Rymden och rymdskepp.
I all sin enkelhet så är det ofta en sak som glöms bort i diverse rymd-science fiction, speciellt på tv och bio. Där blir rymden allt som oftast en kuliss som är till för att tala om att det är rymd-science fiction, och rymdskeppen är mest en järnvägsvagn som tar huvudpersonerna till en främmande planet (oftast ett grustag utanför London eller en konstig klippa i bergen utanför Los Angeles), där den egentliga ståryn inträffar.
Det har ofta en naturlig förklaring: det är klart mycket billigare att filma i ett grustag än att bygga massiva kulisser i en studio och filma i dem och sen lägga på en massa dyra specialeffekter för att visa vad som händer utanför rymdskeppet.
I övrigt finns det en sak som är viktigt, och det är inre logik. Om rymdskeppen svänger som spitfires och kanonerna säger pjäpjäpjä i rymden så ska det till en hejjans bra förklaring om de plötsligt inte gör det. Och tvärtom, förstås - kör du newtonsk fysik med tröghet och tusentals kilometer per sekund i relativ hastighet och komplett tystnad i rymdens vacuum, så går den inre logiken sönder om du plötsligt går över i spitfire-läge.
Slutligen, glöm inte bort hjärtat i ståryn. Bra stårys handlar om personer. Huruvida det är personer som får illustrera en konsekvens av att isoleras på ett rymdskepp som kastas ur kurs mot Lyrans stjärnbild, eller personer som växt upp på en fuktfarm på en ökenplanet men på grund av ett hologram i en robot slungas in i värsta ödet med en rymdstation kapabel att spränga planeter, det spelar ingen roll. Men det är de personerna som är hjärtat i ståryn.