Sjöslagstaktik och spel
Hur jag än funderar så känns "horda allt och koncentrera elden" smartast, och det är uppenbart mer komplicerat än så.
Det kan man säga. Det nedanstående är i princip en väldigt kort introduktion.
"Horda allt och koncentrera elden" var faktiskt målet med sjöstridstaktiken, men blev lite mer komplicerat av torpeder, minor, ubåtar och kanoner med lång räckvidd.
Linjetaktiken från segelskeppen var ett sätt att koncentrera elden, och kom av att kanonerna hade begränsad räckvidd och rörlighet. Så det enklaste sättet att få koncentrationen var att segla förbi fienden i en lång linje och släppa lös bredsida efter bredsida. Detta ändrades inte under första världskriget, utom att avståndet ökades. Man var fortfarande tvungen att segla i linje för att inte skjuta över egna skepp, men man talade inte längre om att koncentrera skepp, utan att koncentrera eld. I princip hade man två formationer för att göra detta: slaglinjen för att slåss och koncentrera eldkraften i sidled, och sida vid sida för att jaga fienden eller skydda sin egen flykt för att koncentrera elden framåt eller bakåt.
Civila skepp var en ny faktor, och i och med ubåtskriget så var man tvungen att ta till skyddsåtgärder för dessa. Där infördes konvojsystemet, där skepp seglar i kolonner innanför en (i teorin) skyddande skärm av eskortfartyg. På så sätt kan eskorten koncentrera sin eld mot angripande ubåtar eller ytfartyg. När Tysklands högsjöflotta i princip utrotats så var det bara ubåtsflottan som kunde svara, och de svarade med vargflockstaktik.
Den stora förändrande faktorn var hangarfartyget, som oftast grupperades som en konvoj med hangarfartygen i mitten och en eskortskärm runt om. Då ändrades också sättet man slogs på. Fram tills dess att man kunde ta med sig flygplan i större mängd så var fienden i princip bara upptäckbar till horisonten. Endast inom denna cirkel kunde man angripa honom eller jaga honom. Hangarfartyget expanderade både cirkeln för upptäckande och för angrepp. Spaningsflyg med radio kunde upptäcka en fiende långt bortom horisonten, och leda egna torped- och dykbombare dit. Då försvann i princip slaglinjen som meningsfull formation, och istället blev eskortskärmen helt dominerande. Med den kunde man koncentrera sin luftvärnseld för att täcka fiendens angrepp. Därtill har man ett jaktparaply i luften ovanför flottan.
Det intrikata i detta är förstås hur man koordinerar en flotta. De kommunikationssätt som finns är förstås högst begränsade. Radio kan störas och framförallt pejlas, så man är inte så förtjust i dessa. Flaggsignaler kräver dagsljus, och aldis-lampor har en tendens att avslöja flottans position i mörker. Av den anledningen hade man ofta förutbestämda formationer, så att varje skepp visste vart det skulle ta vägen. Order gick ofta ut i form av hänvisningar till vissa formationer och manövrer, som skickades ut i kodform till skeppen via radio eller flaggsignaler.
Till det så har man olika tekniker för att gömma skepp. Även om man i teorin har jefligt lång sikt så är inte horisonten så förbaskat långt bort, och det är lätt att maska bort den. Ett ubåtsperiskop i solljusreflexer går inte att upptäcka alls, till exempel. Dimbankar är populära att gömma sig i, liksom regn eller snö, och grov sjö sänker sikten. Det fanns ett antal metoder att måla skepp med diffusa mönster för att göra det svårare att bedöma avstånd till dem eller till och med gömma dem helt. En favorit för tyska konvojraidare var att gömma sig i närheten av ett skadskjutet och kvarlämnat skepp och skjuta via radar på långt håll.
Andra tekniker var att bygga om och beväpna handelsskepp till kapare, så plötsligt kunde den neutrala svenska ensamma handelsmannen visa sig vara en tysk kapare när ett helt skitlass kanoner öppnade eld. Tyska ubåtar använde ofta taktiken att starta ett skenanfall på ena sidan konvojen, för att sedan slå till på andra sidan när eskorten ger sig iväg för att jaga skenmålet, eller i ett par fall till och med lurar in en vek eskort i en fälla och sänker den eller driver bort den (vilket gav vargflocken en festmåltid utan eskort).
Precis som slag på land så innebär det att sjöstriden lider av avsaknad av information och kommunikation, vilket gör att en i grunden enkel grej med de tre formationerna slaglinje, förförjelselinje, eskortskärm plötsligt förvandlas till en hel vetenskap.
---
Harpoon som nämnts är ett krigsspel i rätt modern era. I princip är det den moderna eskortbubblan som gäller som taktik, med tillägg för rejält ökad räckvidd och därmed användbarhet för landbaserat flyg.
Min konfliktspelande kompis rekommenderar istället konfliktspelsserierna Great War At Sea respektive Second World War At Sea, båda från Avalanche Press. De är på operationsnivå och taktisk nivå. Mig veterligen (jag kan inte fråga honom nu, för han är på lunch) finns de inte i datorversion, utan bara som analoga spel.
)
