Nekromanti Scion: Hero

[Big Marco]

Mycket action i senaste avsnittet av vårt Scion-spelande. Några fantastiska höjdpunkter; ett hotell blir raserat tack vare att Kratos fiende The Giant Serpent var lite gramse.

En japansk drake nedgjordes medelst pansarskott. En flygande ninja flydde. Och den coolaste biljakten på år - i maxfart i en gammal Dodge Van på i405:an, en motorväg i LA, fanns gruppen, även med en bebis som vi måste skydda. Vi är jagade av Spartaner (ja, sådana från "300")! De håll vårt tempo och höll på att döda oss med kastspjut och spjutanfall. Spartanerna sprang alltså i över 150km/h. Och de syntes bara om man såg dem i spegelglas så det var lite knixigt att vara steget före. Och en kolonial-alv. Som äter panda-biff och skjuter lerduvor i form av hundar. Wierd! Ball!!!

 

[Arfert]

Får väl knalla iväg och köpa det jäkla spelet då ..

 

[krank]

Bah!
Nu måste man ju skriva upp det där spelet också på sin lista...

 

[cogitare]

Är Scion det senaste spelet från WW?

C.

 

[Big Marco]

Jepp. Och inom kort kommer första boken, då man går från Hero till Demi-God. =)

 

[cogitare]

Om inte jag ser fel på WWs hemsida så verkar det som om man kan bli gud också? Maffigt!

Demigud

Gud

Ja, det gäller ju att inte spara på krutet

C.

 

[Mr White]

Jag vart också sugen. Sedan läse jag den långa introduktionsnovellen. Sedan vart jag inte så sugen längre. Och det hade inget med längden att göra. Hade spelet skrivits för 10 år sedan och jag hade vart 14 så kanske det hade varit min kopp kaffe. Marco, har du läst spelet eller bara spelat det? Går resten av bokens text i samma kvalitetslösa och pubertala stil?

 

[Big Marco]

Går resten av bokens text i samma kvalitetslösa och pubertala stil?

Jag har läst en hel del, men inte intronovellen (då jag tycker att 40 sidor halvtaskig prosa är too much) eller spelledardelen. Jag upplever det inte vara varken kvalitetslöst eller pubertalt, däremot finns en ådra av coolhet med. Men det beror på hur man spelar.

Senaste spelmötet var vi tre scions, en dotter av Bast och en son av Tezcatlipoca och jag, son av Hermes. De två andra är mycket traditionsbundna och tar arvet och det rådande kriget mellan gudar och titaner på blodigt allvar. Jag gör det inte utan saknar helt den respekt som de andra tar som självklar. Det blir en hel del intressanta scener mellan rollpersonerna tack vare detta. Men Hermes verkar inte misstycka att hjälpa till när hans son med anhang ställer till det, fast han löser ofta problemen på Hermesvis, dvs med en gudomlig twist som ställer till jäkelskap.

Men jag tror inte att jag någonsin kommer att läsa intro-novellen. Min gräns ligger på runt fem sidor eller så. Och då får det vara rätt bra för att behålla mitt intresse.