatt.

Till exempel skulle jag personligen misstänka att jag vinner större förtroende för åhörare som är unga om jag själv är ung och även uttrycker den detaljen i mitt inledande tal medan den äldre personen som är min meningsmotståndare istället förlorar viss mark i debatten då gruppen som vi talar till är ungdomar som har lättare att identifiera sig med den unga. Samtidigt har den unga ett överläge i debatten genom att dela horisont med de unga genom att vara ung och även med viss möjlighet dela deras kultur och deras språk, något som breddar den gemensamma horisonten ännu mer.

Det positiva med tanken om horisonter är dock att jag som talare och samtalspartner kan få lättare att framföra mina tankar och idéer till åhöraren/samtalspartnern genom att identifiera våra gemensamma intressen och ta avstamp i dem för att sedan leda samtalet till det läge där jag breddar min samtalspartners horisont. Vidare tror jag att grunden till dessa teorier går att finna hos Habermas, minns inte vad han heter i förnamn nu, men vet att han talar mycket om det deliberativa samtalet.

Som sista punkt, finner du, Bunny, att jag missförstått ditt stycke eller på annat sätt vantolkat din mening med texten så får du säga till och rätta till det som jag kan ha tolkat felaktigt.


* Valde begreppet maktbas då jag inte kom på ordet jag sökte. Det jag menar är dock att man vinner övertag i samtalet och debatten.
 
Top