Nekromanti Självgående karaktärer

[w176]

I en msn diskussion tidigare idag med en annan rollspelare kom ämnet självgående karaktärer upp då en annan spelare var helt fascinerad över hur hennes nya lilla älskling höll på att bli mer och mer totalt självgående eller för ett direkt citat ur loggen:

Sara: Man märker det nu när Shev spelar med sig själv mer eller mindre. Hon minns _massor_ och reagerar verkligen utan att fråga mig först. *studsar förtjust*---
Elin: Oh, har haft samma sak med Tanna länge.
Sara: Jo, Shev med, men nu är hon självgående även utan egentliga motspelare.

Det vill säga att karaktärens handlande inte är något man egentligen har någon medveten kontroll över längre och inget man sitter och överväger utan något som bara händer. Någon som känner igen symtomet?

Man når något slags stadium då man känner sin karaktär så pass bra (eller att man har blivit nog mentalt sjuk för att börja utveckla personlighets klyvningar ur Diddi och Björn perspektiv) att ens karaktärs, handlade känslor reaktioner, beslut och sinnes stämningar inte längre är något man tänker över utan något man helt enkelt –vet- eller helt enkelt händer.

Delvis eller till största del tycker jag att det brukar vara något ganska underbart även om man har lust att gråta över hur synd det är om ens lilla karaktär eller skälla ut dem för vad de justställt till med, så är det ändå helt underbart skoj och för mig något som både inträffat med vissa av mina lajvkaratärer samt i textbaserat Internetrollspelade/interaktivt novellskrivade med karaktärer jag spelat mycket.

Nja hittills har jag väl mest låtigt flummig och puttinuttig men förhoppningsvis har poängen ändå gått fram.

Tankar på ämnet forumfolket? Stött på det? Upplevt det? Schizofrent eller eftersträvansvärt? Roliga Anekdoter? Något? Numret till en bra psykolog för min del?

 

[Dimfrost]

Jag måste säga att det väl är något av ett mål, men jag har nog aldrig upplevt det, egentligen. Jag spelar alldeles för sällan för det. Dessutom är själva teaterbiten, att verkligen gå in i en karaktär, det jag själv är absolut sämst på när det gäller rollspel. I och för sig kan det väl bero på att jag har spelat alldeles för mycket hack'n'slash-aktiga grejer, för länge sen.

Så jag tror nog att du kan låta bli psykologen ett litet tag till, i alla fall.


/Dimfrost

 

[Pom]

Författare brukar råka ut för det, enligt vad de säger. Har själv märkt av det ibland i mina egna byrålådeförsök. Men jag spelar för sällan för att komma in i det med egna rollpersoner. De gör i allmänhet vad jag säger åt dem...

 

[LeJonklev]

Upplevt det?

Med två rollfigurer.

Schizofrent eller eftersträvansvärt?

Definitivt eftersträvansvärt. Det är en underbar känsla. Och desto mer så när rollfigurer är vad man själv inte är. Att känna och helt sätta sig in i en annans liv och tillvaro är en häftig känsla.

/Johan

 

[w176]

*Andas ut*
I och för sig skulle nog psykologen vara trevlig men ändå.

Förstår del vis vad du menar, jag har något så djävulskt mycket svårare att gå in i rollen vid bordsrollspel än vid textrollspelade eller lajv men det beror säkert på att jag spelar så lite bordsrollspel som jag gör.

Vid ett lajv kan man gå in i rollen för att allt och alla andra omkring än in, och off momentet är i sådan minoritet att man kan ignorera dem helt större delen av tiden.
Vid textrollspelande är allt omkring en vid andra sidan väldigt off, lillebror som spelar warcraft på datorn bredvid men då kan man ändå liksom koppla bort det på samma sätt som man gör när man läser en bok.

Bordsrollspel däremot blir jag än så länge i något irriterade mellan läge i, blir svinirriterat på att alla inte hela tiden är in samtidigt som dom delvis är det och man därför inte kan ignorera omgivningarna. Bläch! Fast jag får väl ta och lära mig och vänja mig vid det.

 

[Dimfrost]

Jo, jag förstår det. Jag har också lättare för att gå in i en roll när jag skriver, även om jag inte har spelat något textbaserat rollspel utan bara skrivit för min egen del. Lajv har jag aldrig testat, men det vore väl kul att göra någon gång...

Fördelen med bordsrollspel är att man kan ha kul även om man inte går in i rollen fullt ut. Det finns ju spelaktiga moment som också är skoj.


/Dimfrost

 

[w176]

Att göra avkall på rollen/Veto rätt

Mina är stygga och olydiga men jag har inte hjärta att disciplinera dem. Nå, men mer seriöst nu. Du har en poäng.

Ytterst har man som spelare faktiskt veto rätt på något sätt, men det är att köra över karaktären i fråga. Visst är karaktären fortfarande under spelarens fullständiga kontroll och inte hittar på något hyss och alt den gör är ett medvetet beslut hon spelaren så då visst då är det enkelt att göra avkall på rollen.

En mänsklig karaktär är förståndshandikappad och beter sig ytterst irriterade kring den lätt retade alvkrigaren men man vet att det skulle passa rejält illa att alven tappar humöret och blir våldsam. Är det en roll man styrd är det ganska lätt att ta och resonera fram det till typ: "Hon blir nog trots allt inte så arg, hon blir bara irriterad över henne och betraktar henne som ett ouppfostrat barn"

Däremot så känns det rejält illa om ens fullkomligt självständiga rasistiska bitchiga och våldsamma bitch alv som är stressad upp över öronen tappar humöret, helt utan din inrådan och du -vet- att det rätta skulle vara att hon skulle tappa självkontrollen och misshandla den efterbliva karartären rätt rejält så känns det djävulskt mycket svårare att helt och håller köra över karaktärens "naturliga reaktion" och istället bara spela på att hon inte bryr sig.

Jag ställdes inför den här situationen på ett lajv vilket var mer än halva lajvet kvar av. Den förståndshandikappade fickan var ytterst välspelad och retade verkligen skiten ur min lilla människohatade rasistalv Aica och till slut ställdes jag inför en situation då det naturliga skulle ha varit att hon körde sitt svärd genom henne, men med mer av hälften av lajvet kvar ville jag som Elin absolut inte paja någons lajvupplevelse för att denna spelade så pass bra som det gjorde.

Det tar att behöva köra över en självgående karaktär, det känns djävulskt fel med en "falsk" reaktion. Hela episoden känns -fel- och man kommer så ur stämning och har svårt att hitta tillbaka. Därför tycker jag att det absolut undvika från spelledares och andra spelares håll, en lam ursäkt eller att en annan spelare helt enkelt ställer sig mellan är så mycket bättre och mer intresannt att göra avkall på rollen.

På lajvet i det ovanstående exemplet löste jag det genom att låsas som om jag förbjuden att röra människan och rasande gå fram till alvklanens ledare att kräva att jag skulle få döda människan trots att det totalt skulle paja de politiska förhandlingarna med människorna i en inte allt för lågmäld konversation vilket slutade med att alvklanens ledare hotade att binda mig och från ta mig min plats som krigare om jag inte kunde lägga band på mig.

Nåja, inte relevant egentligen, men att behöva köra över självgående karaktärer är otrevligt.

 

[Johan K]

Tankar på ämnet forumfolket? Stött på det? Upplevt det? Schizofrent eller eftersträvansvärt? Roliga Anekdoter? Något? Numret till en bra psykolog för min del?

Visst så har man haft sådana karaktärer som man känner utan & innan... Det tror jag nog att alla som spelat ett tag har. Men att man har såpass stor hanlingskraft & sådant att karaktären går av sig själv, vette katen om jag lyckats med faktiskt. Iaf inte i så stor utsträckning iaf..
Vad det beror på vet jag inte...

 

[Pom]

Re: Att göra avkall på rollen/Veto rätt

att behöva köra över självgående karaktärer är otrevligt.

Ja, verkligen. För är karaktären självgående har man ju förmånen att vara både aktör och observatör, att vara den som utför handlingarna samtidigt som man på något plan förvånas/förtjusas/förfäras av dem.

En av anledningarna att det så sällan inträffar i bordsrollspel för mig tror jag är att det är så mycket annat som lockar i bordsrollspelssituationen (puh!): regeltekniska funderingar, den sociala samvaron med medspelarna, metatänkande om vad som blir bäst för kampanjen, etc.