Nekromanti Sexig Skräck?

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Sluta dreggla, era perverterade missfoster, det här är ett seriöst ämne! ;^)

Nå, ända sedan Bela Lugosi tog över filmduken i skepnad av greve Dracula med en karisma som lånad av djävulen själv, så har det funnits starka samband mellan attraktion och fasa. Tittar man på monster och odjur i gammal folklore så vimlar det av fasor vars främsta vapen tycks vara deras förtrollande skönhet eller magiska attraktionskraft: Jag tänker på skogsrået, maran, bäckahästen, näcken och diverse häxor och häxmästare. Det är först i våra moderna dagar som monster i huvudsak har kommit att förknippas med äckel, fulhet och avsmak.

Ur dramatologisk synvinkel är det inte alls lika intressant: Att lyckas undfly en mordisk fuling beror helt enkelt på din förmåga att springa fort eller gömma sig väl, medans att klara sig helskinnad från den diaboliska dragningskraften hos en succubus är en hjärnans kamp. Alla som suttit bredvid en öppnad förpackning med kakor eller chokladpraliner som man inte får äta någon av, vet ju hur svår minsta lilla frestelse kan vara att motstå...

I rollspelsskräck är en klar majoritet skräckisar av den motbjudande sorten. Lika bra det kanske, att försöka få in det sexiga i ett rollspel brukar sällan utfalla särskilt väl: När jag skulle spelleda ett chockäventyr med markattan (eller var det varkatta?) från chock's "monsterbok" Nattens Fasor, så trodde jag det skulle bli ett mycket sensuellt lockande äventyr som skulle leda till svåra diskussioner bland spelarna. En rollperson skulle falla för den fagra kattkvinnan, skulle han tillåta att hans vänner planerade att förgöra kvinnan han åtrådde över allt annat?

Spelet blev ett totalt fiasko, mitt "sensuella" utspel ledde bara till hysteriska hångarv från spelarna, och den etiska frågeställning jag hoppats framkalla hos spelarna ledde bara till en kort diskussion om det inte var orättvist att spelaren som fått nuppa också skulle ha nöjet att hacka bruttan, borde han inte i broderlig anda ha delat med sig?

En generad och besviken spelledare lovade sig själv att lämna de sensuella monstrena för all framtid den spelkvällen...

...men märkte när Kult och Vampire kom ut att de nya, mörkare rollspelen borde vara perfekta att spelleda sexiga skräckäventyr till. Jag gjorde ett par nya försök (i Kult. Vampire tog jag till mitt hjärta långt senare) och här fungerade det mycket bättre. Kanske berodde det på att spelarna hade mognat, kanske berodde det på att jag nu kunde spelleda sensuellt utan att se löjlig ut, kanske berodde det på de nya, mörkare spelvärldarna. Det viktigaste var nog att jag skiljde på "sex" och "sexigt". Att knulla Elizabeth Bathory och sedan köra en träpåle genom hennes hjärta är inte en bra blandning av sex och spänning. Att däremot åtrå henne och se henne förgörd av självgoda vampyrjägare, det är däremot betydligt intressantare.

Det sexiga behöver inte ha med sex att göra. Inte heller behöver det vara vackert, i vanlig bemärkelse. Jag bläddrade i en White Dwarf en gång, och såg att det i warhammer fanns demoner av en indelning kallad Slaanesh, som rörde sig med sådan självklar grace och perfektion att det gjorde ont i motståndarens hjärta att försöka skada den. (Hoppas jag inte minns fel här) Många människor (som jag själv) tycker att Pinhead har liknande egenskaper. Det är en mycket dramatisk karaktär, även om han envisas med att larva sig genom att dra ut nålar ur huvudet och äckla med hjärnsubstans och liknande.

Det är ganska enkelt att få fram den där känslan som spelledare. Jag märker iaf att när jag beskriver något som jag vill ska verka äckligt, så liksom gör jag typ lite grimascher och pratar med ett visst tonfall. Liksom; "här ska ni få höra något äckligt; hö hö hö..."

Genom att beskriva nefariterna med ett tonfal av andakt och mystik blir resultatet något helt annat; spelarna får en sorts respekt för vad de möter. Eller kanske är det snarare att betrakta som mindervärdeskomplex. Monstret är liksom långt "viktigare" än vad spelarna är. Det är inte en läskig sak som skall bekämpas, utan det är något som kommer finnas kvar långt efter att spelarna dött med tio rollpersoner och skapar sin elfte.

Jag leker ofta med det imponerande i skräckrollspel. "Sexiga" djur (det låter dumt, men jag menar inte så) som pantrar, ozeloter, dobermanns, mandriller och blåhajar brukar vara mycket läskigare än äckliga djur, såsom vildsvin, grizzlys, varaner, fågelspindlar och vithajar.

På samma sätt brukar det vara mycket effektfullt att inte beskriva monsters eller gudsförgätna platsers lukt med äckliga liknelser såsom "en obarmhärtig stank slår emot er" eller "en frän odör sticker i era ögon", utan att göra en helomvändning och säga "plötsligt känner ni hur en oljig, fruktig syrenaktig doft blåser emot er" eller "odjuret ligger orörligt på marken. Ur dess öppna sår rinner en vattnig vätska vars lukt är tung, söt och genomträngande, som en blandning av grädde och honung. Det gör det mycket svårt att andas."

Äckelskräck resulterar sällan i mer än ett "Isch, vad äckligt!" från spelarna, men genom att hitta nya sätt att beskriva det okända så får man ofta upp deras intresse.

Det finns enklare aspekterna av sexigt skräckspelledande, som att låta The Bad Guy ha en underhuggare som är uppenbart sexig och åtråvärd för äventyrarna. Det ger ofta en bättre dynamik åt äventyret än att ha själva badguyen sexig. Honom (henne?) vill ju spelarna i vanlig ordning bekämpa, men om de verkligen ska behöva slåss mot underhuggaren är de kanske mer tveksam till. Samtidigt kan spelarna vara misstänksamma mot henne (honom?) vilket omedelbart startar spänning som gör det till en intressant slp.

Det sexiga (eller fascinernade) är ofta intressantare än det motbjudande. Har någon egna erfarenheter på hur man kan använda denna så ofta negligerade stämning i sitt spelledande?

Andra som har invändningar, och menar att det äckliga är den enda sanna vägen till riktig skräck?

Kanske någon som vill ha fler praktiska råd och spelexempel? Eller tycker att jag pratat för lite om själva "sex"-biten?

Eller sitter någon med en kul anekdot som de vill dela med sig av? (Annars känner jag mig så korkad som gjorde bort mig så fatalt i chock för många år sedan...) ;^)

/Rising

(Taffligt skrivet inlägg, men jag hade tidspress. Hoppas det inte blev för pladdrigt)
 

krazhnaya

Veteran
Joined
7 Feb 2001
Messages
76
Location
sthlm, swe
hmmm... jag vill minnas att i våran kult kampanj, som vi spelade för flera år sedan, hade vi med en oerhört snygg o attraktiv slp. hon följde vidare i flera andra kampanjer men som alla vet slutar det där med vackra medarbetare inte som det borde =). nej, nu pratar jag inte om att alla blir kära i henne osv... vid nått tillfälle hade hon en elak tvilling (nej, vi spelade inte kult-sun-set-beach) och givetvis var vi tvungna att ta kol på den elaka bruttan... saken var ju den att det inte gick att skilja på dom, så vad gör man? mmm ni gissade rätt, en utav oss rps med "itchy trigger finger" blåser bort båda två från jordens yta... men det var lite sorgligt /images/icons/frown.gif
 

userfriendly

Warrior
Joined
3 Dec 2000
Messages
321
Erotik är ett väldigt viktigt elemtent, inom skräcken. Den
klassiska halskyssen, lär vara en symbol för samlaget – man
kunde ju inte (rent ut) skriva att folk knullade, på artonhundra-
talet. Att det farliga (och okända) lockar oss, antar jag är bak-
grunden till att skräcklitteraturen ofta urartar i tantsnusk.

Förmodligen satte Jack the Ripper sina spår, i skräckgenren,
när han började mörda en väldigt specifik yrkesgrupp. Till
saken hör väl även, att man hade en helt annan syn på sex,
förr i tiden. Sex var någonting farligt, ett satans redskap, som
endast skulle användas till fortplantning, aldrig för njutning.
Genom kopplingen till Satan, en koppling till ondskan, och
därigenom till skräcken ...

Det vore intressant att höra hur ni andra, använder erotik i era
rollspelsäventyr.

Jag kan även tipsa er om JS LeFanus vampyrroman Carmilla,
som innan publicering censurerades, eftersom den innehöll
lesbisk »kärlek«. :gremsmile:
 

Eksem

Champion
Joined
19 Feb 2001
Messages
7,615
Location
Stockholm
nej, vi spelade inte kult-sun-set-beach

Ahahahaha, nu kommer jag aldrig acceptera en ond tvilling i något sammanhang igen =)
 

Seraphim

Warrior
Joined
1 Sep 2001
Messages
271
Location
Norrut.
Heta nätter och våta lakan? [längdvarning]

...en blodig död intrasslad bland lakanen, strax innan hon tänder på huset?

Så knep du ett till bra inläggsämne! Damn you! /images/icons/wink.gif

"starka samband mellan attraktion och fasa"

- Definitivt. Mycket av den sortens "fasa", som främst cirkulerat i Europa, härleds ju ganska lätt till kyrkans tidiga fördömanden av sex och den "puritanska" ådra som hade (och i viss mån har) ett långt och hälsosamt liv i Europa.
För att ta ett exempel så är ju Succubus, de kvinnliga djävular som "tvingade" till sig sex när männen låg och sov, eller rent utav dödade dem, en bra illustation av erotiken och skräckens sammansmältning i folklore.

"Det är först i våra moderna dagar som monster i huvudsak har kommit att förknippas med äckel, fulhet och avsmak."

- Blandad kompott. Jag tror främst att skräck måste ha en lockelse. Varför skulle vi annars tilltalas av det? Den lockelsen kan i medeltida Europa bestått av den ambivalenta karaktär som Succubusen ändå är. I Sverige kanske Skogsrået är ett bra exempel. Det behöver ju inte heller röra sig om något mänskligt, som Bäckahästen vittnar om.
På senare tid, när sex blivit mer "allmänt" och tabun lättad, är det inte längre lika lockande. Missförstå mig rätt nu. Skräckens lockelse är inte nödvändigtvis av en angenäm typ. Ofta ligger den förankrad i de tabun som en kultur har. När sex var tabu fanns en skräck, men samtidigt en lockelse inför det. Idag har väl skräcken till största delen försvunnit (för att ersättas av mer medicinska farhågor), även om lockelsen - på ett annat plan - finns kvar.

Det jag tror vi vill ha i skräck är den typ av lockelse som härrör med tabun, eller faran. Ett exempel på ett ofta använt "sex/skräck"-tema idag är ju Inscestberättelsen, som fått oräkneliga varianter, där majoriteten ofta har en "urban legend"-twist till det värre.

Lockelsen till det förbjudna kan röra andra plan. Varo Borja's maniska besatthet med att frammana Djävulen i the Ninth Gate, tillexempel. Det ockulta i allmänhet har mycket av lockelseskräcken - det är "härligt, härligt, men farligt, farligt".

"Lika bra det kanske, att försöka få in det sexiga i ett rollspel brukar sällan utfalla särskilt väl"

- Vilket är en annan femma. Tragiskt men sant, kanske. Man kan ju fråga sig varför egentligen; förutsatt att SL faktiskt illustrerar lockelsen på ett bra sätt och stämningen finns där, bör ju allt klaffa. Men då blir det istället obekvämt - fan, ett gäng halvsvettiga killar i samma rum som sitter och snackar känslor och skräck. Tror inte det. Kanske än värre i blandade grupper - sexuell spänning i spelsammanhang går oftast inte hand i hand.
Var det inte nån som hade en fin anekdot om det - som slutade med att "alla hade sex med alla" och "glömde" allt dagen efter. Hmm...

Nåväl, åter till ämnet. Som jag hävdade ovan behöver inte lockelsen alltid vara av erotisk eller sexuell natur. Men om den är det, kan resultatet bli riktigt bra.
Silent Hill 2. Ett, IMHO, mycket snyggt skräckspel. Det har kopplingar till ämnet, då spelmakarna uttryckligen eftersträvat att kombinera just "sex/erotik" med "döden/skräck" - och IMHO (igen) lyckats jävligt bra. Deras resonemang var att "i livet finns två centrala teman; sex och död. Om dessa två förs samman skapas en balans mellan liv och död som utgör själva skräcken."
Mycket av det stämmer. Vi har ju tidigare pratat om hur viktig stämningen i skräck är och vilken betydelse det har för spelandet, att stämningen "håller" - äventyret igenom. Här har vi ett närbesläktat tema; spänningen i stämningen.

Vid närmare eftertanke är det litegrann av vad jag är ute efter i tråden om "Mersmak för Mer Skräck". Att kunna hålla uppe spänningen (eng. tension, inte direkt "deckarspänning") i stämningen, så att spelarna hålls på tåspetsarna, för att effekten - skräcken - ska bli så "bra" som möjligt.
Just "valet" av stämning (här snackar vi alltså; mörk, tät, tryckande, "dimmig", hopplös, stundande domedag, ljusglimt i natten och liknande "typer" av skräckstämning) kan vara viktigt när det gäller hur "mycket" spelarna får hålla sig alerta. När det gäller ämnen som slår nära individen (f.d. droganvändande i ett droginspirerat Kultäventyr) så är spänningen väldigt hög. Det är få som slappnar av när ämnet i äventyret rör något som spelaren själv upplevt, eller känner sig anknyten till - en av "fördelarna" med just skräckrollspelandet.
Den erotisk-skräckbaserade stämningen sätter i regel en stark spänning över spelgruppen "automatiskt", om utförandet är rätt, då de flesta känner en stark koppling till ämnet - med motiveringen killarna bakom SH2 har.

Här kommer också min idé med att skippa "Comic Relief" in. Comic Relief är ju just det "avbrott" i stämningen som gör att spänningen trappas ner. Ofta är det inte ens medvetet, utan en naturlig reaktion på otrevliga situationer (jfr. "galghumor), men i rollspelssammanhang - där det inte rör sig om reella otrevliga situationer kan det vara OK att försöka "bli av med" den annars förbättrande effekten av just Comic Relief.

"Många människor (som jag själv) tycker att Pinhead har liknande egenskaper."

- Återkoppling till erotisk skräck. Just Hellraiserfilmerna (och Clive Barker i allmänhet) har väldigt mycket av blandningen mellan det förbjudna - inte alltid angenäma - och farliga/skräckinjagande. Kuben, det centrala temat i Hellraiser, utgör ju just en manifestation av människans längtan efter det förbjudna, vilket är skälet till att folk söker kuben och använder sig av den. Något som i alla "normala" sammanhang skulle te sig jävligt korkat.

Erotisk skräck i litteraturen råder det ingen brist på i dagsläget. Vampyrmyten har ju en lockelse inbyggd i sig och det finns en hel del vampyrböcker med erotiska teman. De flesta (öhm, inte för att jag läst nån...) är rent usla, av skäl som inte härrör till erotik/skräck-kombinationen, utan av rent författar/storymässiga skäl.
Än mer verkar anse att sex, i nuläget, inte är "tillräckligt" tabumässigt, och har därför brett på med ytterligare BDSM-influenser, för att hålla kvar lockelsen till det "farliga".

"Att däremot åtrå henne och se henne förgörd av självgoda vampyrjägare, det är däremot betydligt intressantare."

- Mycket bra exempel. Också en viktig poäng; lockelsen behöver inte "genomföras" för att få effekt. Just åtrån till det förbjudna - lockelsen i sig - kan vara tillräckligt för att stämningen ska infinna sig.
Man behöver inte öppna kuben för att den ska ge effekt, så att säga.

"Monstret är liksom långt "viktigare" än vad spelarna är."

- Dungeonbashingsjukan;
"Det är 14 kobolder i grottan".
"Jaha, då slaktar vi dem".
*slå lite tärningar*
"Okej, de dör."
*inkassera XP och värdesaker*

Besläktat med generaliseringsfaran; ett "dussinmonster" blir inte mer än ett hinder i samma klass som ett staket i återvändsgränden; besvärande på sin höjd. En liten svart lismande varelse, i slitna trasor och med ett flin som avslöjar långa rader nålvassa tänder, blir långt otäckare än - "en svartalv".

Viktigt exempel du ger;

"Genom att beskriva nefariterna med ett tonfal av andakt och mystik blir resultatet något helt annat; spelarna får en sorts respekt för vad de möter."

- Något jag tror har en hel del med konsten att lyckas med skräckerotiksamalgamet. Konsten att kunna beskriva något hemskt på ett vördnadsfullt, nära lockande, sätt. Konsten att kunna ha döden i ena handen och livet i den andra.

"På samma sätt brukar det vara mycket effektfullt att inte beskriva monsters eller gudsförgätna platsers lukt med äckliga liknelser såsom "en obarmhärtig stank slår emot er" eller "en frän odör sticker i era ögon", utan att göra en helomvändning och säga "plötsligt känner ni hur en oljig, fruktig syrenaktig doft blåser emot er" eller "odjuret ligger orörligt på marken. Ur dess öppna sår rinner en vattnig vätska vars lukt är tung, söt och genomträngande, som en blandning av grädde och honung. Det gör det mycket svårt att andas."

- Mycket bra exempel igen.
Det är skillnaden mellan den "vedervärdiga stank" som kommer från källaren, och "den sötaktiga doft" som kommer från samma källare. Båda kan känneteckna döden, men vilken käns hemskare? I min erfarenhet är det den senare. Till viss del på grund av överanvändning (vanligt i skräcksammanhang), men till viss del också på grund utav det vi diskuterar här.

"sitter någon med en kul anekdot som de vill dela med sig av?"

Anekdot i sammanfattning:
Rollpersonerna får, i 1930-talets deckarmiljö, ett fall på händerna, där Femme Fatalen i fråga vill bedyra sin oskuld (inte så, snuskhummer!), men i själva verket är skyldig utav bara helvete. Rollpersonerna ställs inför ett knivigt dilemma; damen har en hel del att erbjuda i ersättning (både kontant och... på annat sätt) och bevisningen mot henne är mager. Dessutom är rollpersonerna jävligt bra på att styra om situationer till klientens fördel med... mindre lagliga metoder.

Här har vi lockelsen och det "farliga". För rollpersonerna är det uppenbart att hon är skyldig. Ett logiskt resonemang skulle vara att de "helvänder" och lägger bevisningen mot henne - hon har ju trots allt mördat kallblodigt.

Nåväl, rollpersonerna tänker med mindre klyftiga delar och hjälper henne. Problemet är bara att de, naturligtvis, är de enda som är något egenligt hinder för henne, eftersom de känner till sanningen. Så, precis som väntat, lockar hon dem till sig som spindeln i nätet och mördar dem - en efter en (på raffinerade sätt).
De övriga anar ganska snabbt vad som är på gång och agerar, men inte helhjärtat. Denna ambivalens tar död på dem allihop, efter diverse intressanta konfrontationer med damen i fråga. Det hela slutar praktfullt med mordet på den siste karaktären, som faktiskt har en chans att ta ihjäl henne, men förförs och dör lycklig. Hrm.

Sensmoralen: Nja, ingen sån faktiskt (låt ingen fager kvinna hindra dig från att sätta in dödsstöten?). Men det man kan se här är ett exempel på konceptet. Den här gången inspirerat till stor del av Milady i De Tre Musketörerna; en karaktär som till stor del sammanfattar min syn på den här skräckstämningen.

"Taffligt skrivet inlägg, men jag hade tidspress. Hoppas det inte blev för pladdrigt"

- Jag hade ingen tidspress, men blev pladdrig ändå... /images/icons/wink.gif

[color:red]- §eraphim.</font color=red>
 

Quan'talis

Swashbuckler
Joined
14 Jun 2001
Messages
2,235
Location
Utlandet
It's all downhill after the first kiss...

Någon som kände igen det citatet då? Inte? Gå genast och köp Lou Reeds skiva Extacy (Warner Records 2000) Quan'talis so commands!

att försöka få in det sexiga i ett rollspel brukar sällan utfalla särskilt väl [...] så trodde jag att det skulle bli ett mycket sensuellt lockande äventyr [...] En rollperson skulle falla för den fagra kattkvinnan

Problemet är ju att det alltid är spelarna som avgör vad de tycker att är lockande, precis som det är de som avgör vad som är skrämmande (fast kanske i ännu högre grad - misslyckas man med att göra ett monster skrämmande kommer spelarna inte att bli rädda; misslyckas man med att göra ett monster lockande kommer spelarna att skatta ut en och/eller kasta tärningar på en). Fast å andra sidan har man ju i allmänhet ett mycket lättarbetat material - hälften av spelarna i min spelgrupp tycker t.ex. att 7of9 är rätt lockande...

Det gäller alltså att beskriva en varelse (det behöver ju inte vara ett monster och jag tyckte att "ett monster/en SLP" blev för långt, så jag skrev varelse i stället. Blev ju mycket kortare...) så att spelarna upplever den som lockande utan att säga att varelsen är lockande - "showing, not telling", som Henry James sa, eller "showing, not shoving" som jag säger.

Sen en sak som jag tycker är värd att tänka på: alla sexiga SLPer borde inte ha med själva skräckdelen att göra. Tidigare har det diskuterats att man inte bör ta livet av alla RPens vänner och släktingar, eftersom det gör att spelaren kommer att få svårt att fästa sig vid dem ("de kommer ju ändå bara att dö"). Ännu viktigare blir det ju då att inte alla sexiga företeelser visar sig vara monster. "Sa du hon var vacker? Äsch, jag bryr mig inte ens om att prata med henne; hon kommer ju ändå bara att döda mig" Sånt kan göra vem som helst impotent...

/JPS - hade en gång med en kvinnlig vampyr som kunde ge RPna information - men till ett högt pris (cue eerie music). Och så gick de inte ens in i rätt hus!
 

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,292
Location
Helsingborg
Kul ämne

k, nu ska "/[color:448800]Han</font color=448800> med ingen som helst skräckerfarenhet" yttra sig..

Ditt inlägg fick mig att ta en funderare.. Vad du menar är alltså att man kan skrämmas med det motsatta? Inte det äckliga, utan det vackra? En poäng till dig (stärks med dina exempel) för jag menar att det går..

Får mig att tänka på filmen Spawn, fast det är väl inte riktigt det du syftar efter.. Kommer också att tänka på en bok som jag läste.. Jag vet inte så mycket om det förutom att jag på måfå grabbade den från fantasyhyllan på biblioteket, det var en svensk författare och hade kanske ordet "väv" med i titeln.. Det handlade om ett land som blivit "ihopzippad" till en väv..
Boken var rätt dålig men den hade några moment som var bra.. Bl.a. var det ett kvinnligt monster som i sig var avskyvärt men den fick ändå män att, från avsky och skräck, bli helt förälskade.. Det röck faktiskt till i brallan på mig när jag läste boken.. /images/icons/smile.gif
Jag kan inte beskriva monstret för den har en rätt... egen bild i mitt huvud.. Även om det var 2-3 år sedan jag läste boken så har jag fortfarande bilden klar i huvudet och minns den med avsky (för utseendet) men ändå erotiskt (för vad den kunde göra).
Vad den gjorde i boken var att den förökade sig med människor och avkomman fick ett liknade, fast förvridet, utseende som sin far.. Alla som visste fadern visste direkt att han var far till avkomman när de såg den..

Ett rätt annorlunda sätt att visa ett monster.. Bättre än klyschan "skitfräscha bruden som förråder hela gänget".

/[color:448800]Han</font color=448800> som inte vet vad han ville med inlägget men gav i.a.f. sina kommentarer och erfarenheter
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
För mycket dricka och våta lakan?

"Så knep du ett till bra inläggsämne! Damn you!"

He he, visste att du skulle gilla det här. Den här diskussionen har ju starka band till vår comic relief-diskussion, men du visar på liknelserna tydligare än vad jag kunnat defeniera dem. Du lyckas dessutom få mina exempel verka smartare än jag kunnat uttrycka dem, så genom dina slutsatser och tillägg har jag fått en hel del att klura på. Här kommer några egna tankar om fenomenet:

"Jag tror främst att skräck måste ha en lockelse. Varför skulle vi annars tilltalas av det?"

Javisst! Kanske är det här anledningen till att förförelse och romantik sällan fungerar som man önskar i rollspel. Det finns ju stora skillnader i vad spelaren lockas av, och vad rollpersonen kan attraheras av. Jamenar, det finns ju alltid en gräns här, oavsett hur duktigt man gestaltar sin rollperson. När det gäller kärlek och sex blir den gränsen ofta tydlig.

Det är dock inte alltid den gränsen syns; girighet är ett motiv som ofta delas av både spelare och rollperson, tex. Spelaren kan vilja att hans rollperson skall bli rikare, bättre, starkare, inflytelserikare och mäktigare lika mycket som rollpersonen själv vill det. Om man tar ett sådant motiv och blandar det med skräck kan resultatet erbjuda precis den sortens mörka lockelse som utgör hudnära och bra skräck. Ett bra exempel på det är "the dark side of the force" i sw. Både spelaren och rollpersonen vill använda den för att det ger klara fördelar åt rollpersonens förmåga att hantera svåra situationer, samtidigt är det en korrumperande kraft som i sig utgör ett hot mot din rollperson. Samma situation kan rollpersoner ställas i när de undersöker ett gammalt gravvalv och hittar någon skatt eller annat fint föremål. Spelaren vet ju att det kan hända något förskräckligt om hans rollperson så mycket som vidrör de där tingesterna, men kommer det verkligen få ödesdigra konsekvenser?

Det ögonblicket, när spelaren och rollpersonen står och bekämpar en inre strid mellan deras girighet och överlevnadsinstinkt, den är i regel mycket mer spännande än den strid som kan komma att utspelas mellan äventyrarna och kummelgastarna som frammanas när någon bestämt sig för att plocka med sig värdesakerna.

Så långt om det. Girighet är ett väl beprövat stämningsmoment. När det gäller kärlek och lusta är det ofta svårare. Rollpersonen kan vara brunstig som en tjur, men för spelaren är det ofta svårare att inse "fördelarna" med att låta hans rollperson få komma till.Gammal skräcklogik intalar honom säkert om att alla som har sex i en skräckhistoria kommer dö innan den når sitt slut. Många spelare känner kanske att det enda de får ut av att låta sina rollpersoner bli förälskade eller attraheras sexuellt till en slp är att göra det som "en kul grej", och då försvinner ju genast den ödesmättade "tension" som du (Seraphim) efterlyst i ditt tidigare inlägg. Alldeles riktigt. Äkta passion är svår att ge spelarna, och utan den blir förföriska äventyr säkert bara en orgie av grabbvitsar och stämningsdödande flabb.

Själv har jag sån tur att mina spelare är giriga på spelupplevelser snarare än spelfördelar, så de är mer intresserade av att få till en passionerad förälskelse som de kan berätta måleriska rollspelsskrönor om, än att skaffa magiska svärd eller artefakter som kan ge dem världsherravälde. På så vis blir spelarna angelägna om att rollspela förälskelsen så riktigt som möjligt, för det kommer ju i slutändan resultera i att han får en häftigare historia att berätta om för andra rollspelsintresserade.

Sedan har vi en helt annan aspekt av rollspelsskräcken; det "förbjudna" och "inbjudande".

Att möta en mörk, kusligt vacker Clive Barker-demon ger ju inte spelaren något nöje gentemot att konfronteras med ett äckligt, frustande reptilmonster, enligt devisen ovan. Varför är det som en andaktsfull, lite lockande och mystisk beskrivning ofta fungerar bättre än en hotfull, osmaklig och skräckinjagande?

Det finns säkert komplexa, psykologiska förklaringar till detta, men jag tror faktiskt först och främst på mycket enkla, praktiska orsaker. Du nämner "överanvändning" och det säger nog en hel del. När spelarna möter en omänsklig gestalt från inferno förväntar de sig att han ska vara en osmaklig typ, om spelledaren beskriver en sådan kan nästan spelaren förutse precis vilka adjektiv han kommer använda och hur hans beskrivningar kommer låta. En trött klyscha mao. Spelarna kanske till och med mentalt rustar sig för strid, som de gör i fantasyspel när de konfronteras med något äckligt. "Monstret" förvandlas alltså i spelarnas huvuden att bli ett spelhinder. Det ska bli strid, må tärningarna avgöra vem som skall segra!

När de plötsligt får höra en helt annan sorts beskrivning än de förväntat sig, en som inte direkt verkar ha som syfte att vara en stämningshöjande inledning till strid enligt konventionerna, då tvingas de uppleva monstret (eller miljön) med rollpersonernas ögon, och illusionen blir starkare. Bara genom att stillfullt beskriva för spelarna att de aldrig sett en så vacker stjärnklar natthimmel som den de blickar upp mot i Metropolis ger en helt annan känsla än om man rabblar äckelklyschor som "det regnar syra på högarna av sargade kadaver i rännstenen" osv. Ofta en läskigare känsla.

Slutligen:
Ditt spelexempel i din anekdot verkar ha fungerat jättebra. Snyggt att låta spelarna själva ha makt att fälla kvinnan, men ge dem möjligheten att falla på sin egen barmhärtighet (tja, eller "kåthet" verkar ha varit närmare sanningen). Bra gjort!

Fast jag ville ju igentligen höra anekdoter från spelledare som gjort bort sig... Nu känner jag mig ju bara ännu sämre... ;^)

/Rising
 

JohanB_UBBT

Veteran
Joined
20 Mar 2001
Messages
19
Location
Göteborg
Detta är ju ett ständigt återkommande ämne inom skräckgenren.
Ett knep som jag använt mig av i mina kampanjer är att inte avslöja att den vackra tjejen som spelarkaraktären intresserat sig för är ett monster eller en person med mörka sidor. Det avslöjar jag inte förrän karaktären eller gruppen har en positiv koppling till min SLP. Då kan de i ett senare läge ställas inför ett moraliskt dilemma. Hur ska de kunna bekämpa ett monster eller SLP som de även har andra känslor för.
Se till exempel handlingen i filmen Catpeople som ett exempel på vad jag menar.
En annan variant är när monstret har två sidor. En vacker och sexig kvinna som är lätt på foten är egentligen ett slemmigt monster på jakt efter någon att para sig med som i filmen Species.
Själv har jag använt mig av en variation på temat sjöjungfrur när jag spelledde Call of Cthulhu. Några Deep-Ones använde sig av en ritual som gjorde att de såg ut som normala kvinnor så länge de sjöng vackert. Deras sång gjorde det också lättare för dem att förföra stackars oskyldiga män (spelar-karaktärerna). Inte så trevligt när de senare upptäcker att de haft sex med slemmiga fiskvarelser.
Så jag tycker att temat skräck-erotik går utmärkt att använda sig av i rollspel. Man får bara tänka sig för så att det inte blir pornografiskt och löjligt. Precis som när man har med enbart skräck att göra är de små medlen de effektivaste och antydningar ofta bättre än allt för grafiska beskrivningar om man är ute efter stämning.
 

Rosen

Myrmidon
Joined
9 Jun 2000
Messages
5,813
Location
Jakobsberg (Järfälla; 08-trakten)
Sluta dreggla, era perverterade missfoster, det här är ett seriöst ämne! ;^)

När jag läste titeln så tänkte jag först på gamla italienska B-skräckisar - "Bikini Cheerleaders on the Island of Flesh-Eating Zombies", typ.

Min enda erfarenhet åt det hållet (förutom möjligen lite närgångna möten med demonettes i WFRP; glömmer aldrig när jag blev tagen därbak av en i ett konventsäventyr) fungerade alldeles utmärkt. Det var, udda nog, när jag spelledde Khelataar och en ensam spelare blev förföljd av en skogsmö (en sån här, alltså). Det är en varelse som funkar väldigt olika i spelet beroende på om SL använder den som ett erotiskt monster (den förför män som jaktmetod i syfte att äta dem) eller som ett erotiskt monster (den förför män för att den gillar det, men kan inte låta bli att äta dem), och jag hade gett mig fanken på att den skulle bli nåt mer än ett lite kinky slumpmöte.

Jag körde en ganska utdragen scen där han tog sig fram genom den skymningsmörka skogen mot en flod där en båt väntade, och mycket väl visste vad han hade efter sig. Han tyckte sig hela tiden se skymtar av en oklädd kvinnogestalt bortom buskagen, hörde en sensuell röst som viskade hans namn genom skogens sus, etc. Spelaren blev så sakteliga ganska skärrad, men han kämpade på och var envist besluten att fortsätta framåt utan att titta åt sidorna eller ta notis om några ljud, och då var det rätt svårt att fånga honom. Fast när han snubblade över en rot och föll omkull hickade spelaren till rejält och beslöt sig för att springa resten av vägen...

Efter ett tag kom han iaf fram till floden, simmade ut och klättrade ombord på båten. Då började han slappna av. Han tittade tillbaka, och såg att skogsmön hade kommit ut från skogen och nu stod och såg på honom ute på den öppna flodbanken.
Spelaren: "Så... hur ser hon ut egentligen?"
Jag (inser att jag har min chans): "Ja, oj, hon är verkligen en PUDDING! Hennes kropp ser helt otrolig ut, slät och helt perfekt hy och inget överflödigt fett alls, med välformade lår och bara en liten, liten tuss av hår mellan dem, över en platt och vältränad mage. Brösten är..."

Jag fortsatte en stund att beskriva hennes fysiska behag, så detaljerat som möjligt och med illustrerande gester, och först satt han bara och lyssnade intresserat, men efter en stund började han se smått besvärad ut och sköt in något litet "Öh..." När jag började komma upp till hennes huvud såg han lite orolig ut och sa "Jag tittar bort" men jag fortsatte att beskriva hennes undersköna ansikte utan att ta någon notis om honom.

Då insåg han att hans RP redan hade fallit i hennes fälla utan att ha insett det - han spärrade upp ögonen vilt och nästan skrek "JAG TITTAR BORT!!"
Jag (flinande): "Slå ett slag för Viljestyrka."

Vid det laget var spelaren så skärrad att hans händer darrade när han slog tärningarna. Han lyckades med slaget (fast han var efteråt ganska, um, påverkad av händelsen vilket senare ledde till en skojig incident med en tjej ombord på båten, men det är en helt annan historia) och undkom genom att kasta sig ner på däck och krypa in under en presenning, men scenen var hellyckad i att skogsmön blev framställd som något helt annat än bara ett sexigt inslag i monsterkapitlet.

--
Åke
 

Storuggla

Champion
Joined
8 Dec 2001
Messages
9,546
Location
Stockholm
Re: Umm... ^^;

<blockquote><font size=1>Svar till:</font><hr>

(förutom möjligen lite närgångna möten med demonettes i WFRP; glömmer aldrig när jag blev tagen därbak av en i ett konventsäventyr)

<hr></blockquote>



Umm... Jag har precis ändrat mig, jag vill INTE åka på konvent längre. /images/icons/blush.gif

Storuggla, duellist från Tilea!
 

Ugglan

Veteran
Joined
18 Feb 2002
Messages
27
Location
Stockholm
Eloge...äntligen ett ämne som jag kan svara på

..snask...snask...

Måste först uttrycka en beundran för de personer som skriver här på forumet. Ni är verkligen helt fantastiska skribenter och inspiratörer. SÅ hur mycket jag än önskar så kan jag inte lurka något mer, utan att mitt ego får sig en törn, och det vill man ju inte.

Det här är ett fantastiskt tema, som jag ofta använt i mina kampanjer och äventyr. Anledningen till att det blir så otroligt är att sex är laddat. Sex, och kärlek för den delen, är något som alla kan koppla till, en känsla som alla känt, längtat efter, känt åtra efter någon eller varför inte gjort slut med någon som de verkligen älskat. Spelarna öppnar ofta upp sina personer på ett lite speciellt sätt när man börjar prata sex och kärlek, en liten del av personen bakom kanske förljer med. Det är ofta lättare för dem att relatera till kärlek än just till skräck. Alla vet hur det känns att uppvakta någon, alla vet inte hur det känns att möta en varulv. Därför är nog ofta känslor som sex och kärlek, ett bra verktyg för att få dem att också känna skräck. Det ena leder till det andra.

Det som eventuellt stoppat mig när jag spellett är ofta mitt eget samvete och kunskaper som spelarna. "Kan jag verkligen utnyttja mina kunskaper om vad spelarna tycker är sexigt, deras drömkvinna, skräck, upphetsning osv på ett ofta rätt flagrant sätt för att sätta tumskruvar eller få dem att vrida sig av oro eller ångest" Problemet är att jag inte har några skrupler /images/icons/devil.gif och att äventyren ofta har varit succéer, så jag antar att jag fortsätter att förhöra mig om deras "sob-stories" när jag är på krogen /images/icons/smile.gif

Skämt åsido...men det har ofta varit väldigt lyckat att ha med deras stora kärlek på "den farofyllda resan". Behövde ni uppslag till äventyr: OK vad sägs om dessa:
- En ny zigenerska kommer i kontakt med honom. Hon börjar nämna saker för honom, saker som hon omöjligt kan veta och saker som han kanske går och bär på...hemligheter och åtrå. Självklaret är hon mystisk, vacker och onåbar. När hon sedan spår honom/eller låter en av de andra spå honom...kommer delar av detta upp. inklusive ...tadaaaa ledtrådar till något annat. Helt plötsligt har vi presenterat en zigenerska, som är snygg och mystisk, han kan ha fått uppslag till något han kan såka efter och han känner ångest inför sin fru och att han känner en sådan stark attraktion till zigenerskan. "Instant ångest"
- Efter ett gräl med, försvinner hon ut på stan för att "fundera på deras relation." Självklart blir hon kontaktad, ser något, hotad eller något så osmakligt som våldtagen. Om spelaren är en bra spelare, kan vi verkligen se ångest och problem när vi nu spelar vidare...om spelgruppen är bra och spelledaren kan hantera situationen kan man nu få spelaren att göra vad som helst. Blodiga hämnder och intriger. "Ångest in a box"
- Han känner sin kvinna bra, och de har varit ute och kampanjat en längre tid. Börja beskriva deras sexliv. Lite åt gången...smyg in fakta samtidigt som du börjar spela. Låt det hela sedan eskalera, hon vill ha konstigare och konstigare sex, vill att de skall ha olika roller....han som någon märklig präst och hon som undersåte.....eller varför inte....han som sexköpare och hon som grovt missbildad och mystisk prostituerad. usch usch usch.

Tre uppslag som jag kom på undertiden som jag skrev. VIll inte säga att de är världsbäst men jag tror att ni förstår poängen, spelaren har höjt insatserna med sitt spelande när han tar in sin nära och kära. Han har en person som han är beroende av, vars blotta existens, häsla och väl och ve är viktigt för honom. Spelaren kan man säga har lagt ett litet förtroende hon SL, när han lägger sin karaktär i våra varsamma händer. Ett förtroende som vi spelledaren kan hantera på olika sätt. Jag för min del har nog missbrukat det å det grövsta när jag vill locka fram ångest och spänning.

Så för allt i världen glöm inte deras kärlek och passion.

Nu till sex. /images/icons/smile.gif
Jag uppskattade verkligen att warhammer-världen äntligen nämndes. (som en inbiten lurker har jag statistik på hur ofta det talas om warhammer.) I warhammer-världen oavsett epok, det finns flera, så existerar det samma 4 chaos gudar.
-Tzeentch; manipulation, äregirighet och magi
-Khorne; krig, ilska och konflikt
-Nurgle; sjukdomar och likgiltighet.
-Slaanesh; dekadens och förlustelse.

Jag tycker att dessa gudar är nog bland det färgstarkaste som någonsin tagits fram för något spel, och den bok som ursprungligen beskrev bla. Slaanesh fick ett klistermärke med "Adult Material" på sig. Jag menar...wow....hur ofta händer det idag. Good 'ol days "snyft".

Hur som...jag har i min värld lyft ut alla en dimensionella onda gudar och ersatt dem av dessa fyra istället. Mitt multiversum skall vara färgstarkt, och alla spelare känner avsky och rädsla in i benmärgen för dessa. Mycket har säkert att göra med min obeskrivliga glädje när jag lyfter fram den elaka prinsen, och inför slutstriden när han sveper sin mantel åtsidan och de ser chaos-märket för Nurgle på bröstet...han förvandlas inför deras ögon....blubb blubb /images/icons/laugh.gif
Glädjen (skräcken) har varit enorm när jag spelat även Slaanesh. Den mjukaste sammet, sköna kuddar, sötaktiga och väldoftande viner, två mjölkvita och lena kvinnor som smeker sig mot varandra och bjuder in till konversation. Spelaren tror att han kommer bli bjuden på en sådan resa, men antagligen dö på kuppen, för det måste ju vara något konstigt med ett sådant förslag eller hur?! Eller?

Jag har nästan sett svettpärlorna på deras pannor när jag beskrivit ett lusthus som mer kan liknas vid "sängscenen" i Bram Stokers Dracula, och där samtliga spelare förlustar sig med allsköns mystiska kvinnor...alla vet att detta inte borde vara sant och det nästan är upenbart en fälla, men kan heller inte låta bli för de vill höra hur det slutar. *skrattar* Dessa teman ligger mig varmt om hjärtat, och som inspiration tycker jag att ni kan kika lite på filmen som nämns ovan. Den tycker jag på ett osedvanligt bra sätt lyckas gestalta de problem som skulle kunna uppstå med sex, kärlek och lojalitet.
 

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,292
Location
Helsingborg
Det var species som jag menade, inte Spawn[NT]

/[color:448800]Han</font color=448800> som insåg sitt misstag när han läste JohanBs inlägg
 

Ymir

Liten kantbaron
Joined
18 May 2000
Messages
11,291
Location
Malmö/Lund Metropolitan Axis
Re: Sexig Skräck = 'Röda Ögon'

Min novell 'Röda Ögon' är mer eller mindre en nedteckning av en kampanj jag hade äran att avnjuta med min underbara SL, en hyfsat (läs: mycket) vampyrerotisk (gothporrig) kampanj som bjöd på utmärkta exempel på skräckelement i vanliga (nåja) sexscener. Dessa är ingalunda bortplockade i novellen (ingen censur här inte), och mer blir det i nästa del, om någon nu är intresserad - de mejl jag fått tyder på det :) (*skryta lite*)

- Ymir, som inte förstår den aversion många tycks hysa mot kärlek och sex i rollspel
 

Torak

Veteran
Joined
1 Nov 2001
Messages
17
Re: Sexig Skräck = 'Röda Ögon'

Gar det att be om en kopia? Later intressant...
 
Top